Den falska solidariteten stjälper i stället för hjälper

Lars Åberg skriver i DN på debattplats: "Exotiseringen av invandrare har blivit en politisk tankebyggnad, som sorterar befolkningen och förvandlar den till abstrakta kollektiv lämpade för huggsexor om gruppbaserade rättigheter. Betoningen av invandrarskapet är en institutionell plåga; som andra- och tredjegenerationens och evighetens invandrare tycks man aldrig få en individuell identitet utan behandlas som hjälpkrävande klanmedlem med behov av speciella åtgärder. Under cirka fyrtio år har det formulerats en politik, och byggts upp en myndighetsutövning, som grundar sig på att man tycker synd om dem som flyttar hit."

Man ser på invandrare som oförmögna nykomlingar. De är lika individuella som svenskar. Folk har olika egenskaper, erfarenheter och förutsättningar oavsett var i världen de kommer i från. Det finns infödda svenskar som inte kan läsa och skriva. Det finns somalier som är utbildade till läkare. De samhällsklasser som finns i Sverige finns i alla länder. Klasstillhörigheten är en viktig framgångsfaktor. Fast det talar man inte så mycket om. Det talas om klassresenärer, det är fint och bra. Underligt i ett land där man låtsas som om socialdemokratin har lyckats bygga bort klassklyftorna. Dessa klassklyftor som har blivit större än någonsin de senaste åren, enligt vissa förståsigpåare. Intressant, tycker jag.

Åberg berättar: "Fortfarande kan man höra folk tala om 'våra invandrare' som om de vore husdjur eller fåglar man matade i parken. Godhetsperspektivet genomsyrar integrationspolitiken och skänker tillfredsställelse till dem som hjälper och vill vara vänliga." Det är denna nedlåtande attityd jag vänder mig emot. Det är "den goda sidans" dilemma att de inte ser individen och individens resurser. Den "barmhärtiga samariten" blir en självutnämnd hjälte som stjälper i stället för hjälper sin medmänniska. Med Åbergs ord: "Med nedlåtande tolerans och självsmickrande förbindlighet har ett system formats, där både biståndsmottagare och biståndsgivare helt och fullt kan gå in i sina förväntade roller och gemensamt bidra till att ingenting förändras." Den falska solidariteten hindrar oss i från att se invandraren som en resurs.

Det finns andra grupper i samhället som också har fått känna på denna falska solidariteten. Det är de som av olika orsaker har kommit in i hjälpsystemet; tex socialtjänstens omsorg. Jag har arbetat inom olika institutioner i samhället och det jag har sett gör mig fundersam. I stället för att se individers resurser och styrkor så gör man de än mer hjälpberoende. Det är därför jag ser regeringens arbetslinje som ett steg på vägen till ett bättre samhälle för alla. De röd-grönas bidragslinje är förkastlig på alla sätt och vis. Det blir illfärd i stället för välfärd. Låt människor få växa; låt alla få blomma!