Jag tittade ner i min pappas grav

Efter att jag hade gråtit i flera dagar satte jag mig ner och gjorde det jag kunde bäst. Jag skrev ner mina tankar och känslor, något jag hade gjort ofta förr, när saker och ting var svåra. Denna dikt skrev jag till min pappa, som jag har översatt till svenska.

LIVET!

En gång glad
Ett barn vet så lite
Pappa var min glädje
Han gav mig så mycket

En gång olycklig
Jag förlorade allt
Pappa, du gick bort
Och tog med dig allt

En gång du sa
Jag var din flicka
Pappa kom tillbaka
Jag behöver dig!

En gång kanske
Vill jag leva igen
Pappa, jag behöll
Det du lärde mig

En gång lycklig
Jag är glad i dig
Pappa ta nu hand om
min mamma för mig

En gång senare
Ingen vet när
Pappa glöm mig inte
Vänta på mig!

Jag var 12 år när pappa dog och jag skrev den här dikten. Ingenting blev sig likt efter att pappa försvann. Pappa blev jordbegraven bredvid mamma. När jag tittade ner i hans grav, efter att kistan var sänkt ner i jorden, bad jag en stilla bön till Gud där jag bad honom att se till att min pappa fick det bra nu, han som hade haft det så tufft här i livet. Just då hade jag inte en tanke på mig själv, jag ville bara att pappa skulle få det bra.

Min storebror Roald tog över förpaktningen av gården. Min styvmamma Olaug flyttade till ett hus några kilometer längre ut i bygden. Hon tog med sig sina söner; min styvbrorsa Tormod, mina tre små halvbröder Roger, Edgar och Björn-Arne. Jag blev kvar hos min bror på gården, skötte hushållet och gick till skolan, jag gick i sjätte klass. Socialtjänsten visste väl inte vad de skulle göra med mig. Det enda de bestämde var att min styvmamma inte fick ha vårdnaden om mig, då de visste att hon inte var snäll mot mig. Jag tyckte det var tomt och ensamt på gården efter att alla hade flyttat därifrån, jag var van vid att bo i en storfamilj, nu var det bara Roald och mig kvar. Familjen var splittrat för alltid, jag var 12 år och föräldralös. Vem vill bry sig om mig nu, tänkte jag.

Jag hade egentligen bara haft pappa, han var den enda som var stolt över mig och som var ordentlig glad i mig. Jag som alltid hade varit tystlåten blev ännu mer inåtvänt och slutade helt att gråta. När jag inte ville gå till skolan fick jag Roald att skriva att jag varit sjuk. Då stannade jag hemma och hjälpte till på gården med alla djuren i stället. Jag pratade med djuren, diktade sånger och skrev ner mina tankar på papper. Jag trivdes i min egen tankevärld, där kunde ingen göra mig något ont och jag fick vara i fred. På skolan hade jag ändå inga vänner, så jag höll mig borta därifrån så mycket som möjligt.

Drömvärlden hade alltid varit min värld och jag fortsatte att stanna där. Drömmarna var det viktigaste jag hade, en nödvändighet för att jag skulle klara leva vidare. Det var ingen som kände mig eller visste vad jag tänkte. Jag var en ensam varg som inte litade på någon. Jag såg inget värde i livet, det var bara något bedrövligt elände som jag måste uthärda.