Det sägs att man inte skall gräva i det förflutna. Ibland måste man göra det för att få på plats alla pusselbitarna i sitt liv. Jag håller på att skriva en bok om mitt liv så då är det extra viktigt att kunna minnas, reflektera och förstå. För två veckor sedan fick jag ett meddelande på face-book. Det var ifrån Heidi, som jag bodde tillsammans med 1982 på ett flickhem i Skien i Norge. Vi var sammanlagt 14 flickor som bodde där då. På en institution med plats för 8. Det är ju ingen som står i kö för att ta hand om tonåringar med problem. Det var det inte då, det är det inte nu.
Heidi var 16 och jag var 15 år. Jag har tänkt mycket på Heidi, men i och med att jag inte visste vad hon hette i efternamn hade jag ingen möjlighet att söka upp henne. Nu ville ödet att vi skulle få kontakt igen. Det känns stort. Det känns overkligt. Jag skrattar av glädje, jag gråter av sorg. Jag kan inte beskriva alla känslor som denna återförening har satt igång i mig.
Heidi förlorade vårdnaden om sitt förstfödda barn, en son. Socialtjänsten tog barnet ifrån henne. Heidi kämpade i 7 år och vann till slut, men då hade tiden gått ifrån henne. Sonen hade knutit an till sin nya familj och stannade där. Jag får tårar i ögonen när jag tänker på vad som hände Heidi och hennes barn. Socialtjänsten gjorde samma sak mot henne som de gjorde mot mig. De hävdade att på grund av vår hemska barndom kunde vi inte bli bra mammor.
Jag kämpade för vårdnaden om min dotter Margarita i 6 år. Men, jag hade ”turen” att få ha henne hos mig under tiden så när jag vann mot socialtjänsten så var allt klart. Under de här två veckor, som nu har gått sedan jag fick kontakt med Heidi igen och fick höra hennes historia så har jag tänkt och funderat mycket. Det kunde ha varit jag som förlorade kampen mot socialkontoret. Det kunde ha varit jag! Jag tänker på Heidi och hennes son, jag tänker på min dotter Margarita, jag tänker på myndigheternas många övergrepp mot alla de som skulle behövt deras hjälp. Det gör så ont att känna all denna smärta.
En moderatpolitiker frågade mig om varför jag berättar alla dessa saker om livet mitt så här öppet. Han undrade om jag var en exhibitionist. Vad nu det egentligen är? Precis innan hade andra politiker skrutit om sina fina titlar, forskarerfarenheter med mera. Jag har tänkt mycket på detta. Jag är det man kallar ett ”maskrosbarn”. Jag överlevde trots alla dåliga odds. Jag överlevde trots alla övergrepp jag hade blivit utsatt för. Skall jag skämmas över det? Nej vet ni vad! Det tänker jag verkligen inte göra. Jag tänker heller inte vara tyst. De som samhället ser på som svaga behöver också en röst!
Underbara Jacqueline Kothbauer, som har skrivit boken Mediababe säger: "Jag har valt att vara tydlig för att det hjälper dig att bli tydlig. För dig själv. Gillar du mig gillar du vissa sidor hos dig själv. Hatar du mig får du läsa Mia Törnbloms 'Självkänsla' :-))" Tusen tack för de orden bästa Jacqueline! Kram, knus og klem:-)
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
Även mig har livet lärt att det alltid är bäst att vara totalt öppen. Med fel och brister. Med goda sidor och förtjänster. Är Du öppen får Du också ofta öppenhet tillbaka. Försöker Du dölja delar av Ditt liv blir det väldigt krångligt ibland och kan leda helt fel i kontakter med vänner och bekanta.
Om det finns Moderater som har problem med detta, säger det mer om dem än om Dig. Om det är den jag misstänker (maila mig gärna en bekräftelse) bekräftar det bara min bild av vederbörande.
Håll linjen öppen!
Hej Mats.
Samtidigt är det bra att jag får feedback på det jag gör. Jag har stor respekt för att alla inte tycker som jag. Jag har också stor förståelse för att alla inte klarar av att ta in smärtsamma saker. Det är lättare att anklaga samhällets "minsta" än att se att det finns orättvisor som borde bekämpas. Det kommer alltid att vara enklare att slå på de som inget skydd har, i alla fall för de som inget samvete har.
Jag kommer att hålla linjen öppen.
Hejsan kära du och TACK för din berättelse och din ärlighet i det!
Jag tycker att du gör helt rätt att välja att inte skämmas över det eller vara tyst! Som jag ser det har det format dig till den du är idag och det jag kan läsa är att du är en oerhört stark person idag.
Om du gillar dig själv idag så varför skall man skämmas?!!?
Det du skriver om är ju något som var viktigt då och som i allra högsta är lika viktigt i dag och det måste visas och inte gömmas undan som många tycker att de bör. Det är barn och unga som far illa och det behövs röster för dem.
Tack för ett bra inlägg!
Kramar Ann@ ღ
http://thespectacularlife.wordpress.com
Följ min blogg med bloglovin
Hej Margit,
Du gav en väldigt tydlig och högst godtagbar förklaring till min öppna och raka fråga, jag var ärligt nyfiken och gör inga förutfattade bedömningar av ditt val att öppet dela med dig av dina livsöden. Är tvärtom imponerad av din förmåga och att ditt syfte är att hoppas kunna hjälpa andra genom att visa att människan i grunden, precis som du, är väldigt stark.
MVH /Sixten
Ah! Jag misstänkte fel person!
Gla' Påsk!
Skicka en kommentar