söndag 30 juni 2013

Ja, hur bildat är egentligen Sverige?

Det är med stor behållning jag läser Björn Wimans artikel i DN "Också i Almedalen får ordet bildning en renässans". Wiman skriver: "Men att det lite gammaldags begreppet 'bildning' har fått något av en pånyttfödelse står helt klart. För bara några år sedan hade ordet varit lika otänkbart till både vänster och höger – å ena sidan var det ett elitistiskt kodord för att hålla massorna nere och å den andra något antikverat som inte rymdes i takboxarna hos den blankslipade nya borgerligheten. Och visst, gärna en renässans för bildningen – så länge man är medveten om att ordets grundläggande innebörd står i strid med vår tids mest karaktäristiska rörelsemönster: snabbheten, tillgängligheten, anpassligheten. Bildning tar tid. Och tid är – som även de mest obildade direktörer vet – pengar."

Wiman har rätt i att bildning har blivit i fokus igen. Kristdemokraternas partiledare Göran Hägglund tog upp frågan i sitt partiledartal i Almedalen i kväll.  Katrine Kielos skriver i Aftonbladet: "I Paris finansvärld drar man lott om vem som ska träffa svenska affärsmän, ­berättade Jan Gradvall i Dagens Industri 2011. Det fanns inget att prata med svenskar om tyckte de franska bankirerna. 'Ingen har läst romaner, ingen har sett konst, ingen har någon religion.'" Björn Wiman tar upp detsamma: "Ja, hur bildat är egentligen Sverige? I en granskning av effekterna av den borgerliga regeringens kulturpolitik som Sveriges Radios 'Kulturnytt' gjorde i veckan citerades en fransk affärsman om hur man i Paris drar lott om att slippa äta lunch med kulturlösa svenskar, vilka på sin höjd kan prata om pengar och i bästa fall golf."

Erik Axel Karlfeldt skrev i en sång att man skall tala med bönder på bönders vis och med de lärda på latin. När jag läste sociologi pratade vi ofta om det uttrycket och vad det betydde och/eller hur det kunde tolkas. En bildad människa kan umgås med alla. En bildad person klarar det Karlfeldt beskrev i sin visa "Sång efter skördeanden".

Alla skall ha samma chans

Martin Liby Alonso på DN skriver ofta om angelägna och intressanta frågor. I artikeln "Alla skall ha samma chans" påpekar han: "Ökad ojämlikhet är inte regeringens fel. Men Alliansföreträdare bör ändå diskutera den. Mark Twains iakttagelse att det finns tre sorters lögn – lögn, förbannad lögn och statistik – har präglat debatten om ekonomisk ojämlikhet. Såväl opposition som regering har grävt fram siffror som belägger deras respektive tes – att klyftorna växer samt att de inte gör det. Debatten har inte blivit mindre skev av att politiker och opinionsbildare på vänsterkanten slagit fast halsbrytande orsakssamband: jobbskatteavdrag ger ojämlikhet som ger stenkastning och bilbränder. Resultatet är föga konstruktivt. Å ena sidan en opposition som hävdar att Alliansen medvetet och systematiskt slagit sönder välfärdsstaten för att öka klyftorna. Det ligger i sin tur till grund för flera – i princip samhällets samtliga – problem. Å andra sidan en regering som på inget vis vill diskutera existensen av ekonomisk ojämlikhet."

Samhällsproblem löses inte av att höger- och vänsterpolitiker bråkar om vem som vill gott. Ingen har monopol på medmänsklighet och godhet. Jag tror att de flesta politiska partier, om man bortser från de mer extrema, vill ha ett jämlikt och gott samhälle. Jag är övertygad om att det inte finns en enda Socialdemokrat som innerst inne tror att regeringen vill att klyftorna växer. Jag är lika säker på att det inte finns en enda Moderat som verkligen tror att Socialdemokraterna vill förstöra för företagarna för att ta ett exempel. De allra flesta politiker jag har mött under mina ca 30 år inom norsk och svensk politik vill väl. Politik är att vilja. Var det inte så Olof Palme formulerade det? Både de som står till höger och de som står till vänster inom politiken vill som oftast bygga ett gott samhälle. Vi har bara olika uppfattningar om hur man gör - hur vi tar oss dit. Det är vägen och inte målet vi är oense om. Det är lätt att glömma detta faktum när polariseringen drar igång för fullt. Den politiska debatten är viktig. Men polariseringar och lögner är vi inte betjänta av.

Martin Liby Alonso berör i sin artikel det sociologiska begreppet klassresa och att det är skolan som är det enskilt viktigaste instrumentet för att ge alla samma chans. Det är i klassrummet klassresan kan börja. Han påpekar att skolan har blivit mindre utjämnande och det är ett allvarligt samhällsproblem. Vi borde kunna diskutera över blockgränsen hur det problemet skall lösas i stället för att tjafsa om vems fel det är.


fredag 28 juni 2013

"Jag har hittat den norske kulturens kärna"

Det är alltid roligt att läsa om de olika "landskamper" som vid jämna mellanrum poppar upp i Norden. Danmark och Sverige tävlar om vem som är bäst jämställdhet och Norge och Sverige tävlar om vem som vet mest eller är bäst; ärligt talat så är det svårt att tolka vad kampen handlar om egentligen. Aslak Nore på en norska tidningen VG skriver: "Svenske mediers uvitenhet om norsk historie og kultur stikker så dypt at landets ledende avis kan sette grunnløse analyser og revisjonistisk historieforfalskning på trykk." Han har tyvärr rätt. Aftonbladets Martin Aagård är så okunnig så det är pinsamt att läsa hans artikel "Danskjävlar". Aagård som har rötter i Nord-Trøndelag i Norge borde ha större kunskaper om Norge eller så borde han helt enkelt inte uttala sig i ämnet. Att tala är silver och tiga är guld skulle nog passa in på Aagård den här gången.

Martin Aagård har alltså inte särskilt mycket kunskaper om mitt födelseland Norge, han är mest dryg och löjlig. Att kunskapsnivån bland svenskar om Norge och norrmän är ganska låg är ett ganska känt faktum, något som säkert kommer att ändras nu när så många svenskar är tvungna att åka till Norge för att få arbete, men att den skall vara så låg som den är hos Martin Aagård det tror jag inte. Det kanske är lite svensk fåfänga som gör att man inte vil lära sig något om sitt grannland i väst? Det är ju mer spännande med större länder som USA med flera. Jag blir förvånad varje gång jag möter en vuxen svensk som inte har varit i Norge. De kan har rest runt i hela världen men inte till Norge.

När det gäller debatten om vilket land som är mest jämställt, Sverige eller Danmark? Så borde man kanske titta på andra länder än de nordiska? Jämför jämställdheten i Saudiarabien kontra Sverige tex, det skulle varit något! Eller varför inte jämföra Danmark med Pakistan? Det är rätt löjligt att världens mest jämställda länder överhuvudtaget skall starta ett könskrig sig emellan.

onsdag 5 juni 2013

Rösta på Alternativ B - för Barnens bästa!

Pia Steensland, Fredrik Hagenborg och Per Engkvist från Föräldranätverket

Nu på söndag den 9 juni, genomförs Strängnäs kommuns första folkomröstning. Folkinitiativet som har drivit fram folkomröstningen har skrivit bland annat så här på banderollerna: "Politikerna lovade fler lärare och lägre lokalkostnader. De drev igenom omorganisationen av skolorna trots folkets protester. Men det blev inga fler lärare... och lokalkostnaderna ökade. Det här drabbar alla skolor i kommunen!"

I dag hade jag stämt träff för en intervju med en av föräldrarevoltens initiativtagare Pia Steensland. Hon berättade om bakgrunden till föräldraupproret. I maj 2011 blev det känd att en omorganisation skulle göras. I augusti samma år var ca 50 föräldrar på barn- och utbildningsnämndens sammanträde. Föräldrar som ville ställa en massa frågor, men var osäkra på den politiska formalian.

Nämndens ordförande Fredrik Lundgren (FP) uttryckte att han tyckte det var kul att så många intresserade föräldrar hade dykt upp på ett sammanträde. Han deklarerade samtidigt att det inte var en självklarhet att de fick vara där. Lundgren frågade om det fanns några frågor från allmänheten. Han klubbade bort frågan efter några sekunder, ingen hann reagera! Den arrogans och nonchalans som mötte medborgarna väckte något. Föräldrarna förstod att något måste göras. Vid en drastisk omorganisation efterfrågade de förslag med konsekvensanalyser. De ville ju veta att just det alternativet skulle bli det bästa för deras barn.

Förslaget majoriteten ville ha lades fram redan då, dock som ett informationsärende. Mötet i augusti avslutades med att Lundgren sade att föräldrarna skulle få komma till tals på ett informationsmöte någon gång i början på september. Föräldrarna fick via skolorna besked om datumet för informationsmötet ca en vecka innan mötet skulle äga rum. Det framkom senare i ett dokument att det här datumet för informationsträffen med föräldrarna var spikat redan i juli.

Varför fick föräldrarna då så kort varsel? I samma dokument stod det att "Erfarenheterna från mötet läggs in som komplettering till nämndens beslutsunderlag i september". Varför beaktades då ingen av de frågor som de oroliga föräldrarna framförde under mötet? När majoritetspolitikerna fattade beslutet den 20 september 2011 kramade de om varandra och strålade av glädje och segersötma medan de drabbade föräldrarna tröstande kramade varandra och grät.

Föräldrarna lämnade sammanträdet och samlades i kommunens foajé. Fröet till föräldranätverket blev sått och växte sig snabbt starkt. En underskriftskampanj hade redan startats innan beslutet togs och 1500 personer hade skrivit under. Nu fick föräldrarevolten starta en ny runda för att få in underskrifter för att få tillstånd en folkomröstning. Redan under marknadshelgen fick de in 1000 av de 3000 underskrifter som behövdes.

Varför skall man rösta på alternativ B? - För barnens bästa, svarar Pia Steensland snabbt. Hon vill att man röstar för en skola nära hemmet. I de delar av staden som expanderar mest skall man självklart ha en F-6 skola. Det har så många positiva effekter på barnen, framför allt med avseende på trygghet och studiero. Om barnen istället kastas in i en högstadiemiljö redan i tioårsåldern, som Alternativ A innebär, riskerar man att de blir brådmogna. Dessutom blir skolvägen längre och farligare. Alternativ A har redan nu utarmat den kommunala skolan. Sex nya klasser i friskolorna har redan fyllts med barn från den kommunala skolan. Med dessa barn försvinner elevpeng för flera miljoner per år och lokalkostnaden per elev ökar.

Pia Steensland vill att man skall sätta barnen i centrum när man planerar och organiserar skolorna i kommunen. Hon vill att resurserna i större grad än nu skall gå till pedagogisk verksamhet. Hon vill inte att man skall slussa yngre skolbarn kors och tvärs och hit och dit. Folkinitiativet som Pia Steensland ingår i vill att det skapas en hållbar skolorganisation med framtidstro. De vill att man bevarar trygga skolor i de områden där barnfamiljerna bor. Rösta på Alternativ B på söndag. Det tänker jag att göra.

PS:Uppdaterat 2013-06-07: "Sju lokala folkomröstningar har tillkommit efter namninsamlingar sedan lagändringen 2011. Men bara två gånger har politikerna följt resultatet. - Det är anmärkningsvärt, säger Konstitutionsutskottets ordförande Peter Eriksson (MP)." Folkets röst ger alltså ofta svagt genomslag. Men ju flera som röstar svårare blir det för den styrande majoriteten att ignorera folkets vilja. Gå därför och rösta på söndag:DS