torsdag 30 oktober 2014

Sexuella övergrepp mot barn

På grund av några av reaktionerna jag fick på mitt senaste blogginlägg känner jag mig tvungen att skriva några ord till i ämnet. Jag fick kommentarer i min inbox som till exempel: - Vad vill du?  - Jag trodde att du hade det bra.

Ja vad vill jag? Vad jag vill har jag skrivit en hel del om tidigare  bloggen. Jag har alltid varit ganska öppen med vad jag har upplevt. Jag skriver för att bearbeta många av de trauman jag har varit med om i livet mitt. Min förhoppning och önskan är att min berättelse även skall vara till hjälp för andra. Jag vet att mitt skrivande hjälper andra. Flera har kontaktat mig och berättat det.

Som jag tidigare har skrivit så har jag berättat för ganska många vad jag har varit med om. Det har inte akkurat varit till min fördel. Folk som inte känner mig har flera gånger försökt psykförklara mig. Folk som inte har några som helst kunskaper om vare sig psykologi eller psykiatriska diagnoser har gett mig många sådana. Mest bakom min rygg så klart. Det skedde när jag arbetade inom kriminalvården och det har även hänt inom politiken.

Jag tror det mest bottnar i rädsla, okunskap och ibland i ren och skär ondska. Kommer man inte åt någon på ett annat sätt så är karaktärsmord ett populärt vapen. Det har gjort ont, men det biter inte på mig längre. Jag tycker att människor skall vara stolta över vad de har åstadkommit under sitt liv. Och vi som har överlevt övergrepp, förtryck och misshandel skall också vara stolta. Vi har ingenting att skämmas över; vi är ju överlevare!

Har jag det bra? Ja jag har det bra. Jag har inte blivit knäpp eller tokig på något sätt. Jag gör det som många inte kan eller förmår; jag berättar. Brevet jag skickade till pedofilen var mitt sätt att flytta skulden och skammen dit den hör hemma, nämligen hos honom, hos brottslingen. De lärde kan tvistas om huruvida det är effektivt och konstruktivt att göra så. För mig var det rätt.

Inom rättssystemet använder man sig ibland av medling. En medling är ett möte mellan en person som har begått ett brott och personen som blivit utsatt av brottet. Båda parter får möjlighet att tillsammans med en opartisk medlare i lugn och ro prata om det som har hänt.

Både när jag bodde på ett flickhem ett år och när jag arbetade på ett flickhem under tre år så mötte jag andra tjejer som hade blivit utsatt för sexuella övergrepp som barn. Problemet är mycket större och utbrett än vad vi tror. Övergreppen är många, mörkertalet är säkert enormt. Enligt WHO har 20 % av alla kvinnor och 5-10 % av alla män världen över utsatts för sexuella övergrepp som barn. Enligt Europarådet har så många som 1 av 5 barn i Europa utsatts för sexuella övergrepp. Så problemet är inte att några av oss som har varit utsatta berättar om det. Problemet är snarare att alldeles för få lyssnar!

Inga kommentarer: