Hårdare tag i kriminalvården

VARFÖR ROPA EFTER HÅRDARE TAG NÄR DET VI BEHÖVER ÄR HÖGRE KOMPETENS?
Allt säkrare fängelser och alltfler fängelseplatser byggs. Men i stället borde man satsa mer på att förbereda de intagna för ett liv utanför fängelsets murar. Rymningarna från svenska anstalter har sjunkit mycket sedan 1980. Trots detta har det byggts ytterligare ett staket vid Hallanstalten; stängsel, belysning och övervakningskameror till ett värde av 25 miljoner kronor har växt upp runt anstalten. Det nya yttre skyddet; ett fem meter högt staket med betongfundament i botten och elektrifierat nät på toppen ska förhindra rymningshjälp från utsidan. Jag har arbetat som kriminalvårdare i 7 år, först på Mariefredsanstalten och nu på Hallanstalten. Jag vill påstå att samhällsopinionen skriker hårdare tag mot bättre vetande, folk i allmänhet vet inte så mycket om hur saker verkligen förhåller sig på våra anstalter i dag. Vanliga människors kunskaper om hur och varför folk blir kriminella är nog också ganska bristfälliga. Mer upprörande är det dock att våra politiker och kriminalvårdens ledning fattar tokiga beslut, som inte kommer att gagna någon i slutänden, fast de borde veta bättre. Journalisten, Mattias Hagberg, har i år gett ut boken: ”Släpp fångarna loss”. Där beskriver han på ett sakligt och insiktsfullt sätt hur politisk populism och känslor får forma och påverka dagens kriminalvårdsdebatt samt besluten rörande hur kriminalvården skall drivas och formas. Hagberg menar att de senaste årens syn på kriminalitet och kriminalpolitik måste problematiseras, om inte riskerar vi att skapa ett intolerant samhälle som enbart underblåser konflikter mellan människor med olika bakgrund, förutsättningar och möjligheter. Han konstaterar: ”Det är via radio, teve och tidningar de flesta människor i Sverige får sina bilder av brottslingar och brottslighet.” Medierna ägnar i dag stort spaltutrymme åt att skriva spektakulära artiklar om brottslingar. Tidningsartiklarna är korta och enkla, för att folk skall orka läsa de, något som ger en snuttifierad bild. Hagberg berättar att journalisterna för femtio år sedan liknande de kriminella vid omogna barn som det trygga och starka samhället skulle ta hand om. Nu beskrivs de kriminella som kyliga, farliga, kalkylerade och välorganiserade brottslingar. Vad har hänt under de här decennierna, undrar Hagberg. Har det uppstått en ny människotyp under de senaste decennierna? Politikerna går på den breda vägen; för att dölja deras eget misslyckande när det gäller att skapa en skola för alla och en fungerande välfärd för alla, skapar de en gemensam fiende; de kriminella. De rider på folks rädsla och flyttar på det sättet fokus från det som berör vanliga folks vardag som t e x barnomsorgen, skolan och sjukvården. Hagberg beskriver lite vad som står i Loïc Wacquants bok ”Fattigdomens fängelser” så här: ”Parallellt med övergången från industrisamhället till det postindustriella samhället sker en övergång från välfärdsstat till fångvårdsstat”. Wacquant menar att det i USA blir svårt om inte omöjligt att vända denna utveckling, men i Europa har vi fortfarande möjligheten att välja bort den hårda amerikanska vägen, hävdar han. Hagberg ställer en befogad fråga: ”Frågan är bara om våra politiker vill?”

Margit Urtegård