onsdag 12 februari 2014

Vad är meningen med livet...

I en av mina krönikor i Eskilstuna-Kuriren på början av 2000-talet skrev jag om "Vad är meningen med livet". Den finns inte på nätet så jag återger den här.

Vad är meningen med livet, är filosofernas viktigaste och ständigt återkommande fråga. Mot bakgrund av, att min mamma Margit dog när jag föddes, min pappa Jostein Edgar dog framför ögonen på mig när jag var endast 12 år och min egen dotter Veronika dog när hon var bara fyra dagar gammal, har just denna fråga ofta dykt upp i mitt huvud. Vad är meningen med livet? Jag var en obstinat tonåring som revolterade rejält emot vuxenvärlden. När alla socialsekreterare och socialchefen i min hemkommun hade tröttnat ordentlig på mig skickade de mig till ett ungdomshem för flickor under arton år. Jag var 15 år.

På detta överfyllda flickhem mötte jag tjejer, som hade varit utsatta för incest, alkoholmissbruk, misshandel, mobbning och drogberoende. Min självömkan försvann ganska snabbt. Jag insåg, att jag på många sätt var en bortskämd och överbeskyddad tjej, som inte visste mycket om livet.

Jag blev nog mest rädd och eftertänksam när Olga (fiktivt namn) kom. En tjej på 16 år under avtändning. Hon hade svartfärgat långt slitet hår, sjabbiga kläder, mörka översminkade tomma ögon och ett språkbruk, som jag aldrig hade hört maken till. Hennes standardreplik var: ”Ge mig en Nozinan för fan!”. Hon var ett benrangel, när hon kom till oss men på tre veckor dubblade hon nästan sin vikt. Olga slog sönder allt hon kom över, däribland vår heliga telefon. Vi ringde lika mycket, som alla andra unga tjejer gjorde.

Jag gav Olga min konfirmationsring och den ville hon gärna ha. Efter ett par månader rymde hon och försvann tillbaks till gatulivet. Olga lever nog inte i dag. Hon hade varit runt på alla möjliga institutioner över hela Norge, ingen ville ha henne och ingen hade lyckats hjälpa henne. Olga var en bitter, arg, hjälplös och sårad liten flicka. Hon gjorde ett kolossalt starkt intryck på mig och skrämde mig bokstavligen tillbaka till livet. Jag har mött många ”viktiga” personer med fina titlar och jag har hört många berättelser. För mig blev Olga viktigast. Hennes berättelser glömmer jag aldrig.

När jag idag hetsar upp mig för små petitesser blir jag arg på mig själv. Meningen med livet är nog att hitta livslusten och livsglädjen. För vissa av oss tar det tid att hitta dit. En annan fråga är, hur mycket är förutbestämt och hur mycket är tillfälligheter i våra liv? Hur mycket påverkar och styr vi själva? Jag vet inte. Det enda jag vet, är att vissa personer man möter genom livet påverkar en så mycket att ens egna val i livet delvis styrs av dessa möten. Olga lärde mig, att har man minst en person som älskar en, är livet värt att leva. Olga hade ingen.

Uppdaterat 2014-02-12: Det var Olgas väninna Hege (fiktivt namn) som ville att Olga skulle komma till oss på flickhemmet. Hon kämpade länge för att så skulle ske. I går kväll fick jag veta att Hege är död. Hon tog livet av sig för fyra år sedan, knappt 40 år gammal och mamma till flera barn. Jag minns Hege mycket väl. Hon satt i köket när jag kom till flickhemmet. Hon gick inte i vanlig skola. Det hade hon aldrig gjort. Hon blev stämplad som mindre begåvad när hon var barn och placerades i specialskola för vanartiga barn när hon var liten. Hon hade dock inte varit i skolan så mycket. Hon hamnade på gatan som mycket ung. Prostitution och droger blev hennes liv fram tills hon kom till Grenland ungdomshem.

En norsk man beskrev sin sorg så här: "Min sorg känns som om jag står med naken rygg och vänd emot det norska havet i full orkanstyrka där vågorna slår in emot min rygg utan förvarning med full kraft. Det känns som knivar gjorde av is river upp min rygg." Efter att ha skrivit detta tog han livet av sig. När jag läste hans ord kändes det som om det var min sorg han satte ord på. En sorg som inte vill släppa taget om mig.

Jag tänker ofta på alla mina medsystrar från flickhemmet. Jag har kontakt med några av dem. Några är döda. I mina tankar finns de alla för alltid.

3 kommentarer:

Mikael J sa...

Tack Margit!
En liten pusselbit för att lära känna dig en aning till.
Själv har mitt motto varit att "meningen med livet är livet självt", dvs det räcker att man vaknar på morgonen så är meningen där. Att höra att fåglarna kvittra räcker som upplevelse. En av mina döttrar tycker att denna syn på livet har hjälpt henne genom svårigheter hon har haft.

Margit Urtegård sa...

Hej Mikael

Tusen tack för vänliga ord. Du har en positiv syn på livet. Kloka ord. Mina barn gav mitt liv en mening. De blev, tillsammans med min svenske man, den familj jag saknade. Fågelkvitter hjälper också till. De änglalika medmänniskorna som finns runt omkring oss, i vår vardag, ger också mycket glädje och hopp. Både du och jag är nog ganska positiva i grunden och det hjälper långt. Ta hand om dig. Kul att du läser min blogg.

Kram og klem

Hans G Eriksson sa...

En stark berättelse, inte minst om hur du i den egna besvärliga situationen brydde dig om din omgivning. De som saknar den förmågan och en viss distans till den egna personen saknar nog också kraft att "komma igen".

Olga hade ingen vän säger du. Men hon måste ändå mer än en gång ha tänkt på att en människa gav just henne sin konfirmationsring.