tisdag 21 januari 2014

Alla är vi väl feminister?

Debattören Fredrik Segerfeldt kallar sig feminist. Finansministern Anders Borg (M) gör det. Jag gjorde det inte förrän jag kom till Sverige 1993 just därför att jag tidigare under mina 26 år i Norge aldrig hade upplevt diskriminering utifrån mitt kön. Här i Sverige upptäckte jag direkt de könsmaktstrukturer jag tidigare aldrig hade sett. Landet som påstod sig ha guldmedalj i jämställdhet hade tappat farten totalt. Kan i sammanhanget nämna att Norge hade sin första kvinnliga statsminister för 33 år sedan. Nu har vi vår andra! När är det dags för Sverige? Sämst i norden kan knappast bli bäst i världen? Eller?

Det var först i Sverige jag blev klappad på huvudet av medelålders män samtidigt som de kallade mig för lilla vän. Det kan tyckas gulligt. Men jag föredrar att behandlas med respekt och värdighet. Det var först i Sverige jag blev kallad för kontroversiell på grund av min frispråkighet. Det var i mitt nya hemland jag blev utsatt för den värsta vuxenmobbningen jag någonsin har sett just för att jag vägrade anpassa mig till någon maktstruktur som hörde hemma på stenåldern.

Det är onekligen svårt att vakna upp som feminist om man inte är medveten om de maktstrukturer som finns. Men när man väl har sett dem är det ännu svårare att blunda och låtsas som om de inte existerar. Därför kommer jag alltid att kalla mig feminist. Till alla ni som går igång på begreppet feminism så vill jag bara lugnt förklara att feminism betyder att det skall råda jämställdhet mellan könen. Lika lön för likadant arbete och halva makten är vad kvinnokampen har handlat om. Det är det fokus och det perspektivet vi borde behålla i frågan. Allt annat är skådespel och underhållning.

Apropå underhållning så gör SVT bra TV när de låter Belinda Olsson skapa debatt kring feminismen i sitt program "Fittstim - min kamp" i tre delar. Jag tycker hon är helt underbar när hon intervjuar olika kvinnor i ämnet. Hon ser helt förtvivlad ut när en av moderfigurerna inom svensk feminism, Ebba Witt-Brattström, säger att hon inte vet om hon skall kalla sig feminist längre.

Jag rekommenderar Belinda Olsson att läsa Åsa Mobergs debattartikel i dagens DN "Feministkonflikten bottnar i en generationsväxling". Hon ger även ett bra lästips till alla er som inte begriper något om feminism; läs "Det andra könet" av Simone de Beauvoirs. En mycket läsvärd bok. Jag har den på mitt nattduksbord.

Ett annat lästips är den här artikeln "Vilse i fittstimmen". Inga-Lisa Sangregorio skriver rörande Belinda Olssons oro för vad likhetsfeminismen kan ha ställt till med: "Hon verkar bli alldeles skakad när Martin Ingvar förklarar att det finns skillnader i hjärnan mellan män som grupp och kvinnor som grupp men att skillnaderna mellan individer i varje grupp är större än skillnaderna mellan grupperna. Den skillnad han främst framhäver, nämligen att gossar - som grupp! - utvecklas långsammare än flickor skulle möjligen kunna leda till slutsatsen att pojkarna borde börja skolan senare eller gå två år i varje klass men knappast tas till intäkt för kvinnors fallenhet för att städa toaletter eller mäns för att leda företag eller regeringar."

Martin Ingvar har alltså kommit fram till att de individuella skillnaderna är större än könsskillnaderna. Bra! Det har jag också alltid hävdat. Inte för att jag har forskat fram det. Men för att det är vad jag har sett under mitt liv. Det är min erfarenhet helt enkelt.

Inga kommentarer: