Papporna behövs!

I dagens ledare "Är skilsmässa fel?", diskuteras gårdagens DN-debatt "Det bästa för barnen är att minska skilsmässorna" Citat från ledaren: "Men i debattartikeln citeras Anna Sarkadi vid institutionen för kvinnors och barns hälsa vid Uppsala universitet: "Vi fann att barn som haft en engagerad fadersfigur rökte mer sällan, kom längre i sin utbildning, råkade mer sällan i klammeri med polisen och fick goda vänner av båda könen."

Efter att ha arbetat 8 år inom kriminalvården, mött otaliga intagna och läst en ansenlig hög med akter/journaler, kan jag bara säga att jag inte håller med ledarskribentens invändning mot just detta resonemang/åsikt. Vid skilsmässor har det varit och är i stor utsträckning fortfarande mammorna som har tagit och tar det största ansvaret för barnen. Utan att ha fört någon statistik över detta, så är i alla fall min uppfattning att mycket av problemen hos barn/unga som kommer på glid i samhället ofta har att göra med att de har saknat en närvarande pappa. Det är inte sällan förekommande att pappan bara träffar sina barn varannan helg och på semestrar, vid en skilsmässa. Det är för sällan för att kunna upprätthålla papparollen, tror jag. Sen när barnen kommer i tonåren blir kompisar och fritidsintressen det viktiga och då är det inte ovanligt att man hoppar över "pappahelgen" allt oftare. Debattartikelns kärna är: "Varje år är 45 000 barn med om en separation. Vart tredje barn förlorar den nära dagliga kontakten med en av de personer de älskar mest, oftast pappan. Par som skiljer sig tror ofta att det som då verkar vara bästa lösningen för dem också är bäst för barnen. Men det är en myt som inte stämmer med verkligheten."

Flera intagna, jag har pratat med, har berättat om hur besvikna de var/är över att deras pappa mer eller mindre bara försvann, när deras föräldrar gick skilda vägar och att deras mamma inte orkade med dem. Det blir en dubbel bestraffning på något sätt, pappa borta och mamma dubbelarbetande.

Det är för lätt att skilja sig i dag eller rättare sagt folk ger upp sitt äktenskap för fort och för lätt. Jag vill dock inte räkna in dysfunktionella äktenskap, där det finns missbruk, misshandel med mera, i denna debatt. Vi måste förstå, att folk väljer att lämna sådana förhållanden både för sin egen och för sina barns skull. Det står i DN-artikeln: " Ny forskning visar att skilsmässa är bäst för barnen bara då föräldrarna bråkar och slåss." Något jag också tror stämmer. Det framkommer i artikeln, att så är det enbart i var tredje skilsmässa.

Att pappan många gånger inte tar sitt rättmätiga ansvar för barnen, när de lever tillsammans med mamman är något vi ständigt får höra. Lika ofta talas det om, att pappa försvinner helt eller delvis vid skilsmässa. Barn behöver båda sina föräldrar. Att staten borde komma med incitament för att göra det lättare, för familjer att hålla ihop är nog ingen dålig idé. Jag är ingen anhängare till att staten skall ta makten över våra liv. Samtidigt är jag mycket medveten om, att systemet och de traditionella strukturer vi lever i påverkar oss oerhört mycket. Kan staten göra något för att stötta kärnfamiljerna mera, borde man göra det.

Det handlar också ytterst om en klassfråga, något artikelförfattarna understryker: "Skilsmässor är också en viktig orsak till att fattigdom och klassklyftorna ökar i vårt samhälle. Värst drabbas barn till lågutbildade föräldrar som skiljer sig mer än alla andra. Trots denna kunskap har samhället inte gjort mycket för att förebygga separationer. I stället har det blivit enklare, snabbare och billigare att skiljas."

I EK-ledaren ställer man frågan: "Vem har sagt att man måste ha två barn, bil, hus och sommarstuga samtidigt, plus en utlandsresa om året?" Min motfråga blir: "Vem har sagt att det är något fel på det?" Intagna, som är trötta på den kriminella banan, kan ofta säga: "Tänk om man hade haft ett vanligt Svenssonliv!" De vill ha villa, Volvo och vovve!

Citat från nättidningen:
"Såväl ledare....
....som Alf Karlmans kommentar är riktigt bra. Såsom innehavare av oskilda föräldrar samt dessutom varandes separerad från min dotters mor så vet jag hur det kan gå och inte gå. Livet är som Karlman så väl påpekar inte vare sig så enkelt eller så lätthanterligt som i litteraturens värld. Det är kanske ingen slump att många religiösa samfund vägrar sitt prästerskap umgänge med det andra könet. Livet blir kanske för jobbigt med både äkta hälft och en gud att ta hänsyn till..."

PW