onsdag 29 oktober 2014

Pedofiler och sexuella övergrepp mot barn

Margit Urtegård 1979
Bilden är tagen i Siljan i Norge i februari 1979. Jag har precis begravt min egen far Jostein Edgar Urtegård. Ett par veckor innan hade han dött framför mina ögon, han var då bara 44 år gammal. Jag var endast 12 år och plötsligt föräldralös.

Jag håller på att skriva en bok "Kampen för min dotter" som handlar mycket om hur det var att växa upp som föräldralös i världens rikaste land. Det är både smärtsamt och svårt att skriva och däremellan dyker livet upp och andra saker måste fixas först. Boken handlar om hur svårt det kan vara för ett barn när hjälpapparaten blir ens största motståndare. När teoretiska byråkrater möter en människa i behov av hjälp händer något. Det är min historia.

Under mina första 12 år i livet var jag tyst; förtryckt och kuvad som jag var av misshandel och sexuella övergrepp. Jag kommer inte ihåg hur gammal jag var första gången jag blev slagen sönder och samman. Jag kommer ihåg att jag var 8 år första gången jag blev våldtagen; 8 år! Det pågick under flera år.

Jag lyckades överleva utan att få allvarliga psykiska störningar. Jag är mycket tacksam för det. Diagnoser fick jag självklart ibland, det får i stort sett alla som hamnar i socialtjänstens klor som ung och utsatt. Socialtjänstens alla teoretiker kan ju inte erkänna att de inte vet vad de skall göra; då är det bättre att beställa diagnoser på de omöjliga ungdomarna; då slipper ju socialtanterna känna ansvar. Även som vuxen har jag fått uppleva att kreti och pleti ställer diagnoser på mig; man kan ju bli lite annorlunda om man växer upp under extremt tuffa förhållanden. Man blir tuff på ytan.

När jag var 21 år dog min dotter Veronica och jag fick begrava min egen dotter. Efter det har jag gått otaliga timmar i samtal hos socionomer, terapeuter och psykologer. Jag är tacksam för att jag trots alla motgångar har lyckats fortsätta söka hjälp; jag är glad för att mitt naiva förtroende för min medmänniska inte har krossats på vägen.

Jag var 16 år första gången jag berättade att jag som barn hade varit utsatt för sexuella övergrepp. Psykologen trodde inte på mig och berättade det till förövaren och han hotade mig så klart. Jag blev tyst igen. Vem lyssnar på en rotlös föräldralös flicka? Vem tror på offret?

Trots alla goda råd om att jag skall glömma övergreppen och hålla tyst så skrev jag för några veckor sedan ett brev till pedofilen och våldtäktsmannen. Jag skrev bland annat att jag nu lägger skulden och skammen där den hör hemma; hos honom. Jag förklarade också att jag inte har polisanmält honom under alla dessa år på grund av hänsyn till hans familj.

I dag fick jag brev från pedofilen. Jag hade hoppats att han skulle be om ursäkt, att han skulle be om förlåtelse. Jag hade hoppats att han någonstans skulle förstå vad han hade gjort. Men han förnekade alltihopa såklart; det är min verklighetsuppfattning det är fel på. Självklart! Vad hade jag trott! Hopp och tro är inte alltid samma sak.

Men jag envisas med att berätta därför att det finns de som inte kan. Det finns de som inte förmår att säga ifrån av många olika orsaker. För alla mina tysta och förtryckta systrar och bröder tänker jag fortsätta att tala om det som är så svårt och smärtsamt, jag lovar.

8 kommentarer:

Petra Wedenstrand sa...

Margit - vi känner inte varandra väl, men vad jag vet är att du är en fantastisk person! Varmhjärtad, öppen och generös! Jag är så glad åt hur fantastiskt ditt liv är nu, med din fina familj. Du behövs, du är jätteviktig! Stor kram!

Margit Urtegård sa...

Bästa Petra,

Tusen tack för dina vänliga ord. Tusen tack för att du törs kommentera. Många törs inte prata om det här alls. Det är tabu fast så många barn blir utsatta, det är tragiskt. Hur skall vi får ett slut på detta om vi inte berättar om det? Jag har insett för ett tag sedan att det är ingen idé att vara tyst längre.

Stor kram og klem till dig

Mary X Jensen sa...

Blir så fruktansvärt arg å dina vägnar Margit. Vuxna som beter sig så illa ska inte komma undan genom att skylla på den som är utsatt.

Margit Urtegård sa...

Hej Mary,

Tusen tack för kommentar, det är ett känsligt ämne som många drar sig för att säga någonting om tyvärr. Min storasyster Laila skrev i dag till mig på facebook att: "...jag trodde att du hade det bra..." Hon vill inte se vad som hände i vårt hem, hon vill inte ta tag i det. Hon har trivs så bra med att det var jag som var syndabocken. Hon har varit trygg i att det var mig alla pratade illa om. Nu vägrar jag vara tyst och det tycker hon är ett problem. Jag är ledsen för hennes skull faktiskt, att hon inte vill se; att hon fortfarande vill leva i en lögn.

Kram Margit

Rigmor Silset-stokke sa...

jeg har ikke ord Margit, sender bare mine tanker og en god klem <3

Margit Urtegård sa...

Kjære Rigmor,

Tusen takk for dine tanker og den gode klemmen. Jeg har ikke heller alltid hatt ord desverre. Du er ei snill jente og en flink mamma. Ta hand om deg og de dine. Vi ses.

Mange klemmer fra
Margit

Marie-Louise F M sa...

Margit!
Modiga människor växer inte på träd. Jag är glad att du är min kära vän och att du är så modig. Du har fått skrivandets gåva och därmed kan du hjälpa andra som upplevt samma saker som du men som inte vågar eller kan göra det du förmår.
Det är precis som du skriver i din blogg att det är så vanligt att jag tror att alla har en berättelse att berätta.
Om de inte själva drabbats så känner de någon i sin närhet. Ofta handlar det om händelser i den egna familjen och därför är det tyst både från offer och förövare.
Fortsätt skriv och berätta, du betyder mycket inte bara för mig, utan även för många fler.
Kram

Anita Gonsholt sa...

Uff så mye vi ikke visste...var det jeg tenkte da jeg leste dette.
Skulle ønske nå at vi hadde vært mer oppmerksomme selv som barn...og at jeg kunne ha tatt deg bort...snufs. Dette rører meg veldig.
Klem fra meg <3