måndag 13 januari 2014

Läskunnighet är en demokratifråga

Jag växte upp i en fattig norsk familj. För mig som är teoretiker var det nog kulturfattigdomen i familjen det som kändes mest för min del. Det fanns knappt några böcker i hemmet. Det var ingen som läste för mig när jag var barn. Jag lärde mig läsa när några grannpojkar lämnade en 50-kilos säck full av tecknadserier till oss. Tarzan, Fantomen, Kalle Anka, Silverpilen och Modesty Blaise blev min väg in i litteraturen. När jag som 12-åring blev föräldralös och kom i fosterfamilj blev jag på något sätt född på nytt. Fosterfamiljens bokhyllor var det vackraste jag någonsin sett. Min hunger efter kultur blev tillfredsställd. Norska språket blev mitt bästa ämne i skolan.

När jag flyttade till Sverige för 21 år sedan var det viktigt för mig att lära mig det svenska språket så fort som möjligt. Som norska var jag inte välkommen till SFI. Danskar och norrmän får hitta andra sätt att lära sig svenska när de kommer hit. Jag började läsa svenska böcker och tidningar. År 2000 blev jag Eskilstuna-Kurirens första frilansande krönikör. I 6 år skrev jag kolumner i/för tidningen. Mina barn har växt upp med ett hus fullt av böcker. Vi har bokhyllor i nästan varje rum. Jag läste sagor för dem på både det norska och svenska språket. Alla tre har spelat instrument på vår eminenta kommunala kulturskola här i Strängnäs och genom det lärt sig noter. Under fem års tid var jag ordförande i Långbergsskolans föräldraförening. Det var viktigt för mig att engagera mig i mina barns utbildning/utveckling/bildning.

Det här blev en lång inledning till det jag egentligen vill skriva om. Ibland blir det så. Antar att jag ville förklara varför barns rätt till att lära sig läsa och utveckla läsförståelse är något som upptar mig. Artikeln "Skolresultaten sänks av spektakelkulturen" skriven av Sverker Lenas i DN den 8 januari berörde mig.

Sverker Lenas skriver: "Att skolelevers kunskapsnivå sjunker beror, enligt Hedges, på en större samhällsutveckling där även dagstidningar och böcker knuffas ut i kulturlivets marginaler, som fornlämningar från det tryckta ordets svunna tidsålder, och där allt som inte erbjuder ögonblicklig förströelse avfärdas som otillgängligt och elitistiskt. Lässvårigheterna i USA beskrivs som epidemiska. Enligt statistik i boken (som utkom 2011) är sju miljoner amerikaner analfabeter och ytterligare 27 miljoner är oförmögna att läsa tillräckligt bra för att skriva en jobbansökan. 30 miljoner kan inte läsa en enkel mening och 50 miljoner läser på en fjärde- eller femteklassares nivå. Nära en tredjedel av landets befolkning är antingen analfabeter eller knappt läskunniga – en siffra som ökar med 2 miljoner om året. Inte oväntat avspeglas den sjunkande funktionella läsfärdigheten också i medievanorna. År 2007 läste 80 procent av amerikanska familjer inte en enda bok. Samtidigt ser genomsnittsamerikanen på tv mer än fyra timmar om dagen."

Kunskap är makt. Vilken makt har analfabeterna i dagens informationssamhälle? Jag vet inte om man har gjort någon undersökning över hur många analfabeter vi har i Sverige i dag. De är nog många flera än vad vi tror. Skolan kommer att bli en viktig valfråga. Skattesänkningar kommer inte att vara det. Jag gissar att den svenska medelklassen begriper att det finns viktigare saker här i världen än att de får ännu mer kvar i plånboken?

2 kommentarer:

Johan R. Sjöberg sa...

Helt enig.

Jeg kommer fra en ganske typisk arbeiderklassebakgrunn (synes jeg i hvert fall selv), men er også i høy grad vokst opp hos min fars foreldre, og selv om også de var vanlige arbeider, så hadde de et hus fullt av bøker. Jeg har alltid likt å lese.

Selv har jeg for øvrig lært meg å skrive på bokmål gjennom å lese bøker og aviser.

Jeg vet ikke om jeg hadde hatt mulighet til å få gå på norsk for innvandrere. I København kan svenske og norske innvandrere få gå på kurs i dansk, bekostet av skattebetalerne: http://dansk.studieskolen.dk/da/Kurser/Skandinaver.aspx

Margit Urtegård sa...

Kjære Johan

For meg er ord kunst. Det finnes ingenting vakrere enn en vakker tekst. Jeg kan ikke male, har aldri prøvd det. Men jeg kan tenke meg at en maler har samme forhold til sine malerier som jeg har til det jeg skriver og det jeg leser; at det er noe vakkert og verdifult. Noe ingen kan ta i fra deg. Kunnskaper kan ingen ta i fra deg.

Mange klemmer fra
Margit