Hanne Kjöller, ledarskribent på DN, ifrågasätter Rädda Barnens årliga rapport om barnfattigdomen i Sverige eller snarare deras användning av begreppet barnfattigdom. Hanne Kjöller skriver: "Sedan var det detta med begreppen. Jag vet inte om det är för att jag på andra kontinenter kommit i kontakt med verklig fattigdom – där man varken har mobiltelefon, gymnastikskor eller mat på bordet – som jag tycker att Rädda Barnens ordval förfelar sitt syfte. Visst finns armod. Men det handlar mindre om att familjer inte skulle ha mat för dagen och mer om en mer övergripande resurssvaghet."
Jag studsade också till över begreppet barnfattigdom. När jag hör ordet fattigdom går mina tankar tillbaka till min barndom då vi i skolan fick se bilder på "biafrabarnen". På slutet av 70-talet hade min klass ett fadderbarn i Afrika. Jag tror jag har kvar passfotot på den lilla killen som vi var med och ge pengar till så han kunde få gå i skolan med mera. När barn inte gillade maten eller av andra orsaker inte ville äta upp den så fick man oftast höra: "Ät upp maten din, tänk på barnen i Afrika som inte har mat".
SvD skriver att allt flera barn lever i fattigdom. De berättar ur Rädda Barnens rapport: "Cirka 220 000 barn i dag lever i familjer som inte har råd att betala för det allra mest nödvändiga, som mat och kläder." Om det finns 220 000 barn i Sverige som inte får mat på bordet så är det fruktansvärt. Om organisationen Rädda Barnen har rätt i detta påstående så måste regeringen självklart göra något bums.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
9 kommentarer:
Jag gissar på att Rädda Barnen åsyftar relativ fattigdom, som i diskussionen om fattigdom och välstånd (och klassklyftor) är ett högst relevant begrepp.
Hej Johan.
Allt är ju relativt. När man läser vilka exempel som ofta används när det här med fattigdom i Sverige diskuteras så handlar det om att folk inte har råd att köpa nyaste mobilen, att de inte har råd att åka till fjället på sportlovet, att de inte har råd att åka med på klassresan och att de inte har råd att åka utomlands varje år. Det kallar inte jag fattigdom. Att klassklyftorna ökar är kanske en sanning med viss modifikation? Det sägs ju samtidigt att medelklassen växer. Då måste någon få det bättre?
Hej Margit,
Jag är inte forskare och har inte själv satt mig in i siffrorna. En tanke slår mig dock, det kan mycket väl vara så att medelklassen växer (vilket i sig är bra), och att de som har det sämst ställt fortfarande får det sämre.
Jag räknar med att det är många familjer där bekymret inte är att de inte har råd med senaste mobiltelefonen, utan snarare helt andra saker. Jag har en del upplevelser av det från min egen uppväxt, och att vara den i klassen för vilken en oförutsedd utgift till klasskassan kunde komma som en kalldusch för mor och styvfar, det var inte så himla kul.
Jag har förvisso inte vuxit upp i någon absolut fattigdom, och det är jag glad för, men jag vet hur det är att vara både "fattigast i klassrummet" och se mina kusiner ha råd med saker som för mig inte var uppnåeliga. Sådant sätter spår.
Om du vill ha lästips så kan du läsa "Storeulvsyndromet" av Thomas Hylland Eriksen, den är inne på dessa frågor en hel del. Jag antar att the Spirit Level (Jämlikhetsandan på svenska) är bra, men har ännu inte läst den.
Lena Sommestad brukar skriva klokt om dessa saker. Kolla hennes blogg och sök på t. ex. "jämlikhet" eller "välfärdspolitik".
Eller kanske denna länk.
Som lästips, alltså.
http://larsh.wordpress.com/2011/02/02/dn-om-barnfattigdomen-ett-riktigt-bottennapp/
//Peroni
Tack för länken Peroni.
Rädda Barnen använder två kriteria för att definiera fattigdom. Det ena är "Låg inkomststandard" Så här skriver de i den omtalade rapporten:
"Låg inkomststandard är ett mått som har utvecklats av SCB och använts i statistikmyndighetens barn-
och familjestatistik. Därifrån har även Rädda Barnen hämtat uppgifterna om inkomststandard till
barnfattigdomsindex.
Inkomststandarden beräknas genom att dividera familjens disponibla inkomst
9
med en norm för levnadsomkostnader, som är justerad efter familjens sammansättning
10
Normen består av baskonsumtion .
av t ex mat och kläder, boendeutgifter samt eventuella fackföreningsavgifter och barnomsorgskostnader.
Vid inkomststandard 1,0 har familjen precis tillräckliga inkomster för att klara de mest nödvändiga
utgifterna. Värden under 1,0 räknas som låg inkomststandard, medan värden på 2,0 eller högre räknas
som hög inkomststandard."
Det andra kriteriet är att barnen lever på någon form av försörjningsstöd. Sedan överlappar detta varandra ibland, vilket man tagit hänsyn till i beräkningen.
Detta innebär att barnens fattigdom inte är relativ utan absolut, om jag tolkat det rätt! Har man inte råd med det nödvändigaste, torde man vara fattig...
Sedan kan även ett relativt ekonomiskt underläge innebära negativ påverkan på folkhälsan, som det mycket riktigt skrivs om i boken Jämlikhetsanden.
vad ere för kallhjärtade jävla svin till människor som fortfarande kan tänka sej att rösta på alliansen när barnfattigdomen ökar!
Är inne på Margits linje där.
Det finns väl ingen barnfattigdom i Sverige... Åk till Asien (inte playan i Phuket, utan slummen i Bangkok) eller Afrika, eller Sydamerika. Där snackar vi fattigdom.
Vad som finns i Sverige är föräldrar som inte har råd att köpa playstation till sina barn, det medger jag. Men fattigdom är väl lite att ta i...
Hej Margit!
När man pratar om att inte ha råd med mat och kläder så handlar det självklart inte om barn med uppsvällda magar som i dåvarande Biafra.
Men måste det verkligen göra det för att vara allvar?
Det finns ganska få barn med "biaframagar" även i dagens Rumänien och Moldavien, men jag tror inte att du påstår att det inte finns någon fattigdom där. Måste verkligen dessa magar i ett land tusentals mil bort som existerade under ca tre år för 40 år sedan vara det enda "riktiga" tecknet eller beviset på fattigdom?
Vill man komplicera det hela kan det ju också vara värt att nämna att den extrema hungersnöden i Biafra i första hand inte berodde på att de vuxna hade låga inkomster eller inga jobb, utan på att Nigeria skapade en fruktansvärt grym blockad mot Biafra vilket innebar att det helt enkelt inte kom in någon mat i landet. Människor som ena året varit ganska välbeställda och haft jobb de kunde mycket mer än bara försörja sina familjer påfick nästa år leva i hungersnöd på grund av blockaden.
Vad som däremot finns i Sverige idag är barn som passar på att äta så mycket de bara orkar i skolmatsalen på fredagar och dagen innan det är studiedag eftersom de aldrig kan vara säkra på att få
äta sig mätta hemma. Det finns otaliga "mattanter" som
kan vittna om att de här barnen finns, idag i Sverige, år
2013.
Det handlar alltså inte om att "inte få den nyaste mobilen" eller "inte få åka på skidresa varje vinter" utan om barn som visserligen är ljusår från "Biaframagar" men som absolut inte kan ta för givet att få äta sig mätta i hemmet varje dag. Det är tillräckligt allvarligt för mig. Är det det för dig?
Skicka en kommentar