Onsdag den 7 juli var jag på ett mycket intressant seminarium i Visby som kallades: "Men jag då? Vem ser de som inte vill ses?" Det var Susanne Avander, rektorn på Kämpeskolan i Håbo, och Håkan Bertilsson, bildningschefen i Håbo kommun, som berättade denna solskenshistoria från verkligheten för oss.
På Håbo kommuns hemsida står det: "För första gången står Håbo kommun som värd för ett seminarium under Almedalsveckan på Gotland. Seminariet belyser hur man skapar en skola för alla, även för elever med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar som Asperger eller autism. Diskussionerna grundar sig i ett verkligt exempel, Kämpeskolan, där eleverna varit de som dragit upp riktlinjerna.
Idag talar man om en skola för alla, där alla får plats. Men är det verkligen så att alla får plats om man inte själv tar plats? Elever med neuropsykiatriska diagnoser som Asperger eller autism tar i regel inte plats. De klarar inte stora grupper, läser inte mellan raderna och behöver tydlig pedagogik med sammanhang. De klarar inte skolans matsalar, har problem med idrotten och så vidare. Problematiken är komplex och lösningarna är inte alltid så självklara."
Den engagerade och entusiastiska rektorn Susanne Avander berättade att kommunens ledning, både politiker och tjänstemän, vill satsa nödvändiga resurser på skolan för barnens och ungdomarnas skull. Håbo kommun är en moderatledd kommun. I den socialdemokratiskt styrda kommun som jag bor i, Strängnäs, ser det annorlunda ut.
Två dagar efter seminariet får jag läsa detta i Strengnäs Tidning: "Till höstterminen sökte skolor och förskolor 14, 5 miljoner kronor från likvärdighetsgarantin för att finansiera särskilda stöd. 3,5 miljoner delades ut. – Det här är ett systemfel, säger Tommy Hellsten, rektor för Mariefredsskolan, som nu delvis tvingas omorganisera för att möta 17 elevers särskilda behov. Det fattades 11 miljoner när likvärdighetsgarantin fördelades till höstens skolstart. På Mariefredsskolan fick man pengar till insatser för särskilt stöd till fem elever, men sökte för 23. Det här är ett stort problem menar Tommy Hellsten som vet att många av hans rektorskollegor brottas med samma sak som honom – att få pengarna att räcka till så att elevernas behov blir tillfredsställda."
Läs även Cattis Hellmark-Erikssons, David Aronssons (V), Dag Brembergs (MFP) bloggartiklar i detta ämne.
1 kommentar:
En får tacka för den fina bloggartikeln om Kämpeskolan i Bålsta. Jo, den kan nog betecknas som en solskenshistoria men utmaningen består i att få skolan att fortsätta utvecklas. För man ska veta att det finns okunskap som tar sig uttryck i att man tror verksamheten tar resurser från andra när det är precis tvärtom.
När jag kom till Bålsta så fanns Kämpe sedan drygt två år. Till grund låg ett medborgarförslag från föräldrar med barn i grundskolan. Det saknades en fortsättning i gymnasiet men den startade till läsåret 2007/2008.
Min första kontakt var ett igenkännande från den IV-verksamhet jag ansvarade för i Södertälje. En gemensam värdegrund, med eleven i centrum, men också ett sätt att se på verksamhet som mer har sina rötter i företagande än i kommunal skolbyråkrati. Den andan förmedlas av en rektor, Susanne, som inte ser några hinder samtidigt som hon med kraft värnar om eleven.
Att se eleven och därmed också anpassa skoldagen efter dennes behov är ledstjärnan. Eleven planerar sin dag och det är elevens behov som styr. För att klara detta så har man arbetat fram en framgångsrik metodik. Lärarens uppgift blir sedan att säkerställa så att kurs- och studieplanen följs. Till detta krävs det lärare som kan hålla många bollar i luften samtidigt som man ger eleven den trygghet den behöver i sin funktionsnedsättning. Vi har sådana lärare på Kämpe och jag hade dem också i Södertälje. För det är i mötet mellan lärare och elev som resultatet skapas.
En av de elevgrupper vi har lyckats bra med är de sk hemmasittarna. Vi får dem tillbaka till skolan och väl där så presterar de resultat.
Detta pedagogiska förfarande parat med alternativkostnader, samverkansvinster, interkommunala ersättningar och marginaleffekter är det som ger det goda resultatet. Om vi inte skulle ha denna verksamhet så skulle kommunens samlade kostnader öka betydligt. Detta, om inget annat, borde väl mana till efterföljd hos kommunpolitiker både här i Strängnäs som annorstädes.
Jag kan försäkra er läsare att det bara är vinnare i satsningen på de neuropsykiatriska eleverna i Bålsta.
Håkan Bertilsson,
förvaltningschef i Håbo kommun
(en stolt sådan, då snittet av seminariebesökare var 7 förra året och i år med ännu större konkurrens hade vi över 40 st åhörare. Kämpe engagerar.)
Skicka en kommentar