söndag 29 juni 2014

Brev till sju partier

Jag läser Tove Lifvendahls krönika "Brev till sju partier" flera gånger om. Hon vill att de sju partier, som inte har intolerans som livsluft, skall svara på de frågor som tillströmmande SD-väljare har. Risken är annars stor för att Sverigedemokraterna fortsätter växa som parti. Hon påpekar att det är viktigt att signalera motstånd mot rasismen och främlingsfientligheten. Men det är inte samma sak som att ducka för de problem och baksidor som rörligheten över gränserna också för med sig.

Tove Lifvendahl skriver: "Men det finns frågor, som på olika sätt kan kopplas till rörligheten, som behöver diskuteras och hittas lösningar på. Om detta borde talen i Almedalen handla om. Ni har redan ganska färdigtänkta uppfattningar om vad ni vill med skolan, sjukvården, försvaret, miljön. Men vi vet inte vad ni tänker om det här. Vi förväntar oss därför att ni börjar prata om de här sakerna, ända fram till valet. Annars är risken att ett parti som har en bedövande enögd syn på migration får ytterligare framgång bara för att ni inte orkade eller vågade."

Socialdemokraternas partiledare Stefan Löfven var tydlig under sitt tal i Almedalen i kväll om hur han ser på Sverigedemokraterna. Han sade att SD är ett rasistiskt parti med nazistiska rötter. Men alla som röstar på Sverigedemokraterna är inte rasister och det är där vi måste börja någonstans. Vad är det som gör att en hel del människor röstar på SD fast de inte är rädda för främlingar? Om vi skall förhindra att flera röstar på SD måste vi börja lyssna mer noggrant på de frågor som ställs kring invandring med mera. Vi kan inte bara avfärda den problembild Sverigedemokraternas väljare har. Vi måste helt enkelt börja lyssna. Vi måste våga svara.

måndag 23 juni 2014

Vem är ond, vem är god?

Den kände liberala bloggaren Torbjörn Jerlerup har skrivit artikeln "Några ord om Per Gudmundson" som jag reagerade över/på. För det första ber han nästintill om ursäkt för att han länkar till journalisten Per Gudmundson. Varför skall han behöva göra det? För det andra så kan det utifrån texten uppfattas som om att det bara är vänsterfolk som är antirasister. Även Socialdemokratin är en homogen rörelse där maktpositioner och de främsta företrädarna i stor utsträckning inte representerar befolkningen.

Jag kommenterar så här på Torbjörn Jerlerups facebook-sida: "Antirasister? Är det bara vänsterfolk som är antirasister? Skall de ha monopol på det också? Märkligt tycker jag. Jag är antirasist, det är säkert Per Gudmundson också plus merparten av resten av Sveriges befolkning. Jag läser också mycket vad Per skriver och jag tycker att han skriver bra. Han tar upp frågor som andra inte törs beröra."

Det finns ingenting som förvånar mig mer än den "uppdelning" av goda och dåliga människor, utifrån personernas partitillhörighet, som man har här i Sverige. Det hände någon gång i Norge också att människor kunde ha frågetecken kring att jag som föräldralös och ensamstående mamma var ordförande i en stads Unge-Høyre-förening (Muf-förening). Som föräldralös och ensamstående förälder blev jag placerad i ett offerfack och offer skall vara vänster. Men det var aldrig någon som slutade att hälsa på mig efter att min de fick veta min partitillhörighet.

Det var först när jag kom till Sverige som jag blev klar över att samhällsklass är viktigt. Jag upptäckte även att Sverige var ett u-land i förhållande till Norge när det gäller jämställdhet, men den frågan behandlar jag inte nu. När människor lärde känna mig och förstod att jag inte direkt hade fötts med en guldsked i munnen ifrågasattes mitt val av parti; Moderaterna. Det var här i Sverige jag fick uppleva att folk slutade hälsa på mig på grund av min partitillhörighet. I det "toleranta" Sverige upplever jag detta.

I det här landet verkar det som om vänstersidan inom politiken har monopol på solidaritet, humanitet och vanlig mänsklighet. Det är ju så dumt att det är svårt att beskriva. En sak är att Socialdemokrater och andra vänsterpolitiker tror att de har ensamrätt på godhet. Värre är det att de tycks ha lyckats indoktrinera andra att tro på dumheterna. Det är ju något Jason Diakité kanske kan rappa om i riksdagen någon gång i framtiden? När han väl har bestämt vilket vänsterparti han vill företräda. Värva Timbuktu eller dö sotdöden, hälsar Karin Pettersson på Aftonbladet till partierna.

Måste även nämna den uppenbara och något cementerade rädslan i Sverige för allt som har med kristendom att göra. Det är ju rätt konstigt att man i ett land som i grund och botten har en lång kristen historia bakom sig har politiska reportrar som agerar som Margit Silberstein gör. Hennes uttalande är rätt anmärkningsvärda.

Socialdemokraten Ulf Bjereld skriver klokt om detta: "Pressa gärna Lars Adaktusson och arbetsmarknadsminister Elisabeth Svantesson och andra politiker - kristna eller icke-kristna - på deras uppfattningar i politiska sakfrågor som till exempel rätten till fri abort eller rätten att ingå samkönade äktenskap. Men det är deras ståndpunkter och deras ställningstaganden som är politiskt relevanta - inte huruvida de intar dessa ståndpunkter utifrån religiösa eller på sekulära överväganden." När jag ser hur styvmoderligt Kristdemokraterna ofta blir behandlade av media så är det kanske inte så konstigt after all att Silberstein gick för långt?!

Vi väljer parti oftast utifrån födsel och ohejdad vana. Fast många av oss numera reser runt i hela världen så gör vi inte så långa ideologiska resor genom livet; om vi överhuvudtaget gör en ideologisk resa alls så är den oftast kort. Vi är ofta det som Eberhard kallar för trygghetsnarkomaner.


torsdag 19 juni 2014

"Alla har en plan tills man slår dem på käften"

Det går inte så bra för mitt parti Moderaterna i opinionsmätningarna nu för tiden. Det är bara ett par månader kvar till valet i höst. Vad kan statsministern Fredrik Reinfeldt och resten av vårt parti göra för att vända opinionssiffrorna? Kommer vi att lyckas med det?

Statsvetaren Andreas Johansson Heinö skriver i artikeln "Alla har en plan tills man slår dem på käften": "Borgerlighetens dåliga självförtroende i vår tids stora samhällsfrågor är obefogat. Såväl segregation som klimat och jämställdhet handlar ytterst om individuell frigörelse. Det som förenar samtliga fem utom- och inomparlamentariska oppositionspartier är strävan efter ett mindre frihetligt Sverige. Kollektivistiska abstraktioner – Nationen, Klimatet, Jämställdheten – anförs som motiv för högre skatter, fler statliga regleringar och mer politisk styrning över människors liv. Detta är klassiskt anti-liberal politik."

Miljöpartiet växer trots att de nu har blivit ett parti som står mer till vänster än i mitten i svensk politik. Hade de hållit sig i mitten hade de snart kunnat bli Sveriges största parti, är min gissning. Enligt en artikel i SvD dansar de två elefanterna i svensk politik, Socialdemokraterna och Moderaterna, en tryckare för förlorare. Göran Eriksson skriver att trenden är att väljarna överger maktpartierna.

Jag kommer ihåg valet 2002. Moderaterna i Strängnäs tappade tre mandat i kommunfullmäktige och gick från 13 till 10 mandat. Nu är vi tillbaka på Bo Lundgren-nivå i riket och måste börja arbeta för att få tillbaka väljarnas förtroende. Helst innan valet.

måndag 16 juni 2014

SD talar till bönder på bönders vis...

Under kommunfullmäktigesammanträdet i kväll kommer Sverigedemokraternas motion om att säga upp avtal om flyktingmottagande upp. Motionen kommer självklart att avslås precis så som socialnämnden föreslår kommunfullmäktige att göra. Innan klubban slås i bordet kommer många av fullmäktigeledamöterna gå upp i talarstolen.

SD skriver i sin motion: "Strängnäs har under en längre tid tagit emot flyktingar, vilket övriga partier var överens om skulle vara gynnsamt för kommunen." Jag har läst den meningen flera gånger. Vi tar emot flyktingar för att de behöver skydd oavsett om det är gynnsamt för kommunen eller ej.

Sverigedemokraternas åsikter är inga smörblommor läser jag i Elisabeth Hjorts krönika "Låt oss först säkra demokratins grund" i SvD. En mycket läsvärd och tänkvärd artikel. Demokratin måste försvara sig.

Tidigare i sommar skrev Marcus Birro artikeln "SD talar på ett språk som väljarna förstår" i Expressen. Birro skriver: "Medan den övre medelklassen håller valvakor på Söder Mälarstrand och applåderar sig själva som den nya goda kraften i svensk politik, röstar underklassen på Sverigedemokraterna, om de röstar överhuvudtaget." Sverigedemokraterna har på många sätt blivit de unga arga männens röst.

Hur skall vi möta SD i debatten? I Strängnäs har vi partier som på allvar har diskuterat att använda härskartekniken osynliggörande; att låtsas som SD inte finns på riktigt genom att låta bli att bemöta dem i debatten. Det är ett dumt förslag. Om vi låter SD klä sig i offerkoftan får de bara flera röster till valet i höst.