tisdag 2 december 2014

När ångesten parkerar i kroppen

I dag vaknade jag gråtande. Jag vaknade med en stark panikångest/panikattack. Hela kroppen skakade, jag svettades och frös på en och samma gång och det stack i alla mina fingrar. Det var fruktansvärt, jag kommer inte ihåg senast jag hade så svår ångestattack. Jag kunde knappt andas. Min ena vuxna son var hemma och jag gick och pratade med honom. Efter ett tag skrattade vi båda två. Jag både grät och skrattade. Min son hade suttit en stund och försökt vädja till mitt förnuft: - du vet du har mycket att leva för mamma, du är duktig, du har oss, du har många goda vänner och så vidare och så vidare. Både han och jag vet att det inte år så stor idé att tala till förnuftet när det är känslorna som har tagit över... men min älskade son var där! Jag älskar den ungen av hela mitt hjärta. Mina underbara barn!

Min grundsjukdom är/kallas utmattningssyndrom och/eller posttraumatiskt stressyndrom, kärt barn har många namn, som jag har slitit med under många år. Många år av/med negativ stress ligger bakom min hälsostatus. Mitt hälsotillstånd kan inte medicineras bort. Samtal hos psykolog eller samtalsterapeut hjälper inte särskilt mycket heller. Under de senaste tre åren har jag parerat mycket av smärtan och lidandet genom att gå eller springa en mil minst fem dagar i veckan. Nu orkar jag inte det längre, inte just nu, viljan och orken finns inte. För några veckor sedan försvann orken; luften gick ur mig helt enkelt. Jag har "burit" så många medmänniskor under mitt liv så jag orkade inte bära någon längre, allra minst mig själv.

Förra helgen var jag i Norge i fyra dagar. Jag hälsade på min dotter Margarita som bor i vårt gamla hemland. Jag träffade även min bästa vän och kurator/terapeut Tore. Han hjälpte mig når min dotter Veronika dog. I dag är Tore och jag goda vänner. Varje gång jag är hemma i Molde i Norge så påminns jag om vad jag lämnade när jag flyttade till Sverige för snart 22 år sedan. Jag flyttade ifrån ett stort tryggt nätverk och kom hit till konservativa Strängnäs. Det finns inget jag har ångrat mer än det. Under bra och goda dagar så spelar det inte så stor roll var du befinner dig. När sorgen och smärtan tar över så är just var du är och vem du har runt dig det absolut viktigaste. Vem har du runt dig? Hur ser ditt sociala nätverk ut? Sådant är viktigt när man inte mår bra.

Jag läser för tillfället en grundläggande utbildning i Psykoterapi med inriktning mot Kognitiv och Beteende-inriktad psykoterapi Steg 1. Det är både spännande och mycket utvecklande att läsa dessa ämnen. Jean Peaget, Sigmund Freud, Sokrates, Platon och andra herrar fyller min vardag numera. Jag kan stå ut med dem. Mycket här i livet handlar om konsten att samtala och det är just det vi lär oss mer om på denna kursen. Det mest lärorika och fängslande vi har läst om hitintills är anknytningsteorier. Personlighetsstörningar var också mycket intressant. Vem har inte haft en psykopat till chef?

En av mina underbaraste föreläsare på kursen pratar mycket om att det är viktigt att en terapeut ser, lyssnar på och bekräftar sin klient/patient. Efter att hon hade upprepat detta flera gånger frågade jag henne helt spontant när terapeuter började lyssna på sina klienter? Det har vi alltid gjort, svarade en elev, som arbetar inom psykiatrin. Jag visste inte om jag skulle börja skratta eller gråta. Vad då alltid gjort?! Det är det mest fascinerande påståendet jag har hört på mycket länge. Jag håller på att återhämta mig fortfarande :-)

Mina vänner, det är en tuff värld vi lever i, ingen tvekan om den saken. Den har dock aldrig varit så bra för så många som den är nu. Det allra bästa är att vi är många som törs prata och berätta om vår största folksjukdom någonsin; nämligen psykisk ohälsa. Andas ut och ta dig tid att se dig själv och din medmänniska. Det skall jag försöka göra igen, igen och igen! MEN först skall jag ta hand om ångesten för den här gången åtminstone...

3 kommentarer:

Petra sa...

Margit! Jag vet hur det är att leva med ångest/panikångest/depression. Så bra att du skriver om det! Det är fortfarande alltför tabubelagt att tala om, och jag förfäras ofta av människors okunskap, eller snarare ovilja att förstå. Stor kram! <3

Margit Urtegård sa...

Finaste Petra.

Jag vet att du också sliter med denna folksjukdom och du vet var jag finns min vän; mitt hem är alltid öppet och du är hjärtlig välkommen hit precis när du vill och behöver. Vi kan gråta och skratta tillsammans. Tycker så mycket om dig.

Kram, knus og klem <3

Anonym sa...

Hej Margit, vi "kände" varandra på Facebook när jag fanns där. Jag har i många år haft recidiverande depressioner och nu har det blivit kroniskt. Det känns tungt men jag svarar i alla fall på medicin så det går gå.
Jag är så tacksam för att du och många andra talar öppet om psykisk ohälsa och synliggör det. Själv är jag inte där än utan gömmer mig anonymt. Jag känner någon slags skam över att inte orka eller ens klara av enkelt umgänge med människor som jag verkligen älskar- jag har en typiskt manlig form av depression där irritabilitet och vrede är mina tårar. Ibland funderar jag på självmord och jag har gjort många sådana försök som slutat på intensiven men det var flera år sedan nu.

Jag visste inte att du bloggade men jag ska läsa din blogg nu. Såg inlägget om Kurön och baxnade. Inte minst över många av svaren. ..

Knus og klem! :-)