torsdag 28 juli 2011

Oanständig koppling

Petter Larsson skriver: "Efter terrorattackerna i USA 2001 har hatet mot muslimer blåst rakt in i våra parlament och regeringar. Det är ingen slump att den norska massakern äger rum i samma tid som några av Europas mäktigaste politiker talar om det multikulturella misslyckandet. I Sverige har vi de senaste åren sett forskare som öppet saluför idén om en välplanerad muslimsk erövring av Europa, poliser som stormar in med automatvapen hos oskyldiga barnfamiljer med arabiska namn, och krönikörer som i anständiga tidningar drar rent breivikska paralleller mellan den osmanska belägringen av Wien 1683 och dagens invandring. Tidigare radikala författare låter i arbetarklassens namn meddela att det får vara nog med källarmoskéer och kriminalitet, det finns kulturjournalister som ägnar merparten av sitt värv till att hacka på allts som rör muslimer. Vi har ledarskribenter som bygger sina karriärer på en fixering vid hotet från muslimerna och vänsterns undfallenhet, tankesmedjor och tidskrifter vars reaktion på SD:s valframgångar är att säga att de har ju rätt. Det ordnas seminarier om den misslyckade integrationen. Vi har opinionsbildare som antyder att Reinfeldt ska börja förhandla med SD. Och redaktörer som trycker deras texter." Det är allvarliga anklagelser Larsson kommer med.

Någonstans så är det nog detta DN:s ledare reagerar på när de skriver: "På Aftonbladets kultursida 26/7 illustreras en stor artikel (”Högern, hotet & hatet”) med fyra bilder. Den stora föreställer Utøya. Ytterligare två visar ledarna för de populistiska partierna i Norge, Danmark och Sverige: Siv Jensen, Pia Kjærsgaard och Jimmie Åkesson. Den sista är en bild på de fyra alliansledarna i Sveriges rege­ring. Upplägget gör att läsaren förknippar händelserna på Utøya med alla dessa politiker. Artikeln i sig driver tesen att borgerligheten anpassat sig till de främlingsfientliga och islamofobiska krafterna genom att lägga fram förslag om språktest och tala om förtryckande slöjor eller segregerad simundervisning. Det är en fullt legitim linje att driva – och den är inte heller ny. Att den i sak är komplicerad och att olika friheter ställs emot varandra när individers rättigheter ska försvaras är en sak. Men att den används för att koppla företrädare för konservativa och liberala riksdags- och regeringsledamöter i Sverige till ett massmord riktat mot unga socialdemokrater i Norge är direkt oanständigt." Jag håller med om det. Att nästintill utmåla alla borgerliga politiker som potentiella massmördare är mycket mer än magstarkt, det är direkt osmakligt. Jag hoppas vi slipper sådana osakliga artiklar framledes.

Jag har noterat att folk på face-book, bloggar och i tidningar har lagt stor vikt vid att terroristen i Norge är just högerextrem. Jag har inte förstått vad det spelar för roll. Fanatiker som fanatiker, tänker jag. Några har skrivit att de känner lättnad över att gärningsmannen inte var muslim. Andra har hävdat att i och med att Breivik är högerextrem och inte muslim så binder det nu samman det norska folket. Hade han varit muslim så skulle det ha splittrat Norge, enligt de. Jag tror att de har fel. Oavsett om attentatsmannen hade varit vänsterextrem, högerextrem eller fundamentalist på något annat sätt så skulle den obeskrivliga och ofattbara tragedin som nu har drabbat Norge förenat befolkningen i landet. Sorgen är bottenlös. Det går inte att beskriva alla känslor och tankar som passerar våra huvuden och hjärtan nu mitt i allt detta mörker. Det tar tid att komma över allt som nu har hänt. Låt oss visa respekt och kärlek till våra medmänniskor, till varandra. Spä inte på det hat som ligger bakom detta brott. Låt inte ondskan vinna!

1 kommentar:

Anonym sa...

Poängen är ju helt enkelt att sammankoppling med ett kollektiv av personer som står för helt andra saker visat sig vara mycket mer problematisk när det gäller islamistisk terrorism än när det gäller högerextrem sådan. Därför hade långt fler personer drabbats personligt negativt av den efterföljande debatten efter ett islamistiskt dåd än efter ett högerxtremt. Svårare än så är inte resonemanget, men det håller.