tisdag 10 september 2013

En svensk om Fremskrittspartiet

I natt följde jag det norska valet/valvakan på norsk TV. Det var helt uteslutet att se på svensk TV. De flesta svenska kanaler bevakade inte valet dessutom gör det plågsamt ont att lyssna på svenska reportrar när de skall berätta något om mitt födelseland Norge. Svenskar har väldigt mycket fördomar om norrmän och skulden för det får till stor del läggas på svensk media. Lite av skulden får nog den svenske skolan ta också. Jag har träffat svenskar som har undrat över om vi har flygplatser i Norge. Jag har mött på svenskar som tror att Norge är ett underutvecklat land. Ingen blir väl förvånad om jag berättar att jag knappt har varit på en arbetsplats i Sverige utan att få höra Norgeshistorier. En fest utan att någon berusad svensk skall göra sig lustig på min bekostnad på grund av mitt ursprung är även det sällsynt. Det som upprör mig allra mest är den kunskapsbrist som uppenbarligen finns i Sverige om de andra nordiska länderna. Det är faktiskt pinsamt.

Att svenska journalister skulle vara lika okunniga om Norge som vanligt folk förvånade mig mycket. Som politiker upptäckte jag detta ganska snart efter att jag emigrerade till Sverige från Norge. Många journalister ville berätta för mig vad norske Fremskrittspartiet är för parti. Jag kommer själv från norske Høyre. Första gången jag var på Gotland under politikerveckan 2008 kom jag i diskussion med flera svenska journalister om Fremskrittspartiet. När jag skrev krönikor till Eskilstuna-kuriren skrev jag en spalt om Fremskrittspartiets Carl I Hagen. Jag ville nyansera debatten. Döm om min förvåning när min krönika blev refucerad. Den var inte bara för informativ om Fremskrittspartiet, den var rätt och slätt för positiv. I det ögonblicket tänkte jag på före detta Sovjetunionen. Jag kände att jag hade kommit till ett land som hade Sovjet som förebild. Man kan få rysningar av mindre.

Under alla de timmar jag höll koll på det norska valet upptäckte jag att det fanns i alla fall en svensk som ser annorlunda på Fremskrittspartiet. Han heter Andreas Johansson Heinö och är statsvetare och forskare. Jag hittade hans blogg där han skriver om bland annat Fremskrittspartiet. Han beskriver partiets historia så här: "FrP grundades 1973 – då under namnet Anders Langes parti – som ett populistiskt missnöjesparti med sänkta skatter, minskade bidrag och minskat bistånd på agendan. Den norska borgerligheten var splittrad efter EG-omröstningen och det fanns ett utbrett missnöje bland borgerliga väljare med uteblivna reformer av välfärdsstaten, vilket gav en framgång i stortingsvalet samma år. Lange dog redan 1973 och ersattes så småningom av Carl I Hagen, under vars ledning partiet bytte namn till Fremskrittspartiet, återkom till Stortinget 1981 (efter att ha åkt ur 1977) och antog ett principprogram som definierade partiet som libertarianskt 1983."

Nu är det ju inte så att vi som kommer ifrån Norge inte har blivit upprörda över Fremskrittspartiet någon gång. Jag kommer så väl ihåg när jag på 80-talet var ensamstående mamma. Fremskrittspartiets dåvarande ordförande Carl I Hagen tog varje chans han fick till att klanka ner på ensamstående mammor som fick hjälp från samhället. När han talade om bidragsmottagare överhuvudtaget så lät det som om han talade om parasiter; någonting som katten hade dragit in. Fremskrittspartiet har varit och är ett populistisk anti-etablissemangsparti. Nu kommer de att "växa" upp när de skall ta ansvar genom att ingå i Erna Solbergs (Høyre) regering. Det blir de illa tvungna till om de vill vara med och styra landet. Det blir spännande att följa den borgerliga regeringen som skall ta över makten i Norge.

Det sägs att Norge har mer restriktiv invandringspolitik än vad vi har i Sverige. Man skall då komma ihåg att man i Norge har haft en röd-grön-socialistisk regering de senaste åtta åren och att man i Sverige har haft en blå/borgerlig regering i snart åtta år. Det kommenterar inte socialdemokraternas partisekreterare Carin Jämtin. Hur kommer det sig? Främlingsfientlighet skall bekämpas var än den dyker upp, ingen tvekan om den saken.

SvD:s Björn Lindahl, som känner till Norge och norsk politik väl, skriver: "Svaret är att det 40 år gamla Fremskrittspartiet rensat ut sina mest populistiska partimedlemmar i olika omgångar och därför har ett valprogram som är radikalt annorlunda från Dansk Folkeparti. Det är inte ett parti som representerar EU-motståndarna, som Sannfinländarna, och det har aldrig varit så ensidigt fokuserat på invandrarfrågor som SD." Hur är det med de svenska socialdemokraterna? Har de rensat i sina led?

Inga kommentarer: