Lisa Bjurwald på DN skriver: "Varför har vissa unga kvinnor slutat drömma om den stora världen och i stället vänt sig inåt, mot den lilla världen – det vill säga hemmet? Frågan är om de ens hunnit börja drömma om yrkeslivet förrän de väljer bort det. De har definitivt aldrig hunnit bli bittra över det stressiga pusslandet med familj och arbete eller orättvis lönesättning; faktorer som får kvinnor i 30- och 40-årsåldern att krypa tillbaka till hemmets trygga härd." Ja, det tillhör väl inte vanligheterna direkt att 20-åringarna i Sverige drömmer om att skaffa barn, tyvärr vill jag tillägga! Bjurwalds resonemang låter mest som ett antikärnfamiljskrik. Hon talar föraktfullt om hemmet som den lilla värld. Vadå liten värld? Och vad menar hon när hon skriver att kvinnor kryper tillbaka till hemmets trygga härd?
Hon skriver vidare: "Det är inte heller säkert att livspusslet gynnas av att en arbetsför person stannar hemma. Forskning som refereras i Arenaartikeln visar att modellen med två försörjare faktiskt minskar kvinnors upplevda stress. För att inte tala om hur negativt hemmafrun påverkar familjens och, i förlängningen, Sveriges ekonomi." Det låter lyxigt värre: en arbetsför person stannar hemma! Har hon aldrig varit hemma med barn? Jag har varit det under många år. Det är inget för latmaskar kan jag lova. Att ta hand om ett hem och att fostra barn är ett svårt jobb. De lärda tvistas om huruvida förskolan är enbart bra eller ej. Min uppfattning är att det är bra om barn kan vara hemma tills de är åtminstone två år gamla. Man kan ju fråga sig varför vi får barn? Får vi barn för att skicka de till en institution så fort vi kan?
Bjurwald fortsätter: "Jämställdhet mellan könen kan bara uppnås om kvinnorna blir ekonomiskt och socialt oberoende av männen – något som inte är möjligt förrän samhället bestämt avvisat äktenskapet som försörjningsinrättning." Hon är inte lite fräck. Äktenskapet som en försörjningsinrättning. Jag hittar inte ord. Jag har förstått att Lisa Bjurwald inte tycker att föräldrar, som stannar hemma med sina barn, bidrar till samhällsekonomin. Hon kan inte ha mer fel. Trygga barn är den bästa samhällsekonomi vi kan ha eller få. Lisa Bjurwald tycker det är tragiskt om karriärkvinnornas döttrar slutade som hemmafruar. Jag tycker det är tragiskt att kvinnors jämställdhetskamp skall leda till ett förakt mot familjen. Familjen, hur den än ser ut, är samhällets viktigaste fundament. Det har uppenbarligen inte Lisa Bjurwald fattat.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Där slog du huvudet på spiken! Den här gången håller jag fullkomligt med dig. ALLA barn borde ha rätt att få stanna hemma i minst 2 år. Jag förstår INTE varför vissa föräldrar har sådan panik med att få iväg barnen till dagis, helst då från tidig morgon till sen eftermiddag? Om man inte är intresserad av att umgås med sina barn, varför skaffar man då barn? Statussymbol eller? Underbart med dessa mammor som skaffar barn för att sedan älska att vara hemma med dom. Tids nog kommer kravet att lämna barnen och ge sig ut och arbeta. Skaffar man barn ska man vara medveten om att ekonomin för dom flesta av oss blir ibland riktigt usel, MEN det är värt varenda krona som inte kommer in. Skippa fina bilen och utlandsresorna en period. Tänk att vara liten och få sova tills man vaknar, inte rivas upp ur sängen trött och ledsen. Att få gå till badstranden eller lekparken med filt och fikakorg. DET är guld värt! DET är livet! Jag vet!
//Mamma/mormor M
Skicka en kommentar