måndag 13 oktober 2014

I Sverige talar man svenska

Vi bor i ett mycket märkligt land eller hur? Lyra Ekström Lindbäck tycks i alla fall tycka det. Hon skriver på DN Kultur att vi borde göra arabiskan till nationellt minoritetsspråk i Sverige. Att inte göra det är enligt henne rasism.

Hon skriver: "Så varför ligger inte arabiska högre upp på den utbildningspolitiska dagordningen? Svaret är förstås: rasism. Arabiska är islams konfessionella språk, och islamofobin är en av de starkaste rasistiska ideologierna i Sverige. Kvinnor får sina slöjor avryckta och glåpord skrikta efter sig på tunnelbanor och bussar, flera misshandelsfall rapporteras in årligen, rasismen är ett utbrett fenomen på arbetsmarknaden och fyra av tio muslimska församlingar har drabbats av hatbrott. Nu när nästan 50 rasister tar plats i riksdagen har många plötsligt insett att det här är ett land i kris, där hundratusentals människor känner sig otrygga så snart de går utanför dörren."

Professor i statsvetenskap Maria Demker säger i SvD: "Den invandringspositiva attityden är utbredd samtidigt som Sverige är bland de länder inom EU som tar emot flest flyktingar per capita." Hon påpekar att rasism och främlingsfientlighet minskar i Sverige. Att påstå något annat är lögn.

Rasism och främlingsfientlighet har jag debatterat ganska flitigt helt sedan jag kom från Norge till Sverige på 90-talet. Mycket för att jag upptäckte att man använde begreppet rasism lite hursomhelst. Kreti och pleti kunde kalla vem som helst för rasist. När jag gick på Mälardagens högskola fanns det en lärare där med utländsk ursprung som älskade att stämpla människor som rasister. Han skrev många debattinlägg i tidningar om utanförskap, diskriminering av invandrare och främlingsfientlighet.

Jag frågade honom i en debattartikel vilka han ansåg vara invandrare? Var det utomnordiska medborgare eller utomeuropeiska medborgare han syftade på? Eller var det hudfärgen som var kriteriet? Om det till exempel kommer två inflyttare till Sverige från Frankrike där den ene är färgad och den andra är vit, är den färgade mera invandrare än den vita då?

Han svarade så här: "Den arbetslösa somaliern är absolut en invandrare. Den iranska pizzabagaren är också en invandrare men hans landsman som är läkare eller ingenjör är mindre invandrare. En arbetslös finländare anses av många vara invandrare medan det nog skulle vara annorlunda om han vore bankdirektör och pratade utan brytning. Begreppet invandrare har knappast någon entydig definition för gemene man. Födelseort, religion, utbildningsnivå, hårfärg, social klass och färdighet i svenska språket är exempel på faktorer som vägs in i hur mycket invandrare man anses vara."

Alla faktorer han nämner är viktiga. Men oavsett var du befinner dig i världen så är kön och klass viktigare än hudfärg. Kön nämner han dock inte med ett enda ord.

Under de nio åren jag arbetade inom kriminalvården var ordet rasist ordet jag hörde absolut oftast. Var det en intagen med utländskt ursprung som inte fick som han ville av en myndighetsperson så kom rasistanklagelsen som ett brev på posten. Likadant var det med anställda med utländsk bakgrund. Flera av dem kallade Gud och var man för rasist så fort det passade. Vid minsta motstånd eller konflikt så var någon rasist så klart. Det var en horribel situation.

De flesta som arbetade på min avdelning på Hallanstalten var invandrare. Två av dem talade alltid till varandra på sitt eget språk när jag arbetade tillsammans med dem. Det gjorde de även när intagna med samma etnisk bakgrund kom in i kontoret. Där satt jag på en arbetsplats som hade svenska som arbetsspråk och förstod inte ett ord av vad mina kollegor sade. Arbetspass på 12 timmar i 5 års tid utan att förstå ett enda ord var rätt påfrestande.

Min kvinnliga chef var så rädd för att bli kallad rasist av dessa två herrarna så hon tordas inte agera när jag berättade hur mina kollegor behandlade mig. När frågan togs upp på våra arbetsplatsträffar så erkände min ena kollega att han använde sitt eget språk för att jag inte skulle förstå vad han sade till sin landsman. De av er som tror att min chef gjorde något åt problemet kan jag rätt och slätt kalla naiva. Vi är i Sverige nu. Förutom min kvinnliga chef så var jag under många år enda kvinnan på avdelningen. Det gjorde inte saken enklare för mig törs jag påstå.

Så bästa Lyra Ekström Lindbäck du gör ingen i Sverige något större tjänst genom att ta fram rasistkortet. Inte den här gången heller!

Inga kommentarer: