måndag 29 oktober 2012

United States of America

Jag och Dean i St Peters kyrkan i Antioch, USA


Jag har sedan barnsben av drömt om att få åka till USA. Nu är jag äntligen här. Jag hälsar på min amerikanska väninna Beth som bor i Antioch, Illinois. När jag som ung var ordförande för en MUF-förening i den norska staden Molde hade jag NATO-märken på min portfölj. När jag växte upp fick jag veta hur mycket USA gjorde för Europa under andra världskriget och om den ekonomiska hjälpen bland annat Norge fick från det amerikanska folket för att bygga upp vårt land igen. Sådant gör intryck på en liten flicka.

Jag ser fram emot halloweenfirandet på onsdag nästa vecka. Jag har aldrig firat halloween förut. Mina egna barn var nästan vuxna när den traditionen på allvar började komma till Sverige. Jag antar att ingen firar som amerikanerna gör. Eller vad tror ni? En Thanksgiving dinner skall jag också få uppleva, det har Beth lovat mig. Jag njuter av varje minut jag är här. Det är nästen som att vara med i en film. I går var jag på konsert i Chicago och i dag var jag på Gudstjänst i en katolsk kyrka för första gången i mitt liv.

Den 6 november väljer amerikanarna sin president. Jag är så lycklig över att jag är här då, vilken förmån! Jag skall följa med min väninna Beth till vallokalen där hon skall rösta. Alla jag har mött här i USA är imponerade över européernas (vårt) stora intresse för presidentvalet. När de frågar mig vem jag gillar, Romney eller Obama, svarar jag att det är bäst att amerikanerna får välja sin president själv.

Trick or Treat!

söndag 28 oktober 2012

All form för diskriminering är fel.

Katrine Kielos skriver i Aftonbladet: "När ett videoklipp av Julia Gillard nu sprids som en löpeld över världen är det med andra ord inte för att miljoner människor plötsligt har drabbats av ohejdbar entusiasm för australiensiska parlamentsdebatter. De femton minuterna där Gillard metodiskt skäller ut oppositionsledaren Tony Abbott för sexistiska kommentarer går inte att beskriva. De måste ses. Gillard är en kvinna som vanligtvis brukar hålla sig utanför diskussioner om jämställdhet, en vanlig överlevnadsstrategi för kvinnor på den absoluta toppen, men som nu bara har fått nog."



Kielos skriver: "41 procent av kvinnliga kolumnister och ledarskribenter får ofta ta emot kommentarer riktade mot sitt kön. Samma siffra för män är fem procent. Sexismen blir i praktiken ett yttrandefrihetsproblem." Problemet är inte oss som är medvetna om hur det ser ut, problemet är alla de som inte vill se, de som vägrar vakna upp. Att inte vara medveten om den könsdiskriminering som finns i vårt samhälle måste vara nästintill omöjligt om man inte är totalt avstängd från det eller varit utsatt för indoktrinering. Maktstrukturer finns. Är du inte medveten om det så är det för att du inte har upptäckt de än eller att du helt enkelt vägrar att se de. All form för diskriminering är fel!

lördag 20 oktober 2012

"Våga kalla rasismen för rasism"

Åsa Petersen har skrivit en mycket bra gästkrönika i Eskilstuna-Kuriren. Hon skriver: "Mindre bra är att Agenda börjar hela flyktingdebatten med frågan: "Hur mycket invandring tål Sverige? Att låta Sverigedemokraterna komma till tals och stå till svars är inte samma sak som att anamma deras retorik. Att låta deras världsbild bli den fria televisionens. Frågan är givetvis inte hur mycket invandring, utan hur mycket främlingsfientlighet, som Sverige tål. Det är inte rimligt att ett parti på 6-7 procent får sätta tonen för hela den svenska flyktingdebatten. Ändå är det vad som har skett i Europa, gång på gång. Både medier och andra partier har tagit över högerextrem retorik, ibland av populism och ibland av dumhet, vilket bara har lett till ännu mer främlingsfientlighet." Vad är det som händer? Vart är vi på väg?

Dilsa Demirbag-Sten skriver i DN: "Just nu sker förskjutningar i Europa. I Ungern och Grekland växer nynazismen. Invandrare och papperslösa förföljs och misshandlas i de flesta länder i den fria världen. Vi i vårt land kan inte svära oss fria, något håller på att hända även här. Små förskjutningar som väcker anstöt och upprörda röster en kort stund. Sedan går livet vidare. Vi har andra saker som går före. Barn ska hämtas från förskolor, arbeten skötas och boenden underhållas. Samtidigt som livet blir allt svårare för vissa folkgrupper går vårt eget vidare som om att allt vore oförändrat. Var det så det gick till före och under andra världskriget?" Om vi tar över Sverigedemokraternas retorik och låter dem definiera människovärdet för oss så är vi farligt ute. Ingen tvekan om den saken.

När rektorn på Paulinska skolan samt skolchefen i Strängnäs kommun lade skulden för dåliga slutbetyg i nian på de ensamkommande flyktingbarnen, fast inget flyktingbarn gick ur nian då, så använder de sig av Sverigedemokraternas retorik; allt är invandrarnas fel. Häromdagen träffade jag på den nytillträdde rektorn på Thomasgymnasiet (Campus) Anna Zachrisson. Då passade jag på att ställa några frågor, bland annat hur många elever hon har och hur många av de som går på det individuella programmet, numera kallad introduktionsprogrammet.

Hon berättade att det gick ca 480 elever på Thomasgymnasiet och att mer än 100 av de fanns på introduktionsprogrammet. Det var många konstaterade jag och frågade hur det kom sig? "Vi tar emot så många invandrare", svarade Zachrisson resolut. När jag undrade hur många av dessa invandrade elever som gick just på introduktionsprogrammet stod hon svarslös. Det hade hon ingen aning om. Jag påpekade hur olämpligt det var av henne att använda sig av samma argumentation/retorik som rektorn på Paulinska skolan samt skolchefen hade gjort. När den främlingsfientliga retoriken breder ut sig på det här sättet så måste vi protestera. Vi måste agera. Vi får inte blunda.

Åsa Petersen skriver: "Främlingsfientligheten har normaliserats så till den milde grad att det kontroversiella inte längre är rasismen i vår vardag, utan att någon dristar sig att kalla den vid sitt rätta namn. Vi måste våga tala om rasismen som finns inbyggd i vårt samhälle. Vi måste våga kritisera när språket och samhällsdebatten smyger iväg i främlingsfientlig riktning."Det kan vara obekvämt att säga ifrån, men vi får inte vara tysta.


torsdag 18 oktober 2012

Folkets röst försenas igen!

I dag berättar Strengnäs Tidning att folkomröstningen åter igen drar ut på tiden.Den sittande majoriteten, som består av Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Folkpartiet och Centerpartiet, har ingen respekt för demokratin. Det är sorgligt. Folkpartiets Fredrik Lundgren har gått så långt att han sedan länge har deklarerat att han inte kommer att följa resultatet av folkomröstningen; han kommer alltså att förespråka att majoriteten skall strunta i folkviljan.

Har man ett kommunalråd, Jens Persson (C), som kallar kommunen för sin firma så förstår man att han sedan länge har slutat bry sig om vad folket vill. Makten har uppenbarligen gjort honom fullständigt blind.

Mariefredspartiets gruppledare Dag Bremberg är med rätta skeptisk och säger till tidningen: "Jag tror faktisk inte att någon inom majoriteten bryr sig. Titta bara på Miljöpartiet som säger att de är för folkomröstningar, förhalar den för att sedan rösta emot. De står inte för sitt vallöfte och definitivt inte för sina principer." Man kan inte annat än att hålla med honom.

Parken Zoo i Eskilstuna

Emanuel Karlsten skriver i DN: "Alla älskar ett bra drev. Den där känslan av stark vind i ryggen när vi är överens som grupp. När vi har hittat en syndabock, ett problem så stort och oöverkomligt att förändring måste till." Scoopjagande och blodtörstiga journalister får numera även sällskap av oss bloggare, twittrare och andra som hanterar de sociala medierna. Det kan inte vara lätt att vara dagens byte. Nu är det Parken Zoo i Eskilstuna som ligger mycket risigt till.

Gårdagens Kalla Fakta i TV4 innehåller upprörande avslöjanden om att utrotningshotade djur har blivit avlivade av oklara skäl och slängda huller om buller in i ett frysskåp. Eskilstuna-Kurirens ledarsida ställer frågan: "Varför dolde Parken sanningen?" En berättigad fråga att ställa. Det finns en gyllene regel; ljug aldrig för en journalist! Djurparkchefen Helena Olsson har ljugit. Jag såg programmet och det är ingen tvekan om den saken. VD på Parken Zoo Torbjörn Bergvall säger i dagens tidning att han fortsatt har förtroende för sin djurparkchef. Det var då det, inte nu. Nu säger han att han vill prata med Helena Olsson först. Han vet att medierna har fått blodvittring; han vet att någon måste offras, någon måste gå. Allmänheten vill ha en syndabock. Eller kommer stormen att lägga sig utan ett offerlamm denna gång?

Eskilstuna-Kuriren spekulerar: "Och så finns det en aspekt till i denna avlivnings- och mörkläggningshistoria. Parken Zoos ägarförhållanden är en av de mest brännande politiska frågorna i Eskilstuna. Motståndare till privatisering har just sett ett av sina främsta argument raseras: Kommunalt ägande av djurparken är ingen garanti för anständighet." Ingenting är en garanti för anständighet om det är fel människor som leder verksamheten. Det är konservativt att tro att det skulle vara en anständighetsskillnad mellan människor som arbetar inom privat sektor och de som arbetar inom den offentliga sektorn. Det är väl ingen som i anständighetens namn, som tror att det som har hänt på Parken Zoo har något med ägandeformen att göra?

Henrik Berggren skriver så klokt i DN: "Om sjuttiotalets falska löfte var att allt skulle bli bättre om det var statligt är vår tids illusion tron på att marknadsstyrning alltid ger de bästa resultaten. Det har lett till en urholkning av en viktig princip: allmännytta. Om man utgår från att de som arbetar inom den offentliga välfärden – lärare, läkare, sköterskor och så vidare – bäst styrs med ekonomiska incitament och drakonisk utvärdering eroderas också långsamt professionalismen, stoltheten och ansvaret hos dessa yrkesgrupper." Jag kan inget annat än att hålla med.

Nu uppmanar folk på facebook att vi skall bojkotta Parken Zoo. Man skall definitivt protestera mot det som har hänt på Parken Zoo. En bojkott kommer bara att leda till ännu sämre ekonomi för djurparken. Är det någon som tror att det löser problemen? Eskilstuna-Kuriren har en tänkvärd fundering: "Sedan kan man fundera på om små djurparker av Parken Zoos typ, med stora djur i trånga utrymmen, överhuvudtaget ska finnas i Sverige på 2000-talet." En bra fråga. 

En klok vän skriver på facebook: "Jag har en olustig känsla av att vissa människor (absolut inte alla så ta inte åt dig i onödan) njuter av att 'hata' och se andra misslyckas. Mycket olustig känsla. Just i det här fallet kanske jag har fel och flocken rätt men det känns lite som om tigerflocken ligger och kalasar på antilopen för att i morgon eventuellt upptäcka att det kanske var en ogenomtänkt idé att äta upp den sista honan på savannen. Det är liksom för sent att ångra sig när drevet och jakten satts igång. OM chansen finns att det är den sista honan man jagar så är det nog klokt att vara lite skeptisk och försiktig innan man stämmer in i jakten. Men ledaren i flocken är nöjd. Den här dagens krav på prestation och fångst är avklarad. I morgon är det en ny dag och en ny jakt."

Modige Malala Yousafzai från Pakistan kämpar för livet


Malala Yousafzai är 14 år och har under de senaste tre åren kämpat för kvinnors rätt till utbildning i Pakistan, eftersom talibanerna vid olika tillfällen har förbjudit flickor från att gå i skolan. Kunskaper gör människor medvetna och genom det kapabla att ta sig ur förtryckande strukturer och det är inte önskvärt hos dem som har makten över andra. Malala Yousafzai blev känd för tre år sedan när hon skrev en dagbok om hur livet begränsades under talibanstyret i Swat. Hennes dagbok publicerades av brittiska BBC och sedan dess förknippas Malala Yousufzai med rätten till utbildning för flickor i Pakistan. Förra veckan blev hon skjuten i huvudet av talibaner. I måndags flögs hon till Storbritannien för att få specialistvård.

Malala Yousafzai var alltså bara 11 år gammal när hon började kämpa för flickors rättigheter. Jag beundrar hennes mod, klokhet, dumdristighet och kampvilja. SvD skriver: "Malala, som attackerades på skolbussen, fick sota för att hon stod upp för kvinnors och flickors rättigheter i Pakistan. Fallet har väckt avsky utomlands och i hemlandet. Ett läkarteam har bedömt att hon behöver långvarig vård för att återhämta sig fysiskt och psykiskt." En ung försvarslös tjej slåss för kvinnors rättigheter. Hon gör det fast hon befinner sig i ett av världens farligaste länder för kvinnor att vara i. Denna begåvade och orädda skolflickan kämpar för jämställdhet och jämlikhet. Vad gör vi? Vad gör hennes landsmän som befinner sig i trygghet i västvärlden?

Jag vet att det är provocerande att ställa frågan. Men jag gör det ändå. Vad gör vi som bor i den fria delen av världen för att hjälpa de som inte är lika lyckligt lottade som vi är? Och framförallt vad gör de som vet hur det är, men som har lyckats komma därifrån? Eldflammorna och morden i mellanöstern efter Muhammedfilmen fick GP att skriva: "Men den stora bryggan av muslimer i Europa och USA som bevisligen både accepterar och i eget intresse stödjer den västerländska synen på yttrandefrihet har ett stort ansvar att göra sig hörda. Det saknas inte organisationer, antingen religiösa eller profana. Vad säger de i dag?" Det blev så klart rabalder. GP förklarade sig.

Jag vill avsluta bloggartikeln med att citera modiga och tuffa Dilsa Demirbag-Sten: "Jag vill hävda att de flesta troende vill ha en sekulär stat som skyddar religionsfriheten men även rätten att inte tro på någon gud. Kampen står inte mellan troende och icke-troende utan mellan dem som vill värna demokratiska fri- och rättigheter för alla och dem som vill instifta lagar mot blasfemi och ta oss tillbaka till medeltiden. Till sist. Du som nu börjar författa ytterligare ett mejl där du önskar mig hemvist på varmare breddgrader – ryt på bara! Utan yttrandefrihet hade du inte kunnat framföra dina tillmälen. Tacka din lyckliga stjärna för att du bor i det sekulära Sverige."


lördag 13 oktober 2012

"Kvinnans villkorliga frigivning"

Alex Voronov skriver bra om jämställdhet i dagens tidning i artikeln "Eva Moberg leder rätt". Tusen tack för boktipset Voronov, jag hoppas de har boken på biblioteket i Strängnäs. Voronov citerar ur Mobergs bok: "Moderskärleken är historiens mest exploaterade känsla, inte endast i de enskilda fallen utan också i det stora sociala perspektivet. Att hävda kvinnans rätt som individ i förhållande till barnets rätt, är detsamma som att bli ansedd asocial, onaturlig, okvinnlig, omänsklig, rabiat m.m." Han frågar sedan om vi känner igen detta? Ja, alla vakna och medvetna personer känner igen detta, hoppas jag.

Voronov påpekar: "Barnets bästa är universalargument från dem som inte ser familjepolitiken som ett område där jämställdhetspolitik ska bedrivas. Kvinnans intresse som samhällsmedborgare får maka på sig. Diverse filosofier om lång amning används för att rättfärdiga den ojämställda fördelningen av ledighet när barnen är små. Minns de kraftiga reaktionerna på Lars Ohlys uttalande om bröstpump i valrörelsen 2010." Ohlys bröstpump blev en snackis och Ohly själv insåg snabbt att det var ett dumt uttalande. Lars Ohly sa till DN: "När det blir så mycket fokus på det tar det lite fokus från den diskussion som jag vill föra, nämligen att papporna ska vara hemma mer och att det är bra inte bara för jämställdheten utan också för papporna själva." Han ville väl, men det blev fel. Hans syfte var gott och det var faktiskt lättare att skratta åt Ohlys klumpiga sätt att framföra detta på än de kraftiga reaktionerna hans uttalande väckte.

Det är både lustigt och roligt att jag måste gå till en av Sveriges mest konservativa tidningar, nämligen borgerliga SvD, för att hitta journalistkårens mest aktiva jämställdhetsivrare. Man kan alltid lita på Anna Laestadius Larsson, hon är medveten, vaken och klok. Hon skriver: "Erfarenhet har visat att det finns ett effektivt sätt att öka kvinnors representation i näringslivets topp och det stavas kvotering. Det är anledningen till att EU-kommissionären Viviane Reding vill införa en kvoteringslag för att få in fler kvinnor i de europeiska bolagens styrelser. Att Sveriges regering med hjälp av självaste jämställdhetsministern har lämnat in en skriftlig protest mot lagen borde fått folk att rasa. Varför är det så tyst?" Ja det kan man verkligen undra. Samtidigt så är jag inte förvånad. När jag flyttade till Sverige från Norge 1993 blev jag snabbt medveten om hur omedvetna många svenskar är när det gäller maktstrukturer; både könsstrukturerna och klasstrukturerna. Men, det är klart, står man mallig och slår sig på bröstet och redan har utropat sig själv som segrare i allt mellan himmel och jord så blir det inte mycket gjort. 

I Sverige har vi en jämställdhetsminister, Folkpartisten Nyamko Sabuni, som inte vill vara jämställdhetsförbättrare. Sen har vi en näringsminister, Centerpartisten Annie Lööf, som tror att om hon bara ryter till mot börsbolagen så skärper de sig. Hon tror att männen slutar med sin gubbkvotering om hon höjer sin röst pyttelitet. Man vet ju inte om man skall skratta eller gråta. Jag har varit med i politiken så länge så jag har sett många kvinnor av det här slaget; kvinnor som tror att deras enda sätt att komma upp och fram är att förneka maktstrukturerna. Om de inte bryr sig särskilt mycket om att det finns ett gubbvälde i bolagsstyrelser och i andra maktforum så kommer de att lyckats lättare och bättre på sin egen väg till makten. Om de blundar tillräckligt länge kommer de själva att vinna på det. Dags att byta batterier i genuslampan kanske? Om de har någon vill säga. De måste veta att män väljer andra män. Det vet vi alla. Att det i bland slinker in någon kvinna i någon bolagsstyrelse är nog mest en slump.

Nyamko Sabuni säger till DN: "Kvotering är borta med den här regeringen, men fortsätter näringslivet att vara lomhört kan den väckas till liv av andra." Man kan ju spekulera i vem som är mest lomhörd? Jag tycker det är sorgligt att en borgerlig regering har valt flera ministrar som uppenbarligen inte tar jämställdhetsfrågan på allvar. Nu kan socialisterna fortsätta hävda att det är de som äger jämställdhetskampen, att det är deras förtjänst att Sverige trots allt är ett av världens mest jämställda länder, fast det inte är sant. Det är sorgligt!

EU är ett fredsprojekt som är värt ett fredspris!

När jag kom hem från en god middag hos trevliga vänner i går kväll roade jag mig med att delta i facebookdebatter om den Norska Nobelkommitténs val av fredspristagare. Varje år njuter jag av att läsa vad storebror Sverige tycker om den Norske Nobelkommitténs val av fredspristagare, det finns ju ingen gång vi norrmän är så dumma i huvudet som just då, enligt många svenska kommentatorer/förståsigpåare. Det blir oftast ett himla rabalder i de svenska sociala medierna när den Norske Nobelkommittén har offentliggjort sitt val och jag tycker det är lika roligt, spännande och underhållande varje gång. Den kände svenske journalisten Lotta Gröning skriver i sin statusuppdatering på facebook: "Många har funderat över norska fredskommitténs överväganden. Jag gör det just nu. EU som fredsmäklare tillåt mig gapskratta...." 

Men det finns fortfarande några mer sansade, mer nyanserade och kloka tyckare kvar även i detta land.  Ledarskribenten på SvD Per Gudmundson skriver kort och gott: "EU är ett fredsprojekt, oavsett alla brister. Och det är värt ett pris." Eskilstuna-Kuriren hänger på och skriver i artikeln "Fredsunionen värd att fira": "Andra som kommenterat Fredspriset påminde dock om att tack vare EU så pratar länders regeringar med varandra i stället för att deras militära styrkor gömmer sig i skyttegravar och riktar vapen mot varandra. Hur Europa hade sett ut utan EU kan vi bara spekulera kring. När Unionen brottas med sin allvarligaste kris sedan samarbetet inleddes behöver Europa påminnas om allt gott den faktiskt har åstadkommit. 67 års fred mellan ärkefiender är stort."

Utbildningsminister Jan Björklund (FP) välkomnar priset och säger till DN: "Det är ett mycket välförtjänt pris eftersom EU är det mest framgångsrika fredsprojektet i världshistorien. Under 1 000 år har européerna i princip inte gjort annat än att slå ihjäl varandra, så det här är en fantastisk utveckling." Folkpartisten och EU-kommissionären Cecilia Malmström däremot tycker att det är ironiskt att norrmännen påminner om hur viktigt EU-samarbetet är. Hon säger till DN: "Det är ironiskt att norrmännen påminner oss om hur värdefullt samarbetet varit." En löjlig kommentar från en högt uppsatt politiker. Hon kanske tänker på att Norge röstade nej till att vara med i EU. Oavsett vad så är det en rätt korkad kommentar. Malmström borde kanske uppdatera sina historiekunskaper?

Vår pålästa utrikesminister Carl Bildt (M) säger: "Jag vill varmt gratulera 500 miljoner européer och den union som är den starkaste och viktigaste fredskraften i vår del av världen i vår tid." EU började som ett fredsprojekt, man skjuter inte på sina handelspartners med mera, och kommer att fortsätta vara just det. 

EU är ett fredsprojekt som är värt ett fredspris. Ett bra val Norge!



fredag 12 oktober 2012

"Vi ångrar att vi flyttade hit"

I dagens tidning får vi läsa om sjuåriga Isac som inte får gå till skolan. Tidningen skriver: "Flytten till Strängnäs blev inte som familjen hade tänkt sig. Sjuåriga sonen Isac Linderdahl är autistisk, men har fortfarande inte fått börja i första klass som andra jämnåriga." Rektorn på Karinslundskolan säger till tidningen att Isac inte har kunnat börja i skolan tidigare. Han förklarar att de har varit extra noggranna i det här fallet för att Isac är inte vilken elev som helst. Alla elever är unika. Citat: "DN har i en rad artiklar beskrivit problematiken kring barn med extra stödbehov och som inte får den hjälp de behöver i skolan." Isac har inte ens fått komma till skolan! I över en månad har han varit hemma med sin mamma och väntat på att få börja i ettan. Det är en hjärtskärande berättelse.

Theresa-Lee Zonars, som har en son med autism, säger till SvD: "Det borde ligga i samhällets intresse att ta hand om de här barnen på rätt sätt. De ska också bli stora och bidra. Vad vill man ha för medborgare? Man kan inte räkna bort folk, man måste ta hand om alla." Ja, man måste ta hand om alla. När Strengnäs Tidning ställer frågor till kommunen om Isacs situation så erbjuds han en skolplats med personlig assistent. Detta händer bara ett par timmar efter att tidningen har tagit kontakt med kommunen. Fast till att börja med så får han vara i skolan bara en timme om dagen.

Mamman säger till tidningen: "Självklart handlar det här om att tidningen har tagit kontakt med kommunen. Han har skolplikt och den är fem timmar och inte en, som akut erbjuds." Isac har tur som har starka föräldrar som kämpar hårt för honom. Man kan undra hur länge han skulle ha få väntat på en skolplats om föräldrarna inte hade kontaktat tidningen?

måndag 8 oktober 2012

Antisemitismen i Sverige

Kulturchefen på DN Björn Wiman skriver: "Förra helgen utsattes den judiska församlingen i Malmö för ett sprängattentat. I ett extrainsatt samtal i DN:s monter under Bokmässan reflekterade författaren Niklas Orrenius över den mediala tystnaden kring dådet och över vår ovilja att erkänna den svenska ”köksbordsantisemitismen” – som bland annat tog sig uttryck i attacken mot judiska barn i skånska Höllviken häromåret, som också det i stort sett passerade obemärkt under både de traditionella och de sociala mediernas radar. Attentat mot judar... Sanktionerad diskrimering av romer... Det kan vara värt att försöka hålla det i huvudet samtidigt som debatten om Stina Wirséns Lilla Hjärtat och Tintin med oförminskad styrka rullar in på sin femte vecka. Kanske hade också den våldsamma och handgripliga rasismen förtjänat att ventileras med samma energi som mer symboliskt tacksamma figurer i serietidningar och barnfilmer." Kloka ord från Björn Wiman, jag hoppas han inte talar för döva öron.

Leif Zern skriver i DN: "Mitt hebreiska namn var Leib-ben-Simon och det dröjde till långt in i vuxen ålder innan det gick upp för mig att Leif bara var en liten bokstav från Leib. Alla barn till våra släktingar och judiska vänner hade förnamn som inte passade till deras efternamn. Pojkarna hette Göran, Hans, Lennart, Bertil, Lasse och Karl-Otto i stället för Benjamin, Moshe, Joel, Aron, Isidor och Salomon. Flickorna hette inte Miriam, Lea, Rachel, Ester eller Hanna utan Anna-Greta, Kristina, Barbro, Siv och Lillemor. Jag fick heta Leif i stället för Leib, som farfar hette, och förvandlades i samma ögonblick till en annan. Med ett 'f' i stället för ett 'b' föddes jag in i det svenska samhället."

Jag har precis läst Göran Rosenbergs bok "Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz". En mycket gripande bok som handlar om hans pappas resa från koncentrationslägret Auschwitz till Sverige och hans kamp för att överleva som överlevande. Göran Rosenbergs judiska föräldrar ville inte lämna något åt slumpen. Ingenting skulle få komma mellan deras barn och den plats de nu befann sig på. Rosenberg beskriver det så här: "Barnet ska göra Platsen till sin så att en ny värld ska bli möjlig för dem."

Citat från boken: "Barnets namn har de på inrådan av nya vänner säkrat. Det nya språkets vanligaste pojknamn. Namnet är viktigt, har vännerna sagt. Ett främmande namn sticker ut och blir en belastning. Det tänkta namnet Gershon, efter Barnets farfar, slås därmed ut av Göran, som är ett namn som gjort för att skilja främlingar från infödingar." Både Leif Zern och Göran Rosenberg nämner det här med namnval som en viktig detalj för att passa in i det blonda ingenjörsriket Sverige. Deras föräldrar ville skydda de så gott de kunde mot den ingrodda antisemitismen som fanns och finns i Sverige. En antisemitism som alltid har funnits där och som ingen någonsin på riktigt har gjort upp med.

Socialdemokraten Krister Kronlid skriver på newsmill: "Jag har hört partikamrater leendes uttala att 'om 50 år finns inte Israel längre'. Jag har hört partikamrater uttala att Israel är en olaglig statsbildning och bör upphöra. Jag har hört partikamrater säga att de vill kasta judarna i havet. Jag har hört partikamrater avkräva svenska judar offentligt avståndstagande för den israeliska militärens agerande på Västbanken, etcetera... Så jo, vi har ett problem och det kommer inte att försvinna för att vi förnekar eller blundar, tvärtom."

söndag 7 oktober 2012

Antiziganism i Sverige

Svenska bensinmackar diskriminerar romer, visar en granskning som Ekot gjort. På en tredjedel av de mackar som testades nekades personer klädda i traditionella romska kläder att hyra bil, trots att det fanns bilar lediga. 22 av 65 mackar vägrade att hyra ut bilar till romer. Statoilmacken i Strängnäs var en av de 22 bensinstationerna som inte diskriminerade romer.  I Eskilstuna var det annorlunda.

Sverigedemokraternas partisekreterare Björn Söder tycker att det finns anledning att diskriminera romer. Han skriver på facebook: "Det kanske finns en anledning till att de nekas". Detta gav Erik Helmerson på DN inspiration till att söka efter artiklar om SD-politiker och domar. Han hittade två undersökningar som båda visade att var tionde SD-politiker dömts för brott. Detta föranledde hans fråga på twitter huruvida Sverigedemokrater verkligen borde få hyra bil:

"Var tionde SD-politiker dömd för brott, enligt två undersökningar. Får Sverigedemokrater hyra bil?"

Erik Helmerson berättar om reaktionerna: "Detta renderade mothugg om att politiker från andra partier var ännu mer brottsdömda. För att inte tala om journalister, som tydligen är en osedvanligt skum skara.
Inget av detta, särskilt vad gäller murvlarna, förvånar mig. Men slutsatsen måste då bli att Sveriges bensinmackar hellre borde hyra ut bilar till romska kvinnor än till män, politiker och journalister."

Strengnäs Tidning berättar om en romsk kvinna som var hotad till livet och sökte hjälp på socialkontoret i Strängnäs. Trots att tre tjänstemän träffade den romska kvinnan på socialkontoret fick hon inte någon hjälp. Kvinnan berättar för tidningen att tjänstemännen omedelbart hade vänt ryggen åt henne och vägrat att lyssna på henne när hon berättade om sin livssituation. Deras nonchalans vad beror den på? Fördomar eller okunskap? Romer har bott i Sverige i mer än 500 år.

Rosita Grönfors, ordförande i Riksförbundet internationella romska och resande kvinnocenter, försökte övertyga socialkontoret i Strängnäs om att de måste hjälpa kvinnan som är utsatt för hot om blodshämnd. Blodshämnd är värre än så kallad hedersvåld. Rosita Grönfors berättar om sitt samtal med socialkontoret: "Jag vädjade i ett mycket akut läge, men de var inte intresserade. Jag har aldrig blivit bemött på det här sättet av ett socialkontor trots att jag jobbar med de här frågorna i hela Sverige. Det var som att färdas 40 år tillbaka i tiden. De gick alla undan när en romsk kvinna stod och behövde hjälp." 

Nu är det inte bara socialkontoret i Strängnäs som har diskriminerat och nonchalerat en romsk kvinna i nöd. När hon inte fick hjälp av socialkontoret så kontaktades kvinnojouren Måna. Där fick den romska kvinnan också nobben med förklaringen att det är väldigt svårt i en sådan här liten stad att ta emot romska kvinnor! Att den romska kvinnan har blivit utsatt för diskriminering både på socialkontoret och hos kvinnojouren Måna är fruktansvärt. Den ena är en skattefinansierad myndighet och den andra är en förening som mottar bidrag från skattemedel. Rosita Grönfors säger: "En svensk kvinna hade aldrig behandlats på det här sättet, hon hade fått hjälp omedelbart."

måndag 1 oktober 2012

Nederlag för Fredrik Lundgren (FP)

Den kommunala skolan i Strängnäs stad har redan förlorat mycket på skolkarusellen. Friskolekramaren Fredrik Lundgren (FP) har sedan han blev ordförande för barn- och utbildningsnämnden i Strängnäs kommun kämpat hårt för att nedmontera den kommunala skolan. I kväll var det Fredrik Lundgren (FP) som förlorade. Folkomröstningen röstades genom på kommunfullmäktigesammanträdet.

Fredrik Lundgren (FP) vädjade in i det sista till kommunfullmäktiges ledamöter att inte rösta för folkinitiativet till folkomröstning om skolorganisationen. Lundgren fick svar på tal från Moderaternas tuffa och raka Kerstin Svensson. När Lundgren hade framfört bland annat att en folkomröstning nu mer eller mindre är totalt meningslöst så uppmanade Kerstin honom att ta det här med folkomröstningen som ett skadestånd. Ett skadestånd till de som han har vägrat att lyssna på.

Fredrik Lundgren har nu upplevt en stor politisk förlust och tappat sitt ansikte. Har han lärt sig något? 

Majoriteten har skött skolfrågan, som betyder så mycket för våra barn och unga, anmärkningsvärt dåligt. Det vet de nog själva också. Det var säkert därför kommunstyrelsens ordförande Jens Persson (C) gick så långt att han från talarstolen hotade kommunens största parti Moderaterna under skoldebatten i kväll. Samtidigt som han gjorde det så sa han att stora partier måste ta ansvar medan små partier kan lattja runt lite.

Vi får hoppas att Jens Persson (C) och Fredrik Lundgren (FP) har lattjat färdigt efter valet 2014. Har vi tur har de slutat leka politiker i god tid innan dess. Men, den vänskapskorruption och andra oegentligheter dessa maktfullkomliga politiker har hållit på med tills nu har ju inte lett till några konsekvenser för dem alls. Det är herrarna Lundgren och Persson och deras alliansbröder som har haft tur. Kommuninvånarna har definitivt haft otur.