fredag 11 oktober 2013

Kan man prata öppet om psykisk ohälsa...

Det var ett tag sedan jag var hos min terapeut. Mycket motvilligt gick jag till henne i dag. Hon är helt fantastisk på alla sätt och vis. En jätteduktig terapeut. Det är absolut inte på grund av henne att jag gick dit med tunga steg. Det var av helt andra orsaker. Lika stort motstånd känner jag för att ta den antidepressiva medicin min läkare har ordinerat till mig. Men jag sväljer den varje dag och mår pest av alla biverkningarna. Biverkningarna skall gå över sägs det. Jag hoppas. Jag har även svalt min stolthet och gör precis som läkaren och alla andra inblandade säger att jag skall göra. Det skall tilläggas att jag har världens bästa läkare. Hon har varit min läkare i 20 år. Försäkringskassan kräver att behandling sätts in. Alla som får diagnosen utmattningsdepression måste nog behandlas så här, enligt de. Jag har försökt förklara för Försäkringskassans handläggare att det finns yttre omständigheter som gör att vare sig medicin eller terapeutiska samtal kan hjälpa mig just nu. Även när vi blir allvarligt sjuka skall vi liksom ingå i någon mall. Det känns i alla fall så. Alla skall genom samma process vare sig den hjälper eller ej. Allt skall ju dokumenteras. Det kanske skall se bra ut?

Min terapeut frågade mig: "När föll du?" Hon ville veta när jag gick in i depressionen, vad det var som utlöste den, den här gången. Jag kunde inte svara på det. Frågan är om jag någon gång har varit helt ur mörkret? I alla fall de senaste åren. I bland pratar jag med en man som gick in i väggen för flera år sedan. När jag frågade honom om hur många gånger han hade drabbats av utmattningssyndrom, så svarade han att han nog aldrig hade kommit helt ur eländet första gången han blev sjuk. Så är det nog för flera av oss.

I morse ringde min handläggare på arbetsförmedlingen. Hon påminde mig om att i och med att jag är sjukskriven 75 procent så skall jag söka arbeten 25 procent av tiden. Jag svarade att jag självklart söker arbeten. Hur många arbetsgivare som vill anställa en som är sjukskriven 75 procent sades det inget om. Jag orkade inte ta upp det. Om jag mot förmodan skulle bli kallad på någon anställningsintervju vet jag inte vad jag skall säga. Min läkare ville egentligen sjukskriva mig 100 procent på grund av hur dåligt jag mår. Jag bad om att slippa det därför att jag arbetar varannan lördag på en arbetsplats där jag känner mig trygg och uppskattad. Fast jag har försämrat minne och ofta får panikångestattacker och gråtattacker så fungerar det att arbeta där därför att det är en vänlig arbetsmiljö. Mina kollegor är underbara och toleranta. Det håller ångesten i schack och gråten borta. Fast minnet går det ju inte att göra så mycket åt.

2011 fick jag diagnosen posttraumatiskt stressyndrom (PTSD) och jag började i behandling. Strax därefter fick jag en provanställning som kurator på ett behandlingshem. Jag vågade inte berätta om min sjukdom till min nya arbetsgivare. Jag slutade med medicinen samt att gå i terapi och arbetade i stort sett dygnet runt. Jag sov i snitt tre timmar per dygn de månaderna jag arbetade på behandlingshemmet. Min hjärna gick på högvarv. Prestationsångesten var total. När sömnen äntligen infann sig kom mardrömmarna. Arbetsmiljön var allt annat än vänlig. Provanställningen avslutades. Det var ett spännande och intressant arbete som jag verkligen saknar. Att arbeta med klienter var en utmaning jag tyckte om. Jag ångrar inte att jag inte berättade för chefen om min diagnos då jag är övertygad om att han inte skulle förstå. Min närmsta kollega visste om min situation och han gjorde allt han kunde för att hjälpa mig då han tyckte att jag var en duktig kurator. Det finns änglalika människor.

Jag har skrivit om depressioner tidigare, här är länken. Här är ett citat från SvD: "– Det är absolut avgörande att vi pratar öppet om depressioner och att vi försöker avliva den skam och skuld som finns kring diagnoserna för det är oerhört betungande för de här människorna. Skam och skuld lägger sig som ett lock över dem. Det blir en dubbel isolering på det sättet, säger Mia-Marie Hammarlin. Hennes intervjupersoner i avhandlingen talar om 'fina' och 'fula' diagnoser. Utmattningsdepression är en lågstatusdiagnos medan cancer nästan är en fin diagnos, menar de." När jag fick två godartade tumörer och var tvungen att operera bort de i sommar så skrev jag om det på facebook. När jag nu ville skriva om min utmattningsdepression ringde jag först en god vän och frågade om jag verkligen kan berätta om detta? Det är ju tabubelagd. Det är ju skamligt? Det är ju tecken på svaghet? Sådana tankar dyker upp i mitt huvud. Jag är rädd för att illvilliga människor vill skada mig om jag är öppen om min psykiska ohälsa. Min vän bad mig följa mitt hjärta. Han ville att jag skulle göra det jag kan bäst; att skriva!

Depression kan vara lika dödlig som cancer. Några av oss tar livet av oss. Jag är därför av den uppfattning att man borde prata om detta. Före detta statsminister i Norge, Kjell Magne Bondevik, drabbades av så kallad depressiv reaktion och tog time out. Han vågade att tala om det. Men det var i Norge. Jag tror att man är mer tolerant i mitt gamla hemland än här i Sverige. Det är min subjektiva upplevelse. Jag kan ha fel. När jag har varit öppen om mina depressioner har andra politiker kallat mig för offer. Andra har kallat mig för rättshaverist. Det är så lätt att döma andra. Det är så enkelt att dela ut etiketter, fast de sällan stämmer. Jag älskar att skriva, även om de svåra sakerna i livet. Jag uppskattar när andra vågar göra detsamma. Det finns antagligen så många andra som gladeligen berättar folks historier om man inte gör det själv, tänker jag. Elaka tungor finns det ju gott om. Det är i alla fall min erfarenhet.

En god vän gjorde mig uppmärksam på en fruktansvärt elak debattartikel någon hade skrivit om mig i en dagstidning. Skribenten som kallade sig för psykolog framställde mig som en sektledare i likhet med han i Knutby. Jag vet inte om jag skall skratta eller gråta. Jag tog kontakt med redaktören på tidningen och han beklagade självklart att debattartikeln hade tagits in då den passerar alla anständiga gränser.

När jag gick hem från stan i dag träffade jag en kvinna som jag inte känner så väl, men jag blir alltid så glad när jag ser henne då hon alltid är så trevlig. Hon arbetar i en av stadens butiker. Vi pratade lite om livet. När vi skiljs åt så säger hon till mig: "Glöm aldrig att man alltid blir glad när man träffar dig, du sprider glädje omkring dig." Hennes vänliga ord fick mig att gråta hela vägen hem. Hennes ord gjorde både gott och ont på samma gång. Under Gudstänsten för några söndagar sedan så pratade prästen om änglalika människor. Den här kvinnan är änglalik.

Jag gillar fortfarande min pappas favoritordspråk allra bäst: "Gå en mil i mina mockasiner innan du bedömer vem jag är." Kom och gå en mil i mina mockasiner, vandra mina vägar för en dag. Medan regnet öser ner eller solen skiner, sedan kan du säga: sån är jag.

7 kommentarer:

Patrick Baltatzis sa...

Margit, <3 och kanske blir det dags att starta en ny blogg Mockasinen är nog inte ett så dåligt namn ;)

Christina Nilsson Löw sa...

Tänk om flera var som du! Modigt! Amerika är det status att gå i terapi men här är det skamligt av någon anledning. Alla kan drabbas. Att inte få professionell hjälp när det behövs är ungefär som att gipsa sig själv vid ett benbrott. Vi måste bli öppnare. Ur mitt perspektiv upplever jag att du har befunnit dig i en miljö där man behöver ha psykotiska drag och vassa armbågar för att göra karriär. Din rättframhet har retat dem och du har fått tåla mycket pajkastning. Jag känner inte dig personligen men du ger ett intryck av att alltid vara glad och stark. Säg upp bekantskapen med dem som suger energi. Du är bra som du är och du behöver inte vara perfekt. (Har du provat KBT?)Många kramar och sköt om dig!

Margit Urtegård sa...

Bäste Patrick.

Tusen tack för din kommentar men mest av allt tusen tack för att du är min vän. Du ger mig mod, du ger mig inspiration och du är en av mina förebilder; min viktigaste rådgivare. Hälsa alla dina. Ny blogg kanske det kan bli någon gång och då är ditt namnförslag toppen!

Kram, knus og klem <3

Margit Urtegård sa...

Bästa Christina.

Tusen tack för din kommentar. Dina vänliga ord värmer. Jag har länge tänkt att skriva om detta, men har inte hittat modet förrän nu. Efter att jag blev utslängd, efter en intern maktkamp, från Strängnäspartiet 2011 fick jag uppleva den allvarligaste mobbning under hela mitt liv. Jag blev mobbad som barn, men det här var ännu värre. Jag fick kraftig panikångest och det man kallar posttraumatiskt stressyndrom. Jag ville inte leva, jag ville bara dö.

Jag älskar politik, jag älskar att engagera mig för saker jag tror på. Det är ett privilegium att få bo i ett fritt land med ganska välutvecklad yttrandefrihet. Jag skriver ganska för att vi har mer att göra när det gäller öppenhet och frihet även i vårt land.

Tusen tack för alla dina vänliga ord. Ha en koselig helg. Kram og klem



Marie-Louise F M sa...

Margit, min vän!
Så sårbar och stark på samma gång. Det är precis som du skriver. Det finns diagnoser som inte är skamfulla och de som är det. Vad vet vi om de personer vi möter var dag? Inget, det vi ser är bara ytan.
Många lider och bär på tunga bördor, men mitt i allt så finns det underbara och goda människor.
Jag skulle vilja lätta Dina bördor men känner mig maktlös. Jag är glad att få vara din vän.

Kram,
Marie-Louise

Anonym sa...

Starkt av dig att skriva om sjukdommen, jag tror att du mår bättre när du öppet kan prata om densamma.
Hoppas att du snart känner dig bättre, det är du värd, det finns många fler som uppskattar dig, än vad du tror.

Anonym X

Margit Urtegård sa...

Finaste Marie-Louise

Känn dig inte maktlös, var inte ledsen, allt ordnar sig. Du är en sann och lojal vän. Jag fick en chans till helt enkelt, så ser jag det, en chans att lära mig viktiga saker, att stanna upp och tänka till.

Under många år har jag haft hur mycket som helst att göra, ibland flera arbeten samtidigt, otaliga politiska uppdrag och familj och hem att ta hand om. När allt går i 150 kilometer minst blir man fartblind, man missar att se vad som betyder mest, vem man skall värna och ta hand om. Man hinner inte läsa av, man hinner inte känna efter och det är inte sunt för någon.

Jag fick vad jag vill kalla en varning. Nu vet jag bättre. Jag lärde mig något. Resten av livet kommer jag att vara sann mot mig själv och de jag älskar. Jag kommer att se mina medmänniskor på ett annat sätt. Jag kommer att vara vaken och mottaglig. Jag kommer att ta mig tid att parkera i solen.

Jag ber om att få tillbaka min minneskapacitet :-), hoppas att jag får den tillbaka Om inte får jag lära mig att leva med dåligt korttidsminne.

Vi ses snart min vän. Take care.

Kram, knus og klem <3