Ledarskribenten Susanna Birgersson på Eskilstuna-Kuriren skriver: "Det är alltså det så kallade barnperspektivet som motiverar Kristdemokraternas motstånd. Det låter fint, men det fungerar inte som utgångspunkt i detta resonemang. Betänk detta: Barnets rätt till sin pappa är överordnad barnets rätt att få bli till. Det påståendet är så besynnerligt att följande slutsats måste dras: Man kan inte tillskriva icke-existenser några rättigheter överhuvudtaget. De enda som kan ha rättigheter i sammanhanget är de vuxna personer som vill bli föräldrar".
Jag har läst dessa rader flera gånger. Vad menar Susanna Birgersson egentligen? Vill hon ge icke-existenser rättigheter? Tycker hon att pappors rättigheter är mindre viktiga än ännu icke påtänkta individer? Vad kommer härnäst? Skall de döda också ha rättigheter? Om någon kan förklara Susanna Birgerssons besynnerliga resonemang vore jag tacksam.
Det måste tilläggas att jag i många stycken håller helt med Susanna Birgersson i hennes kritik av Kristdemokraternas syn på ensamstående människors rätt att bli förälder.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
6 kommentarer:
Jag förstår verkligen inte vad som är oklart, Margit...
De män som lämnar sin sperma för inseminationssyften är per defintion "icke-existerande föräldrar" eftersom de helt och fullt väljer att inte ha rollen som förälder till det barn som blir resultatet. Det står dem naturligtvis fritt förusatt att motparten (mamman) och samhället är med på dett, såsom det sker i Danmark. Susanna Birgersson menar att endast de personer som på något sätt söker föräldrarollen till ett barn är "existerande föräldrar". De icke-existerande föräldrarna (fäderna) kan inte ges några rättigheter som föräldrar just eftersom de inte existerar som föräldrar. Därmed faller kristdemokraternas argument ganska platt till marken. En hyfsat välformulerad argumentation tycker jag, oavsett om man håller med henne eller inte.
Det enda jag vet i sammanhanget är att de barn jag känner som kommit till på via insemination av ensamstående mammor är bland de mest efterlängtande, älskade och väl omhändertagna barn jag vet. Jag vet inte riktigt vad din ståndpunkt i sakfrågan är eftersom du hakade upp dig på en formulering, men hoppas du inte står på kristdemokraternas förvirrade sida och vill förhindra tillkomsten av sådana älskade barn.
Tack för ditt förtydligande. Som sagt så förstod jag inte vad hon menade fast jag läste samma stycke flera gånger. Jag frågade även vänner av mig, som har svenska som modersmål, och de tolkade det likadant som jag gjorde; att Susanna Birgersson skrev om ännu icke påtänkte individer när hon skrev om icke-existenser.
Jag har inga negativa synpunkter på ensamstående mammor. Jag var själv ensamstående mamma under många år. Jag skriver också i min bloggartikel att jag i många stycken håller med Birgersson.
Håller med Dig om det obegripliga i Birgerssons slutsats och det därmed sammanhängande resonemanget.
Utan att ha läst vare sig artikeln eller följt någon debatt i frågan så har jag dock följande reflektioner: Även ni båda berör blott de vuxnas rätt i sammanhanget. Jag har inget emot insemination vare sig av heterosexuella eller homosexuella. Jag är lika övertygad som "Anonym" att också barn tillkomna genom insemination är välkomna och älskade barn. Men också ett barn blir vuxet och om det då får klart för sig att det är adopterat eller har tillkommit genom insemination, så har det barnet rätt också till sina biologiska föräldrar i så måtto att de har rätt att få veta vem det är. Det är så jag har uppfattat grunden i den Kristdemokratiska formuleringen. Men jag vet också att partiet även lägger in betydelsen för barnet att växa upp med en manlig förebild - en "pappa".
Den svenska lagstiftningen har också hittills stött denna rätt för barnet att som vuxen ha rätt att få tillgång till uppgifter om sitt ursprung. Den danska lagen gör det inte.
Hej Mats.
Du skriver: "Men också ett barn blir vuxet och om det då får klart för sig att det är adopterat eller har tillkommit genom insemination, så har det barnet rätt också till sina biologiska föräldrar i så måtto att de har rätt att få veta vem det är."
Jag håller fullständigt med dig. Jag tycker det är mycket egoistisk om de involverade vuxna inte låter den "dörren" stå öppen för barnet, så att barnet vid 18årsålder kan få veta vem den biologiska mamman eller pappan är. Jag har aldrig sett min mamma då hon dog när jag föddes, men jag vet vem hon var och jag har haft möjlighet att ställa frågor om henne till de som kände henne.
såsom nyfrälst att spåra sina rötter, i den växande folkrörelsen, så blir jag så sorgsen att ofta möta detta fader okänd i papperen, där tar ju spåren slut. det är bättre att växa upp med en kärleksfull person än två som bråkar som förälder, det finns ju hur många personer som helst som kan vittna om det, genom att redan genomleft detta. denna rätt till två förälder norm som gäller nu, är helt förkastlig. min farmor åkte runt på barn o fosterhem hela sin uppväxt, min mormor visste inte vem hennes far var, och min farfar visste men blev aldrig accepterad av sin. det var nog ingen lätt uppväxt, men de blev alla snälla kärleksfulla föräldrar i sin tur, som fungerade väl i vårat samhälle
jo det står att ett barns rätt till en far är överodnad dens rätt att födas över huvud taget! detta innebär att ett liv utan en aktiv pappa är värdelöst? väldigt konstig åsikt? ska vi börja med att ansöka om att få bli föräldrar kanske? då kan ju samhället kolla upp i alla register om man är lämplig först, kolla om man har några genetiska effekter som inte passar ihop med den andra partnern, så det bara föds perfekta barn. sicket perfekt samhälle....uch och tvi
Skicka en kommentar