Varför skriver jag?

Varför skriver jag? Varför berättar jag känsliga saker om mitt eget liv? Många undrar nog över det. Jag har själv funderat en hel del över mitt val. Under årens lopp har jag redan berättat en hel del om mitt eget liv, här på bloggen, under de 6 åren jag var krönikör på Eskilstuna-Kuriren och i olika intervjuer i media. Flera saker har lett till att jag väljer detta självutlämnande, som en biografisk berättelse faktiskt innebär. Det krävs dock en stor portion mod för att våga skriva om de personliga ting. Folk har lätt för att döma andra. Flera personer, som kommer från mer privilegierad samhällsklass än vad jag gör, har rekommenderat mig att inte skriva. De har skämts över min historia. På mina vägnar behöver de inte alls skämmas. Jag är stolt över att vara en överlevare. Jag är stolt över att vara ett så kallad maskrosbarn. Jag är dock medveten om att jag tar en stor risk. Men, betänk då detta. Vem talar för de "svagaste" i samhället? Vem är deras röst?

Om min historia kan hjälpa någon annan, en medmänniska, så är det värd det. Om de som arbetar inom hjälpapparaten kan lära sig något av min historia så är det en extra stor bonus. Om jag lyckats sätta ord på den vanmakt, sorg och hopplöshet jag kände under alla de åren jag var fast i socialtjänstens klor, så har många fått en chans att förstå. Min pappas favoritordspråk "Gå en mil i mina mockasiner innan du dömer mig eller säger något om vem jag är" är min ledstjärna. Vi måste tordas känna vår egen och andras smärta. Det gör ont när knoppar brister.

Jag tänker på alla de flickor jag bodde tillsammans med på flickhemmet i Skien i Norge från jag var 15 till 16 år gammal. Jag tänker på alla de så kallade galningarna som jag bodde ihop med på dårhuset under en längre tid. Jag tänker på de barnen som bodde på barnhemmet, som låg i våningen under hemmet för unga ensamma mammor, som jag bodde på, första året min dotter Margarita levde. Jag tänker på de andra unga mammorna som bodde där. Jag tänker på alla de intagna jag träffade när jag arbetade som kriminalvårdare under åtta år. Jag tänker på alla de flickor jag mötte när jag arbetade på flickhemmet i Eskilstuna de senaste tre åren. Jag tänker på alla de berättelser flera av dessa personer har skildrat för mig. Hur många av dem kommer att orka berätta? Tillbaka till min utgångspunkt; vem för deras talan? Vem är de svaga och utsatta människors röst i samhället? Vad tycker du?

Citat från en krönika jag hade i Eskilstuna-Kuriren: Flera dömda vittnar om att de växt upp i taskiga hemförhållanden där socialtanterna blundade när de kom på besök. De kan också berätta om alla lärare som har dömt och stämplat dem som hopplösa fall och satt dem i specialklass/straffklass. Efter att ha mött alla dessa myndighetspersoner som har spottat på deras egenvärde är det inte så konstigt att många av dem hamnat i brottsliga gäng, där de äntligen blivit bekräftade och respekterade.

Intagna kan knappt minnas alla myndighetspersoner de har mött under sitt liv; allt från dagispersonal, skolpersonal, behandlingshemspersonal, ungdomshemspersonal, socialtjänstpersonal, polispersonal, domstolspersonal till fängelsepersonal. Dessa möten har ofta varit fientliga och kränkande, med resultatet att hatet som redan finns hos barnet/eleven/klienten bara har spätts på. På våra fängelser har vi under strafftiden uppdraget att återanpassa dessa individer till samhället igen. Många av våra intagna har aldrig varit anpassade i det samhället vi har, de har inga ”Svenssons-referenser”, ”Svenssons-drömmar” eller ”lagom-känslor”. De är arga och deras hat är starkt.

De flesta av oss som har mött socialsystemet och hjälpapparaten har upplevt just allt detta. Vi har upplevt att bli en bricka och en akt i ett system, som mer är till för de som arbetar där än för de som behöver hjälp.