Läkarnas makt inom psykiatrin 1985!

Avdelningen jag hade kommit till var en intagningsavdelning. Det vill säga att det kom och gick patienter hela tiden. Några blev flyttade till andra avdelningar efter en vecka eller efter några dagar. Några satt där i månader och år i sträck. De allra flesta hade åkt in och ut på "dårhuset" i 20 till 30 år. De flesta var ganska gamla. Det fanns ingen ungdomsavdelning därför hade jag blivit placerad på just intagningsavdelningen, som ansågs vara den lugnaste avdelningen på sjukhuset. Att säga att det var lugnt där var i alla fall en stor överdrift. Folk blev nerlagda och tvångsmedicinerade i stort sett varje dag. Slagsmål patienterna emellan var heller inget ovanligt. De anställda bestod i stort sett av mentalskötare med enbart gymnasieutbildning. De var vältränade muskelknuttar som var vana att använda sig av våld. De var också vana att lyda order.

Min advokat förklarade för mig på telefon att jag var tvungen att acceptera att jag nu satt där jag satt, tillsammans med kriminella och psykiskt sjuka personer. En psykiatriker hade per telefon godkänt att jag blev tvångsinlagt och den frågan kunde min advokat inte lösa på momangen. Psykiatrin är svår, förklarade han. Det är en stängd och sluten värld med egna regler, påpekade han vidare. Han skulle komma och besöka mig redan veckan efter, lovade han. När jag hade lugnat ner mig lite så började jag betrakta avdelningen, patienterna och personalen. Jag insåg att det som hade hänt var mycket allvarligt. Men, skulle jag överleva här var jag tvungen att hitta överlevnadsstrategier och det snabbt.

De flesta patienterna och personalen var nyfikna på mig. Jag hittade vänner på en gång. Roger var den yngsta bland patienterna, han var gissningsvis runt 35 år gammal. Jag tyckte att alla var lastgamla, jag var ju själv bara en tonåring. De svåraste att hantera var de paranoida, de svängde snabbt i hur de såg på personer i sin omgivning. Även de bipolära personligheterna var svåra att beräkna och att förhålla sig till. Om jag någon gång hade haft en trygg vardag var den definitivt över för den här gången. Min mage syntes inte än, jag var mellan tredje och fjärde månaden i havandeskapet. Alla visste om att jag var gravid och de sa att det var första gången en så ung och gravid tjej, som jag, hade kommit till avdelningen. I alla fall som de kunde komma ihåg.

När de andra patienterna fick veta att min advokat skulle komma på besök snart, blev de mycket nyfikna. Ingen av dem hade någonsin haft en advokat. Vad, sa jag upprörd och förvånad? Har ni aldrig haft någon advokat? Har ni aldrig ifrågasatt era diagnoser eller den behandling ni får eller har fått? Jag tittade förundrat på alla patienterna som var där. Flera av dem hade vandrat in och ut på "dårhuset" under 30 års tid utan att ställa frågor, utan att ifrågasätta läkarnas bedömning, utan att kräva någon annans åsikt, utan att ställa krav överhuvudtaget. Jag fick ont i magen. Jag tyckte så synd om dem, mina medmänniskor, som satt här utan att ens ställa en enda fråga till någon, om detta var rätt. Jag tittade på personerna runt mig, människor som jag tills nu bara hade betraktat som dårar, de fick från denna stund en egen plats i mitt hjärta. Jag kände deras vanmakt. Vilken makt dessa läkare hade, tänkte jag. Att det var så på 1800-talet och innan det förstod jag. Att det fortfarande fungerade så det kunde jag inte begripa.

Efter det här samtalet började de flesta av patienterna ifrågasätta i stort sett allt. De diskuterade med vårdarna på kvällen när de skulle ha sin medicin. Var det verkligen rätt sort de fick? De började diskutera sina diagnoser med överläkaren så fort han visade sig i korridoren när han var på väg till morgonmötet. Det blev ett helsikes liv på avdelningen. Min kontaktman, Bodil, berättade för mig att något sådant aldrig tidigare har hänt. Hon berättade också att överläkare Klyve var förtvivlad över den utveckling, som hade blivit på avdelningen efter att jag hade kommit. Jag hade satt i gång processer som de inte visste hur de skulle hantera. Jag hade gjort patienterna uppmärksamma på att de var människor med rättigheter. Bodil tyckte dock det var bra. Hon hade flera gånger själv reagerat på att ingen tordats ställa kritiska frågor. Ingen, vare sig de som arbetade på golvet eller patienterna som var inlåsta, hade öppet pratat om att saker kunde vara fel. Man hade bara, rakt upp och ner, under många herrans år, accepterat läkarnas beslut alltid, alltid och alltid!