söndag 25 december 2016

Lycka är att kunna vara trygg och ärlig

Efter valet 2006 blev jag den första kvinnliga ordförande i Teknik- och servicenämnden någonsin. Det var ett spännande och roligt uppdrag för en samhällsengagerad person som jag. En sak jag kommer ihåg och som jag ofta funderar över är alla de rädda tjänstemän som fanns i organisationen. Något jag absolut inte har någon anledning att tro är annorlunda nu.

Högt uppsatta tjänstemän kunde säga till mig att de höll med mig i mycket av det jag sa. Men att de själva aldrig skulle våga yttra sig så frispråkigt och öppet som jag gjorde därför att de var just tjänstemän. Hur knäppt låter inte det? Vi skall komma ihåg att vi vid det tillfället hade ett kommunalråd som hade sagt till en journalist att tjänstemän skall hålla käften till tidningen.

Nu har jag själv varit tjänsteman ett år i Strängnäs kommun. Det har varit en lärorik och spännande resa. Så mycket prestige och maktmissbruk som jag har sett under det här året hade jag faktiskt ingen aning om att det fanns i vår kommun. Det är alltså mycket värre än vad jag trodde. Ingen rolig upptäckt dock, men viktigt att veta.

Det är nu jag saknar kommunalråd som Torgny Jonsson. Han var en hederlig och ärlig politiker som verkligen lyssnade på de han företrädde; sina väljare och andra kommuninvånare. När jag arbetade som Moderaternas gruppledare på kommunhuset kunde han komma förbi mitt kontor och testa sina tankar och idéer på mig. Gick jag i "taket" så hade han fått ett besked liksom.

Det farliga är inte de onda människornas ondska utan de goda människornas tystnad. Så sade Martin Luther King och jag är benägen att hålla med honom. I dag har jag lyssnat på Olof Wretling i P1. Han pratar så klokt om rädsla och skam.

Under det här året jag har arbetat som tjänsteman har jag ibland känt verklig rädsla. Den har krupit in under skinnet på mig och gjort mig både sömnlös och orolig. När man kommer in i en organisation utan fasta rutiner och heller ingen utbredd tradition av att hjälpa varandra så är det inte alltid lätt att orientera sig. Att vara skolkurator på en skola innebär oftast att man är ensam i sin roll. Det finns många lärare, assistenter, lokalvårdare med mera, men bara en kurator.

En av domkyrkans församlingsmedlemmar sa till mig nyligen att hon tror att jag lider när någon inte lyssnar på mig. Jag har funderat mycket över de orden. Den maktlöshet jag känner när högt uppsatta partikamrater, som själva knappt har haft ett riktigt arbete, inte vill lyssna på oss som arbetar ute i verksamheterna den tynger. Den känsla av maktlöshet gör mig självklart uppgiven, men den gör mig också än mer ivrig efter att sträva efter en förändring.


Åkers styckebruk i mitt hjärta.

7 januari i år började jag mitt vikariat som skolkurator på Åkerskolan i vackra Åkers styckebruk. Det var dåvarande rektor Stephan Eriksson som anställde mig. Samma dag som jag började arbeta där berättade Stephan att han hade sagt upp sig som rektor på skolan och att han skulle börja arbeta som rektor på en friskola. Vi var många som grät. Grundskolechefen Katarina Holmsten anställde en springrektor; en konsult som uppenbarligen arbetar högst tre månader på varje skola. Sen anställde hon en som kallade sig parantesrektor; en pensionerad rektor som skulle hålla skutan flytande framtill en ordinarie rektor kunde ta över. För 7-8 veckor sedan kom vår ordinarie rektor, en person som är 64 år gammal och enligt hörsägen har lovat att stanna några år.

Under vårterminen var det många nyckelpersoner som försvann. Samma dag som skolavslutningen inför sommaren firades fick vi veta att flera av våra lärare hade tackat ja till att arbeta på skolor i Södertälje. Tidigare rektorer från vår kommun hade övertalat flera kompetenta lärare att börja arbete för dem i stället. Jag grät, vi var många som grät. Med sorg i hjärtat gick jag på mitt längsta sommarlov sedan jag själv gick i skolan.

Den nya skolchefen (utbildningschefen) Tony Lööw arbetar hårt för att se till att de kommunala skolorna får trygghet och stabilitet framledes. När kuratorsgruppen träffade honom sa han att skolans alla professioner skall fungera. Man skall inte vara beroende av vilka personer som finns där. Allt skall fungera oberoende på vilken person som är rektor med mera. Han sa också att hans melodi är att först bygger man elevhälsogruppen (elevhälsan) och sen bygger man skolan runtomkring den. Så garanterar man att eleverna når kunskapsmålen och får en bra ryggsäck med sig ut i livet. Så tolkade jag vår högst uppsatta chef. Jag tror på honom!

En partikollega frågade mig vad är det som är så fantastisk med Åkerskolan? Han hade läst alla mina positiva statusuppdateringar på facebook; om den där lyckliga skolkuratorn som älskar sitt jobb. För det första så är alla våra elever lika värdefulla och fantastiska som alla andra barn i vår kommun. För det andra så har skolan många engagerade föräldrar som gör allt de kan för att hjälpa till. För det tredje så finns allt som en skola behöver där; idrottshall, simhall, bibliotek med mera. För det fjärde så har vi många duktiga lärare och annan personal som varje dag sprider stor kunskap och smittande glädje omkring sig.

Jag funderar rätt ofta på vad min partikollega tillika rektor på den framgångsrika gymnasieskolan Europaskolan, Thomas Axelsson, skulle ha gjort om han var rektor på Åkerskolan? Han skulle nog börja med att anställa en ekonom för att ta hand om ekonomin. Sen skulle han se till att en duktig pedagog gjorde klassernas och lärarans scheman. Han skulle sen ha sett till att småpåvarna fick så mycket att göra så de inte skulle hinna med att undergräva skolans framtid. Det är vad jag tror. Thomas och jag har ofta diskuterat de olika villkor som finns mellan friskolor och kommunala skolor. Den absolut viktigaste skillnaden är nog att det inte är klåfingriga politiker som styr friskolorna och att beslutvägarna är kortare och mer effektiva.

Några tankar från kommunens lyckligaste skolkurator.