onsdag 15 januari 2014

Den mörka hemligheten

Jag håller på att läsa boken "Den mörka hemligheten" skriven av Dan Josefsson och Egil Linge. Jag läser den parallellt med boken "En av oss. En berättelse om Norge" som handlar om den norske terroristen och massmördaren Anders Behring Breivik. I samma veva har jag sett filmen "Återträffen" av Anna Odell. En tung och djup start på det nya året kan man lugnt säga. Men samtidigt så oerhört lärorik. Att läsa boken om Anders Behring Breivik är både tungt och spännande. Det är en samtidshistoria om mitt fosterland Norge. Breivik föddes samma år som min pappa dog, 1979, året jag fyllde 13 år. När jag flyttade till Sverige 1993 var Anders Behring Breivik 14 år. Han växte upp med en destruktiv mamma och en frånvarande pappa. Pappan och mamman skildes när Behring Breivik var liten. Under tiden han växte upp så förändrades Norge ganska mycket.

Filmen som Anna Odell har gjort har fått både negativ kritik och beröm/ros. Jag tyckte att den var jättebra; djup och tänkvärd. Norske psykologen Arnhild Lauveng har skrivit artikeln "Hvem eier skammen" som kan vara bra att läsa mitt i alltihopa. Lauveng påpekar: "Skammen er annerledes. Skammen handler ikke om å gjøre noe feil, men om å være feil. Den handler om at det vi er ikke er bra nok. Den kan ha mange røtter; mobbing, utfrysning, overgrep, forventningspress, forhold hjemme. Noen ganger har skammen gått i arv, og barn har overtatt foreldrenes skam over egne problemer; rus, vold, ensomhet, sykdom. Skammen handler om det dypeste i oss, og den handler om relasjonene mellom oss."

Boken till Josefsson och Linge handlar om relationer. Den är så otroligt bra så jag sitter bara och ler när jag läser den. Den handlar om anknytningsteorier och beskriver så bra varför vi agerar som vi gör. Äntligen förstår jag varför jag har svårt att lita på andra människor. Nu begriper jag varför jag alltid är beredd att "slåss" för alla och allt jag tror på varje vaken sekund. Nu har jag en möjlighet att lägga om kursen just för att jag har blivit medveten om skillnaden mellan mitt medfödda överlevnadsjag och mitt vardagsjag och hur viktig balansen mellan dem är.

En sak jag har tänkt mycket på de senaste åren är hur viktigt det är att barn får ha god kontakt med båda sina föräldrar. Alla dessa frånvarande papporna hur tänker de? Alla mammor som hindrar barn från att ha en god relation med sina pappor hur tänker de? Vuxna skall se till att barnen har det tryggt och bra.

4 kommentarer:

Dag Bremberg sa...

Tungt. Men nödvändigt att fronta de svåra frågorna.
Breivik blev ju först beskriven som att han angrep Norge utifrån, så jag anar att det är en svår process för många i Norge - de som vågar och orkar - att diskutera hur en norrman kunde utvecklas på det sättet och få den synen på samhället.

Margit Urtegård sa...

Akkurat Dag, tungt men nödvändigt. Åsne Seierstad grät när hon skrev boken, jag gråter när jag läser den. Vi måste våga och orka ta tag i frågan och diskutera vad som har hänt. Hur kan någon bli så ond? Breiviks sätt att se på samhället är inte ovanlig i dag. Det är mycket vi och dom. Det är inte sunt. Unga killar som inte hittar sin plats i samhället hur kan vi hjälpa de? Hur kan vi hindra att hatet får plats?

Anonym sa...

Breiviks tankegods har inte uppstått i något vakuum utan har odlats länge i högerextremistiska kretsar, så någon ensam galning är han inte, som folk helst vill tro utan han är en norsk ultranationalist och terrorist

Anonym sa...

När man begår ett terroristbrott, ett politiskt massmord, som främst riktar sig mot barn och ungdomar, har man en oerhört bristande empatisk förmåga. Denne ariske norrman och "tempelriddare" är en människa med ett emotionellt handikapp utan like. Norge har inte åtalat honom för hans terrorism och det är betecknande för den förljugenhet som omgärdar detta fall. Man vägrar se och blundar för det uppenbara. Vissa saker "får" man inte tala om och han är en av dem. Vi har ett rasistparti i vår egen riksdag och i Norge är ett radistparti etablerat i regeringen. Dessa människor när sig på vår flathet, vi som är "vita" och inte tycker att rasismen berör oss, men det gör den, speciellt när vi inte står upp emot den. Kärrtorp 2013 var en modig demonstration och den som kom några dagar senare fick ett massivt stöd. Vi måste göra så "Kärrtorp" växer...