Sigmund Freud.

Har precis läst en intressant text om Sigmund Freud i SvD, "Freud kilade sig in mellan tro och vetande", skriven av Jayne Svenungsson, lektor i systematisk teologi vid Teologiska högskolan Stockholm och f n Honorary Research Fellow vid University of Glasgow.

Svenungsson påpekar att Freuds texter, som alla andra klassiker värda namnet, rymmer insikter av tidlös klarsynthet. Under första världskriget skrev Freud artikeln "Tidsligheter om krig och död". När världen är slagen med häpnad och frågar sig yrvaket hur detta kunde hända; hur den högstående europeiska människan kunnat hamna i detta barbari, så konstaterar Freud sobert: "Människan är inte så djupt sjunken som vi fruktar(...). Hon har bara aldrig stigit så högt som vi inbillade oss."

I sin publikation "Vi vantrivs i kulturen", skriver han: "Det är alltid möjligt att förena en större mängd människor i kärlek till varandra, om det bara finns andra som aggressionsdriften kan riktas mot, (...), och benämner företeelsen 'de små differensernas narcissism' – ett bekvämt och relativt oskyldigt tillgodoseende av aggressionsbenägenheten, varigenom det blir lättare för gruppens medlemmar att hålla ihop."

Man behöver inte uppfinna hjulet på nytt för att förstå människan, våra klassiker duger bra till det. Jag är ingen stor anhängare av psykoanalysen, men tycker att den tillsammans med andra teorier och vetenskaper kan hjälpa oss att hjälpa oss själva. Vi har reptilhjärnan kvar fast vi inte längre bor i grottor, det gäller att hitta sätt att hantera detta faktum. Freuds klarsynta ord behövs nu, som Svenungsson understryker: "Klarsynta ord som skulle behöva dra in och vädra ut den unkna luft som fyller alltfler politiska korridorer även i vårt samtida Europa – inte minst i den stad som Freud förblev trogen fram till sitt sista levnadsår då han tvingades i exil. Till följd av de små differensernas narcissism." Något att tänka på!