Jag har tjatat mycket om hur trist jag tycker det är att kunskaperna om mitt gamla hemland Norge är så begränsade här i Sverige. I bland påpekar även svenska journalister hur illa det är. Journalisterna är de som kan göra skillnad. De kan ju faktiskt skriva mer om Norge och norrmän i sina artiklar. De svenska mediernas bevakning av de övriga nordiska länderna är tyvärr ytterst bristfällig; i långa perioder till och med helt obefintlig. I går hade DN en ledare, som på ett roligt och informativt sätt beskriver drömmen om en framtida nordisk förbundsstat.
Ledaren skriver: "Slutligen är tidpunkten gynnsam av interna skäl. De nordiska länderna är mer jämspelta än någonsin. Framför allt bubblar Norge av självförtroende medan Sverige inte längre ser sig som samma självklara storebror. Men frågan är vilken kraft dessa argument har när de konfronteras med verkligheten på marken. Möjligheterna för ett nära samarbete mellan Norge och Sverige är förstås större än någonsin." Är det verkligen så? Jag säger bara telenor-telia-affären. Kommer ni ihåg den?
Att försöka sig på kunskapsspridning är nog mer harmlöst och även mer realistiskt än att kämpa för att få ihop en nordisk union. Tobias Brandel skriver i SvD: "I Norge finns det svenska inslag överallt, sitter man på kafé hör man folk som pratar om Sverige och man hör svensk musik i högtalarna. Sverige märks av mycket mer i Norge än Norge märks i Sverige, säger SR-journalisten och före detta Oslokorrespondenten Beatrice Janzon, som skrivit ett av kapitlen i en ny bok om förhållandet mellan de två länderna, I takt och otakt, som ges ut med anledning av kulturcentret Voksenåsens 50-årsjubileum. Storslagna svensk-norska samarbetsprojekt har notoriskt svårt att slutföras, men nämnda antologi är ett som faktiskt blivit av. Under publicisten Arne Ruths och SvD:s Oslokorre Björn Lindahls redaktörskap deltar 32 författare, bland andra Henning Mankell, Beate Grimsrud, Ulrika Knutson och Jan Erik Vold."
Jag skall läsa boken, har precis börjat läsa den. Återkommer med en recension när jag läst klart. Alla svenskar som vill förkovra sig lite om Norge och norrmän borde gå och köpa den direkt! Kunskaper har då aldrig, mig veterligen, någon dött av.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Jag har tänkt en hel del på de begränsade kunskaperna, och ointresset här i landet för Norge. Min historik: stockholmare, därefter 25 år i Värmland, nu stockholmare igen. I Värmland jobbade jag på SR regionalt, och både i nyheter & programutbud tog vi då och då upp "norskt", med inriktning på grannfylkena. Intresset för Norge är det inget fel på i Bohuslän, Värmland och övriga Sverige som gränsar till Norge. Men i Sverige i övrigt, med Stockholm i spetsen: mer eller mindre totalt ointresse, skulle jag vilja säga. Norge ses som något väldigt litet vid sidan om (geografiskt & utanför EU). Ett bland många exempel: NRK:s lysande humorserie Uti vår hage. Serien erbjöds svensk tv (SVT), men svaret blev ett nej tack! Medan både Danmark och Finland (+Belgien!, ett avsnitt) sände serien. Tog upp just den saken (efter mailkorrespondens med NRK) på min blogg, som har viss norsk inriktning. Som du påpekar i ditt inlägg så är det journalisterna (och media) överhuvudtaget som kan göra skillnad. Men hur ska journalistkåren i stort bli mer intresserad av vår i grunden "käraste" granne? Själv vet jag inte ... (Jag hittade din blogg i samband med senaste dagarnas nordiska rapportering i DN/SvD).
Norge, den sista sovetstaten.
Varför, jag säger varför, skulle vi intressera oss för detta land ?
Skicka en kommentar