P(s)eudofeministerna!

Det var nog flera som drog på smilbanden när de läste DN i lördags. Jag kan inte låta bli att fundera över hur man i Sverige behandlar sina kvinnor eller rättare sagt bedömer sina kvinnors kapacitet och plats i samhällshierarkin. När jag flyttade hit från Norge 1993 så slogs jag direkt av den höga svansföringen man hade här över hur bäst man var på allting i hela den stora vida världen. Det fanns inte mycket till blygsamhet eller ödmjukhet att hitta här inte. Det som det tjatades absolut mest om var att Sverige var bäst i hela världen på just jämställdhet. Det måste vara den största lögn som framförts i modern tid. Eller det kanske bara var/är ett mindre roligt skämt?

Nu skall alltså Sveriges näst största parti, Socialdemokraterna, välja ny partiledare. Deras fyra huvudkandidater är de svenskfödda vita karlarna; Mikael Damberg, Thomas Östros, Sven-Erik Österberg och Tomas Eneroth. Det enda imponerande är att bara en av kandidaterna är en 55-plussare! Nya generationer måste ju också få komma fram någon gång. Men, vart tog alla kvinnor och alla invandrare vägen i detta stora så kallade jämställda och jämlika parti?

Dagens Arena kallar Socialdemokraterna välförtjänt för p(s)eudofeministerna och skriver så här: "Den riktiga humorn stod tidningens redigerare för som lät uppslaget prydas av fyra stora ansiktsbilder på kandidaterna. Fyra vita män i glasögon och bilhandlarslips – lika som bär om det inte vore för det faktum att Mikael Damberg är den enda av dem som har hår på huvudet. Inte sedan Göran Persson förnöjsamt kallade sig feminist samtidigt som han vikthetsade Maud Olofsson har partiets jämställdhetsutfästelser skorrat falskare än nu. Efter fyra år med Mona Sahlin tycks ordningen återställd: S må vara ett parti där alla ska med, åtminstone ska allas röster med, men där ledaren är en man."

Aftonbladet påtalar den manliga maktstrukturen som finns inom Socialdemokraterna i fredagens ledare, men passar samtidigt på att underkänna de kvinnliga kandidater som har framförts, Lena Sommestad och Veronica Palm. Två både duktiga och välkända kvinnor inom svensk politik. Jag har inte förstått vad det är som gör att både borgerliga debattörer och vänstermänniskor underkänner dessa två kompetenta kvinnor? Är det något i svensk mentalitet som kommer upp till ytan här? Jag bara undrar. Då jag själv kommer från ett land, Norge, som fick sin första kvinnliga statsminister 1981 så är det kanske inte så konstigt att jag funderar över vad det är som gör att Sverige inte har lyckats komma dit än?