Journalisten och författaren Dilsa Demirbag-Sten berättar på debattplats i DN hur det var när hennes familj kom till Sverige på 70-talet. Hon skriver: "När jag, mina tre småsyskon och mor kom till Sverige 1976, var det ett land som var vida känt för välstånd, jämlikhet, välfungerande demokratiska institutioner och human invandringspolitik. Far, som hade flytt till Sverige ett år tidigare, tvekade aldrig i valet av exilland. Han ville att vi barn skulle leva i en demokrati där vi inte förvägrades mänskliga rättigheter och kunde växa upp i ett samhälle som gav alla samma förutsättningar och möjligheter till skola, vård och omsorg. Nyanlända invandrare fick bostad, våra föräldrar fick arbeten och vi barn sattes i en blandad skola där vi kunde möta såväl svenska barn som barn från alla delar av världen. Min familj var en av många som försökte finna sig till rätta i ett nytt liv och land. Politikerna talade till oss som samhällsmedborgare i Sverige, oavsett etnisk bakgrund eller religiös tillhörighet."
Nu är det annorlunda. Dilsa Demirbag-Sten berättar: "Så kom Fatwan mot Salman Rushdie och politisk islam erbjöd frustrerade unga män en röst, även i Europa. Berlinmuren föll och vänstern bytte klass mot etnicitet och Islam." Något är fel, mycket fel när vi delar in människor i etniska svenskar och invandrare. Så här skriver Demirbag-Sten: "Fram till för några år sedan gjorde SCB definitionerna första och andra generationens invandrare, vilket även omfattade deras barn. Jag ber läsaren att smaka på ordet andra generationens invandrare. Mina barn hade ingått i denna statistik, oavsett vem jag hade gift mig med. Det finns ett namn för etniskt blodsbandsältande: rasbiologi." Enligt denna definition är jag, som är norskfödd och hitflyttad som vuxen första generationens invandrare och alla mina tre barn är andra generationens invandrare. Något de tex delar med kungens samtliga tre barn.
Demirbag-Sten frågar klokt: "Men vem kommer att våga säga att vi måste släppa greppet om det gamla innan motsättningarna bli ohanterliga. Vem av våra ledande politiker vågar börja på en ny svensk berättelse, där vi alla är lika inför lagen och där politiken inte ska göra skillnad på oss oavsett hudfärg, föräldrars ursprungsland eller religiös tillhörighet. Där kulturella- och religiösa tillhörigheter är en privatsak så länge det inte inskränker på individens fri- och rättigheter. Där samhällsgemenskapen ska bygga på det som enar oss, inte på det som splittrar oss." Det undrar jag också. Det finns nämligen inga vi och dom; det finns bara vi!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Det var väl så att Sverige (och vår omvärld i övrigt) var i ett annat läge på den tiden? Demokrati, allas lika värde och jämlikhet. Var ord som användes flitigt. Det fanns heller inga sådana områden som rex Rosengård i Malmö. Jobb fanns till de allra flesta som kom hit. Det fanns en skola för alla inga privatskolor där de "bästa svennarna" kunde gå.
Som Dilsa själv skriver---
"Nyanlända invandrare fick bostad, våra föräldrar fick arbeten och vi barn sattes i en blandad skola där vi kunde möta såväl svenska barn som barn från alla delar av världen."
Vi har tyvärr gått miste om mycket av solidaritetstanken inte minst i vår iver att ständigt tjäna mer pengar och "sköta oss själva och skita i andramentaliteten".
Anonym,
Ja, det är priset vi får att ta i världens mest individualiserade samhällen. Men det är så vi önskar att det ska vara, att var och en sköter sitt, eller hur? Var och en betalar sin nota, var och en städar upp efter sig, var och en har en egen bil, eget hus och när vi kommer till kritan, var och en ett eget ansvar.
Skicka en kommentar