torsdag 24 juli 2008

Papporna behövs!

I dagens ledare "Är skilsmässa fel?", diskuteras gårdagens DN-debatt "Det bästa för barnen är att minska skilsmässorna" Citat från ledaren: "Men i debattartikeln citeras Anna Sarkadi vid institutionen för kvinnors och barns hälsa vid Uppsala universitet: "Vi fann att barn som haft en engagerad fadersfigur rökte mer sällan, kom längre i sin utbildning, råkade mer sällan i klammeri med polisen och fick goda vänner av båda könen."

Efter att ha arbetat 8 år inom kriminalvården, mött otaliga intagna och läst en ansenlig hög med akter/journaler, kan jag bara säga att jag inte håller med ledarskribentens invändning mot just detta resonemang/åsikt. Vid skilsmässor har det varit och är i stor utsträckning fortfarande mammorna som har tagit och tar det största ansvaret för barnen. Utan att ha fört någon statistik över detta, så är i alla fall min uppfattning att mycket av problemen hos barn/unga som kommer på glid i samhället ofta har att göra med att de har saknat en närvarande pappa. Det är inte sällan förekommande att pappan bara träffar sina barn varannan helg och på semestrar, vid en skilsmässa. Det är för sällan för att kunna upprätthålla papparollen, tror jag. Sen när barnen kommer i tonåren blir kompisar och fritidsintressen det viktiga och då är det inte ovanligt att man hoppar över "pappahelgen" allt oftare. Debattartikelns kärna är: "Varje år är 45 000 barn med om en separation. Vart tredje barn förlorar den nära dagliga kontakten med en av de personer de älskar mest, oftast pappan. Par som skiljer sig tror ofta att det som då verkar vara bästa lösningen för dem också är bäst för barnen. Men det är en myt som inte stämmer med verkligheten."

Flera intagna, jag har pratat med, har berättat om hur besvikna de var/är över att deras pappa mer eller mindre bara försvann, när deras föräldrar gick skilda vägar och att deras mamma inte orkade med dem. Det blir en dubbel bestraffning på något sätt, pappa borta och mamma dubbelarbetande.

Det är för lätt att skilja sig i dag eller rättare sagt folk ger upp sitt äktenskap för fort och för lätt. Jag vill dock inte räkna in dysfunktionella äktenskap, där det finns missbruk, misshandel med mera, i denna debatt. Vi måste förstå, att folk väljer att lämna sådana förhållanden både för sin egen och för sina barns skull. Det står i DN-artikeln: " Ny forskning visar att skilsmässa är bäst för barnen bara då föräldrarna bråkar och slåss." Något jag också tror stämmer. Det framkommer i artikeln, att så är det enbart i var tredje skilsmässa.

Att pappan många gånger inte tar sitt rättmätiga ansvar för barnen, när de lever tillsammans med mamman är något vi ständigt får höra. Lika ofta talas det om, att pappa försvinner helt eller delvis vid skilsmässa. Barn behöver båda sina föräldrar. Att staten borde komma med incitament för att göra det lättare, för familjer att hålla ihop är nog ingen dålig idé. Jag är ingen anhängare till att staten skall ta makten över våra liv. Samtidigt är jag mycket medveten om, att systemet och de traditionella strukturer vi lever i påverkar oss oerhört mycket. Kan staten göra något för att stötta kärnfamiljerna mera, borde man göra det.

Det handlar också ytterst om en klassfråga, något artikelförfattarna understryker: "Skilsmässor är också en viktig orsak till att fattigdom och klassklyftorna ökar i vårt samhälle. Värst drabbas barn till lågutbildade föräldrar som skiljer sig mer än alla andra. Trots denna kunskap har samhället inte gjort mycket för att förebygga separationer. I stället har det blivit enklare, snabbare och billigare att skiljas."

I EK-ledaren ställer man frågan: "Vem har sagt att man måste ha två barn, bil, hus och sommarstuga samtidigt, plus en utlandsresa om året?" Min motfråga blir: "Vem har sagt att det är något fel på det?" Intagna, som är trötta på den kriminella banan, kan ofta säga: "Tänk om man hade haft ett vanligt Svenssonliv!" De vill ha villa, Volvo och vovve!

Citat från nättidningen:
"Såväl ledare....
....som Alf Karlmans kommentar är riktigt bra. Såsom innehavare av oskilda föräldrar samt dessutom varandes separerad från min dotters mor så vet jag hur det kan gå och inte gå. Livet är som Karlman så väl påpekar inte vare sig så enkelt eller så lätthanterligt som i litteraturens värld. Det är kanske ingen slump att många religiösa samfund vägrar sitt prästerskap umgänge med det andra könet. Livet blir kanske för jobbigt med både äkta hälft och en gud att ta hänsyn till..."

PW

11 kommentarer:

Anonym sa...

Såsom separerad förälder så törs jag påstå att såväl jag och barnet fick det bättre som det skedde. Jag tror tyvärr att de föräldrar som efter en skilsmässa inte bibehåller kontakt och ansvar för sin avkomma inte heller var de lämpligaste föräldrarna från början. Givetvis rör vi oss här med grova generaliseringar men som jag skrivit i min blogg så är kärnfamiljsmyten något jag anser att vi bör röra oss bort ifrån. Tyvärr är ju media i nuläget väldigt bra på att skrämma bort män ur barnomsorg och fritidsverksamhet men förhoppningsvis skall det vända och vi får en sundare inställning till män som har omsorg om andras barn. Manliga förebilder behövs, men det skall vara de mjuka tygga männen.

Margit Urtegård sa...

Hej Peo.

Som du så klokt skriver så är det de trygga och mjuka männen som skall vara förebilder för våra barn. Själv hade jag turen att växa upp med en klok, stark, human och älskvärdig pappa, fast han dog när endast var 12 år. Det är hans förtjänst att jag har klarat mig relativt bra här i livet. Han gav mig självförtroende och styrka. Min mamma har jag tyvärr aldrig sett då hon dog när jag var två dagar gammal. Det är en sorg jag aldrig kommer över,att jag inte fick lära känna min mamma.

Men, att få uppleva en god och trygg pappa gjorde mig trygg och stark. Med den erfarenheten törs jag påstå att pappan är oerhört viktig, fast de inte får modersmjölk i huvudet:-). Skämt åtsido, det är bra om papporna kan bli jämlik med mammorna när det gäller föräldraskapet. Det är något jag tror på och hoppas skall bli verklighet.

MVH Margit

Anonym sa...

Läste ni Dilsa Demirbag-Stens intressanta artikel i DN Söndag? Mycket av problematiken i ett nötskal.Här är länken: http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?a=806005

Margit Urtegård sa...

Hej Mats.

Har läst artikeln, den var mycket bra och tänkvärd. Inget dagis före tre års ålder, det köper jag. Det är en av orsakerna till att jag vill att man inför en treårig föräldraförsäkring i Sverige, dvs en föräldraförsäkring som gäller tills barnet är tre år gammalt.

Mina barn har inte gått på förskola innan de var tre år, ett av mina barn har inte alls gått i förskolan, åren går så fort och det är viktigt med anknytningen, barnen behöver trygga, stabila och kärleksfulla relationer till båda sina föräldrar de första åren av deras liv.

MVH Margit

Anonym sa...

Jag tillhör den postraumatiserade skaran som stannade för länge. Precis som vi just nu kan läsa på ek-webben att "gravid misshandlats" debuterade exmakens våld vid 24 veckan när magen blir stor. Innan bröllopet.

Här måste mödravården systematiskt och ihärdigt fråga gravida om pappan är "snäll". Jag försökte - hade på tungan, men fick inte ur mig. Stan är ju så liten och barnmorskorna kände min samhällsengagerade man. Jag kände mig ju taskig att lämna ut honom.
Ett tema kring mäns våld under föräldrautbildningen och en egen kurs för de blivande papporna (1kväll) för att ingen ska känna sig utpekad skulle göra underverk för samhällsekonomin.

Våldet mot kvinnor kostar fruktansvärt mycket. Det finns uträkande siffror som jag har glömt. Man baxnar.

Infomation och behandling
hade kunnat rädda vår familj och min hälsa . Cancer hade börjat växa i min kropp innan jag flyttade ifrån honom.

Jag visste inget om våld, makt och kontroll då. Nu har jag läst om det på högskolenivå.

9 av 10 kan tydligen rädda sitt äktenskap enligt familjerådegivningen, men 1 av 10 måste avsluta. Vi var defintivt en av den sista kategorin.


Kyrkorna ordnar parkurser för att arbeta med relationen. Jag tycker
de är trist att folk inte tar för sig av möjligheten att lära sig vårda relationen.

Annars tycker jag folk trots allt hänger ihop bra. Jag skulle aldrig
stå ut i de relationer jag ser att mina grannar har t ex. Folk är duktiga måste jag säga. Jag lever hellre själv i väntan på The One.
Barn har jag ju redan, och jag känner mig lika lyckad som familj utan fast karl i huset.

Ekonomiskt lever jag på svältgränsen. Trots allt tacksam över att det är möjligt i Sverige.

Men kläm inte åt oss utan sänk gärna skatten för ensamstående. Våra gravidteter
kostar på vår hälsa mycket. Läs Voronovs blogginlägg om "surrogatmödrar" så förstår ni vad jag vill säga. "En graviditet är inte en promenad i parken."

Jag mår fysiskt illa när jag ser resonemang kring ekonomiska incitament för de som stannar kvar i äktenskapet.

Tur i kärlek handlar om en trygg uppväxt. Ska vi som fått en otrygg uppväxt och väljer fel partner, för att vi inte vet vad kärlek är, styras till att lida vidare.
Knappast samhällsekomiskt ur barnperspektivet.

Förfärande att det ekonomiska tänket nu appliceras på familjerna.
Det är faktiskt helt vridet.

Bättre att erbjuda utbildning i hur en själ lär sig älska en annan själ. Här tycker jag att vi skulle satsa på kultur som förmedlar för unga som gamla vad kärleken innebär. Vi är okunniga. Kärleken är en konstart som tar tid och kraft att lära sig.

Singelmamma

Margit Urtegård sa...

Hej singelmamma.

Du skriver: "Tur i kärlek handlar om en trygg uppväxt. Ska vi som fått en otrygg uppväxt och väljer fel partner, för att vi inte vet vad kärlek är, styras till att lida vidare. Knappast samhällsekomiskt ur barnperspektivet."

Nej, det är definitivt inte samhällsekonomiskt ur ett barnperspektiv att kvinnor stannar kvar i ett förhållande som är destruktivt. Jag hoppas inte du uppfattade min artikel på det viset?

Det gör mig ont att läsa hur du har haft det och hur dina barn måste ha mått dåligt i allt detta elände. Det är bra att du har kommit ur denna hopplösa relation.

Hoppas allt är bättre nu? Och att du kommer att träffa The One.

MVH Margit

Anonym sa...

Nejdå. Jag ser att du skriver att sådana som mig lämnas utanför debatten.

Det finns citat om att det blivit billigare och enklare att skilja sig. Det låter illa i mina öron.
Var det svåraste och mest ångestladdade jag gjort. Att få cancerbeskedet var en bagatell i jämförelse. Maken och jag borde lagts in på psykklinik båda två vid skilsmässan.

Billigt på vilket sätt?

Dessa artiklar är långt ifrån mina erfarenheter och känslor.

Blir väldigt störd och samtidigt inspirerad att skapa utbildningar för att förbättra läget för folk.

"glad och lycklig singelmamma med ett oerhört spännade liv"

Anonym sa...

Hej Margit!

Nu har jag äntligen läst ursprungsartikeln i DN. Den var bra. Den efterlyser folkbildning och utbildning. Företrädesvis ser jag en gedigen sådan i samhällskunskapen skolan. Genuskunskap!

Sen tar E-kurirens ledarskribenter ur luften att ekonomiska incitament
skulle vara välkomna hos debattartikelförfattarna i DN. Nej, säger jag. Finns inte ett spår, enligt mig. Ser bara ett upprop till mer moral och trofasthet i relationer. Det går upp och ner. Det är som det ska. Död och återfödelse ingår i livslånga band av tillit, lojalitet och tillgivenhet.

Sedan kan väl tidsbrist och pressad ekonomi aldrig vara orsak till skilsmässa, som e-k filosoferar kring? Det om något har man ju som ensamstående. Märkligt oerfaret tyckande, säger jag.

I din artikel är jag enbart kritisk till (att du adopterade missfostret);

"Att staten borde komma med incitament för att göra det lättare, för familjer att hålla ihop är nog ingen dålig idé. Jag är ingen anhängare till att staten skall ta makten över våra liv. Samtidigt är jag mycket medveten om, att systemet och de traditionella strukturer vi lever i påverkar oss oerhört mycket. Kan staten göra något för att stötta kärnfamiljerna mera, borde man göra det."

Det är gammaldags, patriarkala, bibliska teorier att begränsa kvinnors självständighet och frihet från manligt förtryck.

Kram

Fria singelmamman

P.S Kanske vi springer på varandra i Sundbyholm ikväll! D.S

Anonym sa...

"Folk" skiljer sig för lättvindigt, sägs det. Vem är dessa "folk"? Själv känner jag inte en enda person som separerat med lätt hjärta eller gjort det med en klackspark. Sorg och vånda är vad jag har mött och mina bekanta är långt ifrån några "fiina" människor utan vanliga jobbare och tjänstemän.

Frånvarande fäder - ett begrepp som ger moralisk skuld åt några,täpper till munnen på en del och rinner av andra. Vem är det? Själv är jag uppväxt i vad som kallas en "hel" familj men träffade min far knappt varje helg och 3 veckor på sommaren. Varför? Jo, han jobbade på departement i Stockholm som låg 60 mil från oss. Inte betraktades eller betraktas han som en "frånvarande" fäder utan hyllades för att han var så duktig och gjorde en insats för landet. Dessutom åkte han ju hem nästan varje helg. Men inte tusan deltog han i vårt vardagsliv.
Nej, jag klagar eller gnäller inte. Jag hade det bra med morsan och mina syskon.
Men visst saknade jag honom och den erfarenhet jag drar är att inte jobba utanför bostadsorten. Tack o lov riskerar jag inte att bli arbetslös för om det sker är det ju samma personer som vill värna familjen som via A-kassereglerna kräver att jag skulle bli en frånvarande far efter 30 dagar.
/Christian

Anonym sa...

Tack Christian!

Det är så värdefullt när män är själfulla och bjuder på sina innersta tankar och känslor som du gör. Det skänker kvinnor oanade perspektiv, som vi annars inte hade fått syn på.

Du ringar in problemet, anser jag.
Det gjorde också Margit när hon tog avstamp i att "Pappor behövs!". Frånvarande män och fäder. Det är i grunden ett attitydproblem som män behöver
få hjälp och stöd med.

Kvinnor har utvecklats och tagit för sig och utvecklat sina manliga sidor och blivit mer helgjutna som som människor. Många män har dock fortfarande svårt känslomässigt att ha en jämställd/jämlik relation med en kvinna. Det leder oundvikligen till skilsmässa om kvinnan ska vara sann mot sig själv och sitt livs möjligheter.

I Sverige upplever jag det som att alltför många män på något viss kompenserar kvinnors jämställdhet
med att antagligen helt omedvetet förtrycka oss.

Jag hamnar där om och om igen och ser ingen annan väg än att avsluta relationen.

Jag och min exmake hade frånvarande fäder när vi växte upp i våra kärnfamiljer. En skild närvarande pappa som trivs med livet är en betydligt bättre manlig förebild. Om vi hade haft den förmånen hade vi eventuellt
lyckats bättre i vårt äktenskap.
Det blev katastrof och nästan snar död.

Singelmamma

Margit Urtegård sa...

Hej Christian.

Du skriver: "Men visst saknade jag honom och den erfarenhet jag drar är att inte jobba utanför bostadsorten."

Du lärde någonting av att din pappa inte var en närvarande far. Det jag ville med min artikel var att understryka hur viktigt det är att även pappor är närvarande; att de deltar i sina barns uppväxt. Föräldraskapet handlar om både en mamma och en pappa. Så långt det är möjligt borde båda föräldrarna ta sitt gemensamma ansvar för sina barn.

//Margit