Elitvänstern har gjort sin klassresa, låt nu andra få göra sin.

Sandra Ljung skriver på newsmill: "För att elitvänstern skall kunna rentvå sig från 'skammen' att tillhöra de välbeställda i samhället måste det finnas en folkmassa som tar emot deras 'allmosor'. Så fungerar vänsterns moralkodex. Huruvida allmosorna i form av diverse bidrag och slopande av krav i exempelvis skolan verkligen leder till ökade möjligheter, självförtroende och välbefinnande för de svaga i samhället verkar mindre viktigt. Huvudsaken är att elitvänsterns folk får känna sig 'goda'."

Vänsterfolk vill gärna tro att de tillhör den "goda sidan". Gör de det? Jag kan bara tala utifrån min egen livserfarenhet. Och då blir svaret nej. Både under min uppväxt som föräldralös i Norge och under mina 9 år som kriminalvårdare i Sverige har jag mött på det människoförakt som vänstern för mig symboliserar. Andra kan ha andra erfarenheter, jag är beredd att respektera det. Men, att påstå att någon tillhör den goda sidan är lite magstarkt om inte rent ut av barnsligt och okunnigt.

Sandra Ljung ställer en mycket klok och träffande fråga: "När övergår kravlöshet från att vara snäll och mån om att ingen skall bli sårad till att vara nedlåtande och att inte tro på en människas förmåga?" För oss som personligen har upplevt denna falska snällism så är inte svaret svårt. Att inte ha förväntningar på människor utifrån klassbakgrund, etnicitet med mera är förkastligt. Det har i alla fall inget med solidaritet att göra. Jag har upplevt det in på bara kroppen.

Socialchefen i min barndomskommun i Norge, han som fick ansvaret för mig efter att jag blev föräldralös som tolvåring, han var socialdemokrat. Förutom att han blev åtalad för att ha våldtagit sin egen adoptivdotter så tyckte han att jag kunde gå på gatan om jag ville, om det inte var för att det var han som hade huvudansvaret för mig. Det skulle nämligen inte se bra ut i hans papper om det gick riktigt illa för mig, sa han. Kan någon föreställa sig hur det kändes för en fjortonårig flicka att vara beroende av en sådan farbror? Jag ryser när jag tänker tillbaka på mina år under hans "omsorg". Tillhörde han den goda sidan? Några är nog beredda att hävda det. Andra inte.

Jag ansluter mig till Sandra Ljungs dröm: "Jag drömmer om ett Sverige fritt ifrån elitvänsterns dubbelmoral."