tisdag 29 januari 2013

Maktövergreppen inom psykiatrin

Fallet "Nora" berör. Flera journalister har reagerat och debatterat fallet. Däribland Susanna Birgersson på DN, tidigare verksam vid Eskilstuna-Kuriren. Det är både viktigt och bra att psykiatrin och vården överhuvudtaget granskas, men min fråga blir ändå, hur många "Nora" skall till innan någon förändring sker?

Åtta år tog det innan flickan som kallas "Nora" fick den hjälp hon behövde, åtta år! Susanna Birgersson skriver: "Efter ett par år fick socialtjänsten upp ögonen för Nora och skickade in henne i en spiral av tvångsvård, behandlingshem, ökat självskadebeteende, våldtäkter och självmordsförsök." Det är en upprörande historia.

Att samhällsfunktioner sviker när människor kommer i nöd är ingen nyhet, tyvärr. Vi är många som kan vittna om det fast vi kanske inte är så många som törs. Fallet "Nora" berör mig personligen starkt eftersom jag också har haft det så kallade hjälpsystemet emot mig. När man har upplevt den maktlöshet och förtvivlan det innebär att inte bli betrodd vet man hur det känns. Helvetet det medför är dock svårt att beskriva.

"Nora" mötte psykiatrikern Ola Gefvert och han påstod att hon hade en borderline personlighetsstörning och det utan att göra någon längre eller djupare undersökning. Diagnoser ställer man inte hur som helst och det borde åtminstone en psykiatriker vara medveten om.

Maggie Strömberg skriver i Fokus om cynismen inom psykiatrin. Den känslokylan finns nog lite varstans bland samhällets experter. Skillnaden är att när du kommer till en person som arbetar med psykisk ohälsa så förväntar man sig nog att personen är genuint intresserad av människor. Många av oss har den hårda vägen lärt oss att så tyvärr inte är fallet.

Psykiatrin är också en yrkeskår där man gör allt för att skydda varandra. Patienten kommer ofta i sista hand när prestigen dyker fram; det fula trynet. Varför bandade "Nora" samtalen med psykiatrikern? Jo för att ingen skulle tro henne annars. Vad säger det oss? Dina ord väger olika beroende på var du befinner dig i samhällshierarkin. Det är tragiskt men sant.

Susanna Birgersson skriver klokt: "Utan att förneka att det finns kompetent och medkännande personal inom de olika myndighetsgrenarna, måste man konstatera att maktbalansen är extremt ojämn mellan dem som fattar beslut och dem som är i behov av hjälp. Tillsammans med begränsad insyn är det en miljö som är klippt och skuren för maktmänniskor." Birgersson har gjort en korrekt analys. Hon efterlyser professionalism. Det borde även psykiatrin göra!

1 kommentar:

Anonym sa...

Jag har varit patient i psykiatrin. Under lång tid (24 mån inläggning totalt). Jag har haft medpatienter med Nora:s diagnos och jag har sett och hört hur dessa patienter kräver hela avdelningens och personalens uppmärksamhet. Hur de flashar sina bröst i matsalen, hur de kastar tallrikar i väggen, hur de skruvar ur alla glödlampor och kastar i väggen, hur de skriker och gapar, ger sig på personal och medpatienter, röker på sina rum, går runt i korridoren på nätterna och skriker: ALLT FÖR ATT FÅ UPPMÄRKSAMHET! De behöver regler och struktur. Få veta att deras beteende inte är OK och att ta hänsyn till andra. Som medpatient så vill jag också ha uppmärksamhet men när EN eller två fullständigt suger musten ur personalen så finns det inget svar. Nora är en drama Queen. Jag har respekt för hennes problem och vad hon varit med om men hon kan inte få ha 100 % kontroll över sin egen behandling när hon uppenbarligen inte vet sitt bästa.