måndag 6 januari 2014

Ta vare på flokken din

Några dagar in på det nya året blev jag uppringd av en norsk väninna. Hon hade precis varit i begravningen till en av sina barndomskompisar. Hon blev då påmind om livets skörhet och den bistra realitet att vi inte lever för evigt. Nu ville hon höra av sig då det var länge sedan vi gjorde just det. Det är för tidigt att dö när man bara är 52 år, sade hon. Det var så gammal hennes bortgångna väninna blev.

Själv fyllde jag 47 år på nyårsafton. Varje gång jag fyller så påminns jag om hur mycket äldre jag är än vad mina föräldrar blev. Min mamma blev bara 32 år och min pappa 44 år. Min dotter Veronica blev endast 4 dagar. Jag har alltid varit rädd för döden. Antagligen för att jag så tidigt i livet förlorade mina närmaste. Jag var bara 22 år gammal när jag höll min döda dotter i mina armar. Den verkligheten gjorde mig ödmjuk inför livet som jag har kvar.

Rebecka Nordström Graf berättar i DN: "Jag kan ta hand om min sorg i dag. I dag vet jag att sorgeprocessen inte är spikrak, att den kommer och går. Och när jag ramlar tillbaka så tar jag det bara väldigt lugnt och vilar. Det är samma dike, men längre fram på vägen." Det sägs att tiden läker alla sår. Det är inte sant. Man lär sig hantera såren och sorgen på ett mognare eller annorlunda sätt med tiden. Sorgen förändrar våra liv.

Dagen före julafton förra året fick norrmannen Karl Erik Bøhn sin dödsdom i handen. Han har inte långt kvar att leva. Han uppmanar oss att ta vara på flocken vår. Det är en viktig uppmaning. Ta vara på varandra. Det senaste året har jag gjort just det. Jag har tagit hand om min flock; min familj. Jag har också tagit bättre hand om mina vänner.

Min nya livsfilosofi är att skicka vidare allt gott så mycket jag klarar och förmår. All kärlek och omsorg jag fick från helt främmande människor när jag var i Sydney i Australien under några traumatiska veckor 2012 påminde mig om att kärleken är starkast och viktigast. Apropå kärlek vill jag rekommendera er att läsa norskan Unn sitt blogginlägg "De sa hun var slem...". Moderskärleken är något speciellt! Jag grät när jag läste den här mammans kamp för sin dotter.

3 kommentarer:

Arvid Grorud sa...

Jeg kjenner mange menesker,og jeg vet om Et meneske,og det er deg Marit,som har opplevd og prøvd meget av alt:sorg,motgang,glede,jeg beunndrer din styrke,og jeg har sakt det før Marit,du er et fantasktisk menneske,ja du tar vare på flokken din,og du er den beste flokkføreren noen kan ha.alt du gjør,sier mere enn ord,takk for at du er også min fører,og veiviser i livet.Takk Margit.

Christina Nilsson Löw sa...

Min pappa dog när jag var 14 år, min mamma för 10 år sedan och min man för snart 4 år sedan. Brukar tänka på vad min dotter sade när hon var ca 3 år " Men mamma, kroppen är ju som en pyjamas som man tar av sig. Sedan tar man på sig något nytt." Och visst är det så. Vi ingår ju i ett kretslopp och något följer. Vad vet vi inte. Är det himmelriket eller blir jag näring till en liten blomma eller en vindpust som torkar någons tårar. Vi funderar ju inte på vad som var innan vi föddes. Det är resan som räknas och att vi försöker göra det bästa, utifrån vårt perspektiv av den och bemöter andra som vi själva vill bli bemötta. Framtiden blir en överraskning och visst skall vi "ta vare på flocken din" i detta liv.

Margit Urtegård sa...

Kjære Arvid Grorud

Tusen takk for alle dine vakre ord. Jeg blir helt målløs. Hils så mye til alle dine fra meg.

Mange klemmer fra
Margit