fredag 29 november 2013

Den svensknorska gemenskapen...

Erik Helmerson på DN förstår inte varför norrmän blir så upprörda över att svenskar kallar norske Fremskrittspartiet fascistiskt. Med tanke på att det sämsta du kan bli kallad i Sverige är rasist så är ju Helmersons förvåning över upprördheten ganska svår att förstå. Jag tog kontakt med Helmerson under den norske valrörelsen i höst och undrade om DN inte borde bevaka den norske valrörelsen minst lika mycket som de täckte valet i Tyskland under samma tid. DN skrev en hel Världen-bilaga om Tyskland och knappt ett ord om det norske valet. Förrän efteråt såklart. När norske Fremskrittspartiet kom med i den nya norske regeringen tog det hus i helvete i Sverige. Det lilla landet Norge kom i fokus för första gången på mycket länge.

Det pinsamma med svenskar är att vi vet så litet om Norge, säger den halvnorske Jan Guillou i Skavlan. Att Guillou sedan vill vara så politiskt korrekt att han hävdar att Fremskrittspartiet kan jämföras med Sverigedemokraterna gör honom mycket litet trovärdig i den här debatten. Sverige ses som ett feministiskt helvete, säger den norske författaren Anne Holt i samma program. Men hon säger även att hon vet att det inte är så illa. Hon är också chockerad över att en klok man som Guillou kan säga så många dumma saker. Det är jag också.

Erik Helmerson skriver något mycket intressant: "Den norske författaren Karl Ove Knausgård beskrev i 'Min kamp 2' den svenska konsensuskulturen. Jag vill minnas hur det var någon tv-debatt mellan två norska akademiker som nästan fick Knausgårds svenska fru Linda att ringa 112: Försöker de döda varandra? Nej då, det är lite diskussion bara, de är i princip helt överens. Och sedan: Karl Ove Knausgårds egen ilska över hur Sverige bara tillåter en enda åsikt, och den enas man om medan man ömsesidigt bugande backar ut ur rummet." Varför tillåter man bara en enda åsikt åt gången i ett ämne i Sverige? Borde inte det bekymra oss?

En balanserad Claes Arvidsson skriver i SvD: "Sent omsider har Wiman öppnat sina sidor men det förtar inte intrycket från mejlväxlingen att den verklighetsbild som Arnstad ville sätta inte fick störas. Samma bild har för övrigt kolporterats i klickvänliga Aftonbladet. Reaktionen i Norge har blivit en blandning av sura miner, upprört försvar och en viss häpen förvåning över foliehattarna på andra sidan kölen. Det kan man förstå."

En självutnämnd förståsigpåare Henrik Arnstad har fått stor plats i debatten om norsk rasism eller vad man vill kalla det. Han får sumera reaktionerna på debatten om den norske rasismen, skriver DN. Den norske rasismen? Man tar sig för pannan. Jag kan meddela mina läsare att jag knappt hade hört något rasistiskt i hela mitt liv innan jag flyttade till Sverige 1993.

Tillbaka till Arnstad. Han skriver: "Diskussionen om Fremskrittspartiets (Frp) insteg i den norska regeringen handlar inte om Norge. Ännu mindre om en landskamp med Sverige. Øyvind Strømmen undrar (DN 21/11) om han bor på samma jordklot som jag. Det gör han. Framför allt bor vi i samma världsdel. Debatten handlar om Europa, en plågad kontinent som fortfarande läker såren efter katastrofen 1939–1945."

Arvidsson bekräftar att man i Sverige bara klarar av en verklighetsbild i taget. Nu har kultureliten med Björn Wiman i spetsen bestämt att Arnstads bild av Norge är den rätta och då får det vara så. Vad vi som är norrmän tycker är uppenbarligen helt oväsentligt och ointressant. Jag som älskar Björn Wimans tidningstexter är mycket besviken. Mannen skriver normalt som en Gud fast jag ibland undrar om han mest skriver till de lärda och inte till oss bönder då hans texter ofta är onödigt svårt skrivna. Ni kommer ihåg Erik Axel Karlfeldts ord; att tala med bönder på bönders vis och de lärda på latin?

Jag har funderat mycket över den här debatten och tänkt att om svenskar kan ha en så skev syn på ett folk som de borde ha mycket bättre koll på, alltså vi norrmän, hur skev syn har de då inte på andra folkslag? Kom ihåg att det är i Sverige man har ett, mig veterligen, ett riktigt rasistiskt parti som har rötter i nazismen. Det kanske är det som borde oroa Arnstad, Wiman och company? Huru kommer det till, att du ser grandet i din broders öga, men icke bliver varse bjälken i ditt eget öga?

Socialdemokraternas Björn Rosengren kallade Norge en gång för den sista Sovjetstaten. Med tanke på hur DN har censurerat debatten på sina kultursidor på sistone så är det kanske Sverige som är den sista Sovjetstaten? Det är fascinerande när människor med makt skall förklara sig ibland. Björn Wiman på DN skriver, efter att min tidigare partikamrat Kristin Clemet inte fick in sitt debattsvar på kultursidan, att Norge inte har replikrätt. Läs artikeln som Wiman inte ville ta in här. Läs noga hela bloggartikeln till Clemet och fundera länge...

3 kommentarer:

Johan R. Sjöberg sa...

Sa virkelig Jan Guillou at Frp gikk å sammenlikne med Sverigedemokraterna? Det oppfattet ikke jeg. Derimot oppfattet jeg at han sa at SD har nazistiske røtter, og Frp har høyrepopulistiske røtter (Carl I. Hagen ifølge Guillou), og at det er stor forskjell.

For øvrig er jeg enig i at det er trist at det svenske debattklimaet er så trangt, og som svensk i Norge (selv om jeg nå er norsk statsborger, da) så hadde jeg satt pris på om mine gamle landsmenn kunne ha litt greie på hva de uttaler seg om, og det er ofte de ikke har - spesielt mediefolket, virker det som, rart nok. Det virker jo hovedsaklig ha vært en mediedebatt dette - de fleste politikere, i begge land, har jo holdt seg stille. (Noen unntak fins, men hovedbildet er dette.)

Det blir jo litt absurt når jeg plutselig føler en trang til å forsvare Frp, som jeg har ganske mye å si om. Men de er _ikke_ fascister. Selv om de helt sikkert har velgere som stemmer på de fordi de er imot innvandring, og håper/antar at Frp også er det (jeg kjenner minst en som stemmer på de av den grunnen). Det betyr jo _ikke_ at Frp som parti er fascister, rasister eller noe i nærheten av det.

Jeg leste noe sted at ekstremismen er sterkere i Sverige, på begge sider, altså både venstre- og høyreekstremisme. Kanskje vi ser noe av dette i denne diskusjonen?

Margit Urtegård sa...

Hej Johan.

När Jan Guilliou får ta ställning till påståendet om att man i Sverige jämför Fremskrittspartiet med Sverigedemokraterna så svarar han att han också gör det till viss eller stor del. Jag kommer inte ihåg vilket av de två orden han använde.

Om jag skulle jämföra norske Fremskrittspartiet med ett svenskt parti överhuvudtaget skulle jag välja Folkpartiet. Jag tänker på Nyamko Sabuni och Mauricio José Rojas Mullor bland andra. När man har följt Sabuni och Rojas i svensk debatt genom åren så har de låtit ungefär som de sämsta Fremskrittspartisterna. Men det är ingen som har kallat de eller deras parti för rasister/rasistiska.

Jag tror precis som du skriver att extremismen är starkare i Sverige än i Norge. Kanske därför man möter så många politiker med rasistiska hållningar och åsikter i stort sätt alla partier i Sverige? Att stå vid svenska valstugor kan vara en rätt skrämmande upplevelse i mellanåt, jag lovar.






Johan R. Sjöberg sa...

Hei Margit,

Nå som du sier det så, det sa han ja. Det hadde jeg glemt. Derimot har jeg ikke glemt "valstugereportaget" fra valget 2002, så jeg kjenner til noe om det, jeg også. Jeg bodde i Karlstad på den tiden, og der hadde vi både en moderat i Karlstad, og en sosialdemokrat i Kristinehamn, som sa ting som de, eller deres partier, ikke ville stå inne for etterpå.

Det der med Folkpartiet er litt rart. De virker å ha både "høyrepopulister" og folk som gjemmer flyktninger, i samme parti. Men de er ikke lenger Bengt Westerbergs parti, den saken er klar.

Det kan være noe med det svenske selvbildet her: selvbildet er at i Sverige driver vi ikke med rasisme eller fremmedfrykt, og da velger mange å ikke se at det skjer også i Sverige.

Det er selvfølgelig lettere å kritisere naboen enn å se på seg selv.