Ännu en strängnäslärare tros ha sexutnyttjat elev

Strengnäs Tidning skriver: "En lärare från Strängnäs åtalas nu för att ha sexutnyttjat en av sina elever. Mannen var samtidigt utsedd som kontaktperson för den 15-åriga flickan. Därför rubriceras brottet som grovt sexuellt utnyttjande av person i beroendeställning". Tidningen berättar också att det är socialtjänsten som hade förordnat den misstänkte läraren till flickans kontaktperson. Frågan man ställer sig är om socialtjänsten gjorde en utredning på läraren innan han blev utsedd till flickans kontaktperson? Eller om det bara gjordes godtyckligt? Något som antagligen görs rätt så ofta när det handlar om personer med positioner och/eller pengar. Han var ju lärare Gud bevars. De är ju normalt väl ansedda.

En annan fundering jag har är om det nu blir en debatt i Sverige om hur skolvärlden skall hantera problemet med pedofiler. Förra veckan slog Patrik Sjöbergs uppgifter om sexuella övergrepp ner som en bomb i idrotts-Sverige. Frågan debatterades flitigt i flertalet tidningar, radiokanaler och i TV-sofforna. Hur blir det nu? Kommer barns utsatthet att komma upp på den politiska dagordningen?

Att vuxna utnyttjar utsatta barn är inget nytt. När jag själv bodde på flickhem 1982 träffade jag flera flickor som hade blivit utnyttjade sexuellt. Vuxna som de hade varit i beroendeställning till hade missbrukat dem sexuellt. Under mina 8 år som anställd inom kriminalvården fick jag höra många fruktansvärda berättelser från intagna. Flera av de hade blivit utsatta för hemska övergrepp som barn. Pratar man med anställda inom SIS (statens institutionsstyrelse) kan de berättade om pojkar och flickor de möter och har mött, som har blivit utsatta. Ibland kan man tro att det mer är regel än undantag att barn i behov av hjälp blir utnyttjade. Lördagen den 7 oktober 2006 hade jag den här krönikan i Ekilstuna-Kuriren:

Livets berättelser överträffar dikten.

Som barn utsattes Yvonne Domeij för sexuella övergrepp av en man som arbetade åt Stockholms kommun. Trots att han inte hade någon läkarexamen arbetade han som läkare för Stockholms Stads Barnavårdsnämnd under åren 1958 till 1983. Han skulle ta hand om trasiga barn. Domeij tar oss på en resa i sitt liv fylld av sexuella övergrepp, skam, förnedring, trakasserier och lidande. En mardrömsfylld resa, där de sociala myndigheterna stod för det största sveket. Myndigheterna har aldrig gett henne någon form av upprättelse. En form av revansch har hon gett sig själv genom att skriva boken "Trasdocka" (Ordfront, 2006). Hennes fruktansvärda och gripande berättelse visar oss mest av allt, att det finns en väg tillbaka.

Domeijs bok kastar mig tillbaka i tiden, till 1982, då jag själv bodde på ett ungdomshem för flickor i Norge. Vi var samhällets styvdöttrar; flickor mellan tolv och arton år som ingen stod direkt i kö för att ta hand om. Personalen på hemmet var snäll och duktig. De lyssnade på allas berättelser, ingen av oss blev misstrodd. Vi fick lära oss hur vi skulle överleva trots att vi var i de sociala myndigheternas försorg.

Föreståndarinnan påminde oss ofta om, att vi skulle skriva upp allt som socialsekreterarna från våra respektive kommuner sa till oss, när vi hade möten med dem. Hon var inte särskilt omtyckt av socialcheferna, då hon alltid stod på vår sida. För henne var vi barn, som behövde omsorg, kärlek och hjälp. Domeijs historia fick mig att tänka på flera av dessa flickor, som jag bodde tillsammans med.

Jag tänker på Elisabeth som några år senare träffade en man som hon fick två barn med. På grund av att hennes man misshandlade henne tog de sociala myndigheterna barnen ifrån henne. Jag vet inte om hon lever idag. Vilket liv får man när man förlorar sina barn på det sättet? Elisabeth hade blivit utsatt för övergrepp och kränkningar hela livet. När hon bad om hjälp, för att hennes man höll på att slå ihjäl henne, tog de sociala myndigheterna hennes barn.

Jag tänker på Elsa, som hade växt upp på gatan i Bergen och skaffade sig pengar till droger och mat genom prostitution. Hon hade alltid fått gå i specialklass och blev stämplad som obegåvad redan i lågstadiet. Senast jag hörde om henne var hon gift och hade fått två barn. Hon hade också tagit igen all sin förlorade skolgång. Jag tänker på Caroline, som hade blivit sexuellt utnyttjad av sin farfar. Det tog lång tid för oss att få kontakt med henne, hon litade inte på någon.

När Yvonne Domeij beskriver alla sina rädslor, att hon var rädd för allt, känner jag igen mig. Att sluta vara rädd för allt har tagit mig ett halvt liv att arbeta bort. På ungdomshemmet pratade vi mycket om varför vi var så rädda. Alla hade vi blivit svikna av en eller flera vuxna under uppväxten och det gjorde att vi hade svårt att känna förtroende och tillit till andra människor. Moder Teresa har sagt: "Vi kan bota fysiska sjukdomar med medicin, men den enda hjälpen mot ensamhet, förtvivlan och hopplöshet är kärlek. Det finns många i världen som saknar bröd men det är många fler som saknar kärlek". En sak vet jag ändå alltid, att livets berättelser överträffar dikten!