Klasstillhörighet och klasshat; "vi och dom"!

Sanna Rayman skriver i dagens SvD: "Åsa Linderborg har en gås oplockad med Tomas Ledin. I sin nya låt Medelklassens okrönta kungar , hyllar han dem som bor i radhus, går till jobbet och håller hjulen igång. De står för 'långsiktighet och stabilitet' och är 'samhällets funda-määhnt' sjunger han. Så skaldar man inte ostraffat. Häromveckan ( Aftonbladet 21/6) förklarade Linderborg att Ledin måste ha missuppfattat något. Förmodligen menar han egentligen att arbetarklassen är fundamentet. Förmodligen är det bara hans klassmedvetenhet som fallerar."

Sanna Rayman berör ett intressant ämne; klasstillhörighet. Innan jag kom till Sverige för 16 år sedan hade jag aldrig blivit konfronterad med vilken samhällklass jag kommer i från. När jag gick med i moderaterna 1993 upplevde jag ett förakt från många runt mig, som jag inte kunde begripa varför eller varifrån det kom. Det var även första gången jag började tänka närmare på vilken könstillhörighet jag hade, därför att manliga politiker klappade mig på huvudet och kallade mig för lilla vän. Polariseringen var så total. Jag var 26 år gammal. Som sociolog är jag självklart mycket intresserad av både könsfrågan och klassfrågan.

Paulina Neuding skriver i SvD en artikel "Grundlurad, sedan utsatt för klasshat" att: "En kvinna med makt kan hävda att hon inte begripit innehållet i de beslut hon varit med om att fatta – och bli trodd. Och dessutom säga att det inte är hennes fel. Kanske är svenskarna fortfarande så fast i förlegade könsroller att vi helt enkelt inte förväntar oss mer av en kvinna än att hon är lite vimsig. Det är sexistiskt om något. Därför är det också rätt bedrövligt att Wanja Lundby-Wedin när hon nu gör bokslut över drevet väljer att känna sig illa behandlad som kvinna. Det var tydligen inte dubbelmoralen och det faktum att hon valde att skylla ifrån sig som upprörde allmänheten och drog igång mediehetsen – det var hennes kön och klassbakgrund."

Jag har alltid hävdat att de individuella skillnaderna är större än könsskillnaderna och ingen eller inget har tills nu övertygat mig om att jag har fel i den frågan. Jag har också alltid trott att vilken samhällsklass personer kommer ifrån har större betydelse än vilken hudfärg, nationalitet, religionstillhörighet och/eller vilket kön individen har. Tillhörighet, i alla former, har dock mycket med identifiering att göra. Vem identifierar vi oss med eller vad identifierar vi oss som? Jag kommer inte från vare sig överklass eller arbetarklass; jag kommer i från vanlig simpel fattig bondklass. Har det påverkat mig? Självklart har det det. Men, vad har påverkat mig mest? Jag har svårt att tro att något annat än personers egna livserfaringar har påverkat de mest.

Så här svarar Tomas Ledin på frågan på Etc.se hur han reagerade på Åsa Linderborgs kritik: "Jag skrattade gott åt det hon skrev. Det kanske inte är vänstern som har förlorat sitt språk, inget parti har väl i dag patent på empati, medmänsklighet och solidaritet. Sången är en hyllning till alla som bidrar och som sällan uppmärksammas."
Sanna Rayman skriver klokt: "Men, det finns ju känslor som aldrig tar slut. Exempelvis den där längtan efter att tolka världen i svart och vitt, utsugare och utsugen. Åsa Linderborgs hjärta lär nog alltid slå för den tolkningen. Men vi andra vet att 'samhällets funda-määhnt' som får hjulen att rulla är alla – tillsammans."

Apropå Wanja Lundby-Wedin klasstillhörighet så skriver Paulina Neuding: "Wanja Lundby-Wedin är en av Sveriges mäktigaste personer. Hon tjänar 680 000 om året och fram tills drevet gick i gång drog hon in cirka en halv miljon årligen på styrelseuppdrag. Men är alltså ändå dubbelt utsatt." När lämnar man egentligen sin samhällsklass? Kan man tjäna multum och fortfarande indentifiera sig med de som arbetar på golvet? Kanske. Men, vad tycker arbetarna?