onsdag 11 november 2015

Om utanförskap och mobbning

Man pratar ofta om utanförskap i Sverige och då om invandrares utanförskap och de såkallade utanförskapsområden. Det finns många människor som lever i utanförskap även i innanförskapsområden och alla som bor i utanförskapsområden är inte per automatik utanförstående. Som sociolog har jag läst mycket om begreppet utanförskap. Som människa har jag stor personlig erfarenhet av att vara utanförstående; att leva i ett smärtsamt utanförskap.

Häromdagen fick jag ett mail från en tjej som hade växt upp i samma bygd i Norge som jag. Hon skrev bland annat: "Som voksen har jeg mange ganger tenkt tilbake på deg. På det vakre og triste barnet som kanskje ikke hadde det bra. Jeg hadde verken erfaring eller vett nok den gang til å forstå hva jeg så, eller mot til å gjøre noe med det. Men som voksen har jeg lurt på hvem som så deg - og inderlig håpet at det var noen. Som voksen har jeg også lurt på om jeg som barn var med på å stenge deg ute? Jeg tror ikke det, men jeg vet jo heller ikke hva jeg mer eller mindre bevisst kan ha gjort. Om jeg krenket deg, ber jeg om tilgivelse". Jag kommer att kalla tjejen för Olga i min text. Hon heter något annat i verkligheten.

Jag blev utsatt för mobbning i skolan varje skoldag från första klass. Först når jag som föräldralös tolvåring kom till en ny kommun, sjuttiotre mil hemifrån och började i sjunde klass, slutade den mardrömmen. Jag var det utfrysta och moderslösa barnet som ingen brydde sig om. Jag hade ett helvete i skolan och ett helvete hemma. Som vuxen har jag funderat mycket över vilket helvete som var värst för mig att vistas i; i hemmet eller i skolan?! Jag har kommit fram till att mitt barndomshem nog är det värsta helvetet jag har upplevd. Att som litet barn dagligen utsättas för psykisk och fysisk misshandel sätter sina spår. I dag vet jag att man kan "reparere" en förlorad barndom, om man överlever vill säga. Jag vet också att det tar mycket längre tid än vad många tror. Det har varit smärtsamt för mig, att det har tagit mig så lång tid att bli en hel människa.

Jag tackar ofta Gud för min trygga anknytning till min fantastiska pappa Jostein Edgar. Han dog framför mina ögon när jag var tolv år. Jag var pappas flicka och faderskärleken han gav mig ger mig fortfarande styrka 36 år efter att han dog. Pappa var min signifikanta andra; han bekräftade mitt värde som människa. Jag visste, tack vare min pappa, innerst inne i både min själ och i mitt hjärta att jag inte var värdelös.  Jag var värdefull!

Trots det så har jag alltid känt mig utanför och utanförstående. Är man ensam om/i sina erfarenheter så är det inte så konstigt att man känner sig annorlunda. Olga kände sig också mobbad och utanför. Hon tillhörde inte heller det tuffa tjejgänget som bestämde vem eller vilka som var värda deras uppmärksamhet och respekt. Jeg skriver til Olga: "Det gjør vondt å høre at du også følte deg utenfor og at du ble mobbet. Vi klarte ikke å hjelpe hverandre den gangen, men vi hjelper hverandre nå, det var meningen."

Olga skriver så här: "Ja, jeg kjenner det er noe veldig fint i dette å kunne se hverandre nå, når vi ikke kunne det den gang. Noe er tidløst. Noe av kraften i nuet kan kanskje smyge seg inn i den ensomheten som var." Tårarna rann nedför mina kinder när jag läste detta. Kraften och kärleken kan smyga sig in i den ensamheten vi kände då! Absolut! Med gemensamma krafter kan allting ske. Allt som är vackert kan blomma och växa då.

Jag kommer så väl ihåg när jag som 15-åring bodde på ett flickhem i Norge ett år. Jag kände mig utanför där också. Det var tuffa tjejer som bodde där. Några hade missbrukat droger och bott på gatan. Jag var "bara" föräldralös, för övrigt det enda föräldralösa barnet där. Jag skar upp min ena handled och fick sy ihop såren på sjukhus. Jag ville känna mig som en av de andra flickorna, de som hade uppskurna armar och hemgjorda tatueringar. Jag skämdes så in i norden efteråt och saken blev inte bättre av att ingen pratade med mig om vad jag hade gjort. Jag syddes ihop sen var det klart!

När jag i går kväll såg Kalla fakta del 6 "Mitt barn är en IS-soldat" på TV4 tänkte jag mycket på utanförskapets konsekvenser. Jag gråter med de förtvivlade mammor som har förlorat sina barn till den djävulska terrororganisationen IS. De som värvas till terrororganisationen är många gånger bara 15 till 20 år gamla. Det är i den åldern människor söker sin identitet och letar efter gemenskap. Det är en sårbar ålder. Det är farligt lätt att vilseleda unga vuxna. Det finns politiker i Sverige som kämpar emot den radikaliseringen som pågår i vårt land. Folkpartisten Gulan Avci är en av dem.

Det finns duktiga journalister som har förstått problemet med den ökande polariseringen i Sverige där människor från vänstern- och högern slåss om vem som är god och vem som är ond. Medan de goda slåss får ondskan fritt spelrum! Erik Helmerson på DN skriver: "Vi har kommit dithän att ett dåd i sig självt, dess avsikter och effekter, blivit sekundärt. I stället handlar allt om gärningsmannen. Mer specifikt: Vilken grupp hen tillhör. Gruppen är allt." Akkurat! Gruppen är allt. Så har det varit länge i Sverige och det är förödande.

De allra flesta människor väljer inte grupp. Oftast tillhör vi samma grupp som vi har växt upp i hela livet genom. Vi föds nämligen in i religon, kultur, politik och klass. Så fundamentalt tråkiga är vi flockvarelser. Vi har dock alltid mer eller mindre varit sökande människor, vi söker efter meningen med livet; meningen med vårt liv. De som inte känner sig som en del av majoritetssamhället söker sig till en annan gemenskap. Människan är inte en ö. Samhörighet är en nödvändighet för att vi skall överleva. Ensamhet dödar. Utanförskap skapar farliga människor. Kärlek och medmänsklighet är botemedlet!