tisdag 28 februari 2012

Islamistmullan Krekar i Norge


Den norska tidningen VG skriver: "Aktoratet mener mullah Krekar har fremsatt trusler som har vært egnet til å skape frykt, og ber om at han dømmes til fem års fengsel."

Mulla Krekar
(Ahmad) kom till Norge som kvotflykting från Nordirak 1991. Han har fru och fyra barn, som alla har fått norskt medborgarskap, men Ahmad själv har inte fått sin ansökan godkänd.

SvD skriver: "En norsk åklagare krävde på tisdagen att den omstridde irakiske islamistledaren mulla Krekar, grundare av den radikala kurdiska islamistgruppen Ansar al-Islam, döms till fem års fängelse för dödshot mot Höyreledaren Erna Solberg." Att han är kvar i Norge efter att ha hotat en norsk politiker är för mig en gåta. Islamistmullan är kvar i landet som tog emot honom med öppna armar 1991; en gästfrihet han knappast förtjänar.

DN skriver: "Enligt Säkerhetspolisen har ett trettiotal unga svenskar åkt ner till Somalia för att delta i strid eller för att få militär utbildning. Många av dem har rekryterats av al-Shabaab, en rörelse som med våld kämpar för att ta över makten i Somalia och upprätta ett styre byggt på strikt tolkning av islam." Huruvida norska och svenska terrorgrupper har kontakt med varandra vet inte jag. Det är det bara SÄPO som kan svara på.

Fredrik Ekelund skriver i DN: "Högerpopulismens primitiva, nationalistiska drömmar om kulturell och etnisk homogenitet bör bekämpas i öppen debatt, liksom den radikala islamismens intolerans och drömmar om könsapartheid."

När jag ringer till vänner och släktingar i mitt fosterland Norge så är det två män man pratar mycket om, det är Anders Behring Breivik och Mulla Krekar. De är lika mycket hatade och lika mycket fruktade. Det största straffet man kan ge de två är nog att sätta dem i samma fängelsecell. De har sitt starka hat gemensamt; ett hat som bygger på intolerans och okunskap.

Kejsaren av Strängnäs lämnar politiken

För några dagar sedan berättade Anders Svensson (FP) för mig att han skulle lämna politiken. Han sa till mig att han tyckte att politiken i kommunen har blivit rena lekstugan och han inte ville vara en del av den soppan. På kommunfullmäktigesammanträdet i går kväll blev han entledigad från sina uppdrag och i dag skriver tidningen om honom.

Första gången jag träffade Anders Svensson var under valrörelsen 1998. Vi stod tillsammans utanför Långbergsskolan och delade ut valsedlar. Jag tyckte att Anders var en trevlig och rolig prick. Jag kommer att sakna honom i politiken. Man kan säga mycket om Anders; politikern som blev satt i karantän under några år för att han kallade en politisk motståndare för fähund. Jag uppfattar Anders som en rak och ärlig politiker. Han berättar till tidningen: "Jag var ung, gick inte i ledband och var mycket uppkäftig." Uppkäftigheten hade han dessutom kvar hela sin politiska karriär. Han var verkligen en frisk fläkt i politiken. Det blir nog svårt för Folkpartiet att fylla hans plats.

måndag 27 februari 2012

Fredrik Lundgren (FP) och den kommunala skolan

Under kvällens kommunfullmäktigesammanträde sa Fredrik Lundgren (FP), rörande skolrevolten: "Att lyssna på dem som ropar högst är ingen framkomlig väg." Jag är inte säker på hur jag skall tolka hans uttalande. Bara för att några duktiga och engagerade föräldrar har lyckats att mobilisera tillräckligt med krafter för att lyckas få ihop tillräckligt med stöd för en folkomröstning, så tycker han att de ropar högst? Det finns grupper i samhället som inte ropar tillräckligt högt. Det finns grupper som ingen röst har. Men, skall man då förakta eller negligera de grupper som säger ifrån? Skall man förakta och avfärda de som hörs som några som bara är högljudda och besvärliga?

Det tycker inte jag. Man skall ha stor respekt för engagemang och uppoffringar. Man skall vara lyhörd och observant när människor orkar höja sina röster. Finns det någon substans i det de säger? Fredrik Lundgren säger nonchalant att Moderaterna gärna får göra skolfrågan till en valfråga 2014 om de vill. Själv skall han upprätta en kommunikationsplan. Förlåt om jag skrattar. En kommunikationsplan?! Jag trodde det var politikernas starkaste kort; det att kunna kommunicera med kommuninvånarna. Har Folkpartiet missat den politiska grundkursen?

Kommuninvånaren och föräldern Nichlas Berger skriver på dagens debattplats: "I Strengnäs Tidning den 21 februari står det att läsa att ordförande i Barn- och utbildningsnämnden Fredrik Lundgren anser att en folkomröstning om Strängnäs nya skolorganisation vore som att slänga en miljon kronor i sjön och menar samtidigt att en folkomröstning vore omdömeslös. Strängnäs invånares önskan blev i och med detta totalt ovidkommande och ointressant för Strängnäs framtid. Jag ställer mig frågan om det inte är än mer omdömeslöst att totalt gå emot kommunens invånares önskan om en folkomröstning i frågan än att investera en miljon kronor för att på ett demokratiskt sätt få reda på vad de boende i kommunen verkligen önskar?"

En klok fråga. Om man nu skall prata i termer av omdömeslöshet, så är det väl omdömeslöst om något att besluta om en omorganisering av Strängnäs stads centrala skolor, som inte har stöd av vare sig föräldrar, lärare eller elever? Sen kan folk göra narr av närhetsprincipen och en skola "mitt i byn" bäst de vill. En trygg skola nära hemmet har varit de kommunala skolornas kanske viktigaste konkurrensfaktor gentemot friskolorna. Sen skall vi inte glömma att barn har spring i benen. Skolgården är därför viktig. Alla mina tre barn började på Paulinska skolan redan i sjätte klass. Det de då saknade mest från Långbergsskolan var just skolgården och den natursköna miljön runt den.

Jag är övertygad om
att skolfrågan kommer att bli en valfråga 2014. Något som absolut inte kommer att gynna Folkpartiet. När skall Fredrik Lundgren inse detta faktum?

torsdag 23 februari 2012

Används pengarna rätt?!

Eskilstuna-Kurirens ledarsida skriver: "I debatten om skolpolitiken i Strängnäs brukar belopp som fem och tio miljoner kronor kvala in i kategorin betydande satsning. Men samtidigt med detta rullas det betydligt fler miljoner runt saker som ytterst få överblickar och förstår. Kommunens moderater gör det uppenbarligen inte, när de på debattplats undrar hur 29 miljoner i tillväxtsatsningar egentligen spenderas. Deras inlägg innehåller en del slängar mot majoriteten som tillhör det politiska spelet, men kritiken och frågorna är högst relevanta. Även ett otränat öga kan se det stora anslaget som i budgeten går under namnet 'kommunchef/tillväxtgrupp'. 29 miljoner per år är mycket pengar. Väldigt mycket. Det motsvarar en skattehöjning på runt 50 öre per intjänad hundralapp. Man kan även jämföra med kulturen. På det lägger Strängnäs kommun 25 miljoner per år. Totalt."

Vi är flera som undrar över om kommunens pengar används rätt? Det var länge sedan det fanns någon öppenhet kring dessa frågor i vår kommun. Helt sedan Folkpartiet och Centerpartiet slängde ut Moderaterna i kylan 2008 har politiken i Strängnäs blivit alltmer sluten, stängd och odemokratisk. Politiska beslut tas numera bakom stängda dörrar utan insyn. Hade allt detta elände hänt i andra delar av världen så hade det kallats för diktatur. Därför är det mycket välkommet att ledarsidan ställer dessa kritiska frågor. All heder åt dem.

Ledarsidan skriver: "Det är lätt hänt att kommunpolitiker i jakten på omedelbara resultat fokuserar fel saker, som stora ekonomiska satsningar för att locka företag. Förutom att dränera kommunen på pengar tar det energi från viktigare uppgifter i vardagen. En kommuns väg till framgång är nämligen inte snabba klipp utan mödosamt, oglamoröst gnetande där det tar lång tid att nå resultat." Helt rätt! God kommunpolitik handlar oftast om hårt arbeta och att ha ett långsiktigt fokus- och perspektiv. Där har den sittande majoriteten mycket att lära. Just nu är de mest upptagna med att dränera den kommunala skolan på resurser till fördel för friskolorna. Med tanke på att Socialdemokraterna är det största partiet i denna oheliga allians så kan man fundera över vad de håller på med? Att satsa på skolan är så oerhört viktigt. Barnen är vår framtid; vårt allt. Den politiker som inte har fattat detta har inte förstått mycket.

Efter allt som har hänt i Malmö den senaste tiden, så har polischefen i Malmö sagt att det är bättre att satsa mycket på skolan än på polisen. Man får igen det mångdubbla på att satsa på våra barn när de är unga. En trygg och bra skolgång för våra barn är den bästa investering ett samhälle kan göra. Det är dags att även politikerna i den sittande majoriteten i Strängnäs kommun inser detta faktum. Att friskolekramaren Fredrik Lundgren (FP) skulle tycka så är väl bara en ouppnåelig dröm. Men, det finns andra mycket klokare politiker i vår kommun som säkert vill satsa på barnen. Det är i alla fall vad jag tror och hoppas på.

söndag 19 februari 2012

Cencur på Sveriges Radio

Alla vet vem Sven Wollter är, även jag som är norska och som flyttade till Sverige i vuxen ålder vet vem han är. Wollter är en svensk kulturpersonlighet; en skådespelare med starka politiska åsikter. Wollter är kanske en revolutionär, men han är ingen politiker. Nu har Sven Wollter censurerats av Sveriges Radio på grund av att han säger: "Jag blir så förbannad att jag får blodsmak i munnen. /... / Ett enda liv har vi, en enda kort stund på jorden, och då ska några småljugande äggskallar komma och försöka bestjäla oss på det viktigaste vi har när hösten tonar in. Vår tid." Det var visst lite väl magstarkt för redaktionen på Sveriges Radio. Radion bestämde sig för att censurera och Wollter blev förbannad och hoppade av sitt eget program.

Det är inte bara löjligt att censurera Wollter, det är mycket skrämmande att det sker i Sverige 2012. Det är det som borde oroa oss. Jag förstår inte vad det är i Wollters uttalande som är för känsligt för att kunna framföras till radions lyssnare. Vad är det de inte skulle tåla? Att Wollter får blodsmak i munnen eller att han säger några småljugande äggskallar? Jag tycker inte som Wollter, men jag kommer alltid försvara hans rätt att få tycka sitt. Sen måste man skilja på/mellan politiker och kulturpersoner, tycker jag. Jag menar inte att kulturen är ett fredat område, men nästintill, jag tycker faktiskt så.

Aron Lund, som vill vara en seriös journalist, kallar Dick Erixon för högerborgerlighetens ettrigaste bandhund; en bandhund som gläfser. Dick Erixon är en känd bloggare och debattör. Hundar som får stå kopplade vid en hundkoja kallas bandhund. Vilken hundkoja menar Aron Lund att Erixon står kopplad vid?

Sen har vi Malmös starka man Ilmar Reepalu, den socialdemokratiske ordföranden för kommunstyrelsen i Malmö. Thomas Gür skriver i SvD: "Malmös judar var ansvariga för Israels politik, ansåg Reepalu. Judarna hade sig själv att skylla för judehatet i hans stad." Man kan hålla sig för skratt när antisemitismen som växer fram i samhället direkt eller indirekt understöds av högt uppsatta politiker. Så Wollters småljugande äggskallar måste anses vara en ljuv västanvind i jämförelse.

lördag 18 februari 2012

När argumenten tryter åker Hitler och Breivik fram.

Det här är nog första gången jag citerar Göran Hägglund (KD), men det han säger är för viktigt för att ignorera. Hägglund skriver i Aftonbladet: "Vi som arbetar med politik på heltid utvecklar efter hand ganska tjock hud. Förolämpningarna och de hårresande jämförelserna stör mig inte så mycket på det personliga planet. Däremot är det allvarligt att Förintelsens industriella grymhet och Breiviks kallblodiga terrordåd trivialiseras och förringas i utbyte mot en handfull billiga politiska poäng. Med sitt ständiga åkallande av Breivik, fascismen och 30-talet har medievänstern blivit som ett brandlarm som ringer i tid och otid, så att ingen tar elden på allvar när den väl bryter ut. Godwins lag säger alltså att den som först drar in Hitler i diskussionen har förlorat. Men om viktiga ord och begrepp förlorar sin betydelse är vi alla förlorare. Vill medievänstern ha det på sitt samvete?" Min första tanke eller fråga blir; har medievänstern något samvete?

Erik Helmerson gör en bra analys av Maria Svelands med fleras utspel mot "högern". Han skriver i DN: "Nu har vi en ny hegemoni. Högern har förvärvat den politiska makten, vänstern den politiska frustrationen. Ur den känslan av underläge föds konspirationsteorier. Allt som inte är vänster ses som potentiell fascism, liksom allt för 30 år sedan tolkades som öststatskommunismens intåg. Axessarna har blivit vänsterns version av den gamla högerns föraktfulla 'såssarna'. Därför kan man, som Maria Sveland, tycka att Aktuellts programledare är 'extrem' medan Leninpristagaren Mattias Gardell, som hon citerar, för henne representerar någon sorts normalitet. Därför drar vänsterdebattörer, som Aftonbladets Anders Lindberg, paralleller mellan Timbro och Anders Behring Breivik – de delar ju samma 'föreställningsvärld'. Därför väljer samma tidnings Åsa Linderborg att jämföra KD-ledaren Göran Hägglund med – gissa vem – jo då, samme Breivik."

Man brukar säga att
när orden tryter åker nävarna fram. Det lika uppenbara är att när de politiska argumentet tryter åker Hitler och Breivik fram. Men, som Hägglund påpekar så har de som drar fram Hitler i diskussionen förlorat debatten. Peter Wolodarski skriver klokt: "Säkert är att all makt korrumperar, och absolut makt korrumperar absolut." Vänstern (läs Socialdemokratin) har utan tvekan varit bra för Sverige. Det är sant att högern inte kämpade för kvinnlig rösträtt med mera. Men, allt detta är historia. Vem har tolkningsföreträde i dag? Vem har alla svaren på våra samhällsproblem? Vänstern har haft monopol på sanningen i nästan 100 år. Men, ingen kan leva på gamla meriter, i alla fall inte i all evighet. Så i stället för att komma springande med nazistanklagelser och annat skräp borde mediavänstern ta sig i kragen och komma med konstruktiv kritik och konstruktiva frågor. Den politiska debatten behöver det. Ställ de rätta frågorna, då kan vi tillsammans hitta svaren.

torsdag 16 februari 2012

Kommunens dialog är snarare en monolog

Föräldrarepresentanterna Pia Steensland, Ulrika Karlsson och Annki Järhammar ställer dessa frågor på debattplats: "Om mötena ska syfta till både information och samråd, varför förbjuder då kommunen alla former av samråd? Varför kan inte mötet vara formellt och protokoll- och diariefört om det nu ska syfta till att vara ett forum för både information och samråd? Om mötena är den enda form av 'dialog' som kommunen kan acceptera, varför hota med att lägga ned dem när medborgarna kräver att de ska ha just den utlovade funktionen? Är det så att kommunen vill lägga locket på? Att kommunen förbjuder medborgarna att ha åsikter som avviker från de styrande politikernas? Att ingen information om missnöjda medborgare får gå ut till allmänheten? Är det så att kommunens tjänstemän/politiker är så desperata att de behöver censurera all information så att allmänheten ska luras att tro att allt majoriteten gör är bra och att medborgarna står bakom alla deras beslut?

Det är många bra och angelägna frågor. Vi får se om Fredrik Lundgren (FP) och hans samarbetspartners kommer att svara på frågorna. Det återstår att se.

Oppositionsrådet Maria von Beetzen (M) skriver klokt på sin blogg: "Föräldrarna utnyttjar en demokratisk rättighet instiftad i Sveriges Riksdag. Skolomorganisationsbeslutet är ett grovt olyckligt beslut som tagits till följd av ett tidigare ogenomtänkt och kortsiktigt beslut, nämligen att ta bort en hel skola från Strängnäs mest expansiva del ( Finninge, Långberget med omnejd) och flyttade den till en mer perifer skola som stod tom och hade kunnat användas till annan verksamhet. Genomförandet av det aktuella beslutet skedde med diffusa motiv om att spara pengar (har kontoret ej kunnat visa) utan att söka konsensus med oppositionen, och med flagrant arrogans från skollednings sida jämtemot berörda föräldrar. Sammantaget har majoriteten med Jens Persson (C) i spetsen utökat lokalkostnaderna för skolan."

Det är mycket oroväckande
att den sittande majoriteten inte har velat lyssna på de berörda parter när/innan de beslutade om omorganiseringen av skolorna i centrala Strängnäs. Därför håller jag fullständigt med Maria von Beetzen när hon skriver: "Folkomröstningen kostar en miljon invände Voronov vid gårdagens (trevliga) lunch. Kanske måste det kosta lite för att kommunledningen i Strängnäs skall lära sig att arbeta med dialog och förankring, och också leva upp till den värdegrund (respekt, tydlighet, utveckling och öppenhet) som vi Moderater varit med och arbetat fram!"

Det kanske måste kosta lite när politikerna inte lyssnar? En miljon för öppenhet och demokrati är kanske en liten kostnad om man jämför med vad skattebetalarna har fått betala för Jens Perssons (C) olagliga konsultaffärer?

tisdag 14 februari 2012

Är alla höger om mitten fascister?!

Johnny Wæhler från Fremskrittspartiet (Frp) provocerar på face-book genom att publicera en bild av Norges statsminister Jens Stoltenberg tillsammans med en bild av massmördaren Anders Behring Breivik. Överskriften på bilderna är "En landssviker og en folkemorder!" Det är helt absurd att jämföra Norges statsminister med Anders Behring Breivik. Det är helt oacceptabelt.

Jag blev arg när jag läste detta. Samtidigt fick det mig att tänka på vad Maria Sveland gjorde på DN-kultur här om dagen. Hon buntade ihop flera respekterade personer i Sverige med Anders Behring Breivik. Det är inte heller OK. Alla på vänstersidan i svensk politik vill inte kallas för kommunister, lika lite som alla på högersidan vill kallas för nazister. Världen är inte svart eller vit. Så det som Maria Sveland har gjort är lika illa som det Johnny Wæhler gjorde. De är i mina ögon lika stora kålsupare båda två. Vi kan nog vara överens om att de flesta partier vill gott och de flesta politiker är politiker just för att de vill väl. De vill påverka samhället för något gott; till det bästa för alla. Ingen har monopol på sanningen. Ingen har monopol på det goda.

Anders Lindberg på Aftonbladet är inte det dugg bättre än Maria Sveland. Han buntar också ihop hela borgerligheten med galningen Anders Behring Breivik. Lindberg skriver: "Breivik hatade mångkulturen och feminismen, de 'politiskt korrekta' och det anständiga Norge. Det är en föreställningsvärd han delar med fler, i tidningarnas kommentarsfält, på rasist­iska bloggar som Avpixlat eller i tankesmedjor och kotterier som just ­Genusnytt, Axess och Timbro." Man kan fråga sig om vänsterdebattörerna har svårt att hitta bra argument för vad de tycker och/eller vilken politik de företräder när de sjunker så lågt som det här. Lågvattenmärke är vad det är!

Fredrik Segerfeldt skrivernewsmill: "Anders Lindberg borde skämmas. Timbro är en marknadsliberal tankesmedja, Axess är en kulturkonservativ tidskrift och Genusnytt är en feminismkritisk blogg. Det finns inget i någon av dessa instanser som odlar hat, eller som har någon koppling till att gå runt på en ö och skjuta tonåringar med automatvapen. Att påstå det är groteskt, oförskämt och oansvarigt. Aftonbladets ledning bör be om ursäkt och samtidigt ta sig en rejäl funderare på vad den vill med ledarsidan. Men det finns även anledning att göra en liten vidare reflektion kring debattklimatet i landet. Hur kommer det sig att skribenter i etablerade riksmedier får för sig att skriva texter som går ut på att alla som inte tycker som dem är fascister?"

Vänstersidan borde granska
sig själva noggrant nu och fundera mycket grundligt över vad de egentligen håller på med.

söndag 12 februari 2012

Den kommunala skolan behöver en röst

Eskilstuna-Kurirens ledarsida skriver: "I går kom utbildningskontorets förslag till beslut: Nej till folkomröstning. Argumentet är att den omorganisation inom skolan som folkinitiativet vill stoppa hinner genomföras innan en folkomröstning hinner hållas. Förslaget har av allt att döma förankrats hos den politiska majoriteten. Detta nej-argument är sådär. Folkinitiativets krav är att skolor i centrala Strängnäs organiseras utifrån klassindelningarna F-6 och 7-9. Politikerna kan besluta om en sådan organisation när som helst, om inte till nästa läsår så till det därefter". Samtidigt uppmanar ledarsidan det största oppositionspartiet, Moderaterna, att rösta nej till en folkomröstning.

Vänsterpartiets David Aronsson skriver på sin blogg: "Visst kommer det bli lite strul om folkomröstningsinitiativet/skolupproret får igenom sin stadiumindelning, men... DET FINNS INTE ETT ENDA SERIÖST OCH VÄL REDOVISAT ARGUMENT FÖR ATT MAJORITETENS OMORGANISATION MÅSTE GÖRAS... ÖVER HUVUD TAGET! och särskilt inte att det är bråttom (inte ens utifrån de svepande, innehållslösa argumenten). Så det är majoriteten som borde tänka efter innan de genomför en omorganisation som om inte allt för lång tid är föremål för en folkomröstning". Jag håller med David, det är majoriteten som borde tänka efter.

En partikamrat till Fredrik Lundgren har berättat att när Roggeskolan skulle startas så ringde Fredrik Lundgren runt och "värvade" elever till Roggeskolan; skolan som han själv var biträdande rektor på. Nu när han är högsta hönset för den kommunala skolan tvingar han genom beslut som garanterat kommer att ge Roggeskolan ännu fler elever. Han har nog missförstått sitt uppdrag.

Oppositionsrådet Maria von Beetzen
(M) skriver på David Aronssons blogg: "Moderaterna kommer att rösta ja till Folkomröstning på BUN -mötet i veckan. Tack David för att vi pragmatiskt kan samarbeta vad gäller skolfrågan i Strängnäs". Den kommunala skolan behöver en röst. Den sittande majoriteten behandlar den kommunala skolan på ett styvmoderligt sätt. Det är inte bra. Därför är det nödvändigt att Moderaterna säger ifrån. De får vara den kommunala skolans röst tillsammans med Vänsterpartiet och föräldrarna.

fredag 10 februari 2012

Fredrik Lundgren (FP) stjälper den kommunala skolan

Till hösten 2012 skall Roggeskolan, som är ett högstadium, även ta emot årskurs 4 och 5. Elevpengen för de är kronor 70 262 per elev och helår.

När Fredrik Lundgren (FP), ordförande i barn- och utbildningsnämnden, får frågan om vad det betyder för de kommunala skolorna om friskolorna tar fler elever, svarar han: "Det innebär ingenting, omorganisationen fortsätter. Det är intressant att notera att fristående organisatörer anpassar sig efter den kommunala organisationen, det tycker jag verkar rimligt".

Ett uppseendeväckande svar från en som skall företräda den kommunala skolan, tycker jag. Lundgrens omorganisering av den kommunala skolan är huvudorsaken till att många elever nu antagligen kommer att lämna den kommunala skolan. Det sägs att Roggeskolan skall utöka sina platser med ca 100 elever. Det blir minst 7 miljoner kronor per år, som flyttas från den kommunala skolan till Roggeskolan.

Jag skriver i en insändare: "Den skolan som Fredrik Lundgren var vicerektor på innan han blev ordförande för barn- och utbildningsnämnden. Den kommunala skolan 'blöder' kraftigt när fler och fler elever väljer att börja i friskola. Friskolekramaren Fredrik Lundgren skall på sin nya position företräda den kommunala skolan. Han skall tillsammans med sina allianssyskon i majoriteten se till att den kommunala skolan är konkurrenskraftig".

När Ann Landerholm (M) ville "ge bort" Karinslundsskolan till Europaskolan, fick hon lämna sitt uppdrag som kommunstyrelsens ordförande. Nu har Fredrik Lundgrens beslut om omorganisering av skolan direkt gynnat Roggeskolan; hans förra arbetsplats. Hur länge skall han få hålla på?

torsdag 9 februari 2012

Det einaste hu ønska seg...


Bjørn Eidsvåg
SKYFRI HIMMEL
Det einaste hu ønska seg
det va ein solskinnsdag - skyfri himmel
ein problemfri time i
gode venners lag - nykter, men svimmel
svimmel av glede - så glad for litt fred
det e'kje for møkje å ønska seg det
men hu vett det ska noke te
det e for tidå ikkje sånn livet e
Det va'kje sånn det sko vær
det va'kje sånn det sko bli
hu drømte som litå om
ei møkje bedre tid
hu drømte om det goda hu aldri fekk
alt sko bli bra bare hu kom seg vekk
det blei aldri slik
ein blir såra av for mange svik
(Refreng)
Det einaste hu ønska seg...

Dagen gjør vondt
og lyset e ingen venn
det e tryggast i mørket
med skoddene igjen
det e'kje alltid alt e lika kjekt å se
det kan vær greit å sleppa lys på det ein drive med
det va'kje sånn det sko vær
men mørket har et grådig begjær
Det e tungt å ta tebake ein barndom som e tatt
for kvert mislykka forsøk, blir ein bare mer forlatt
(Refreng)
Det einaste hu ønska seg...


Jag hittade min favoritsång, det var många år sedan jag hörde den, på Inger Lises blogg. Inger Lise har slitit med anorexi och hon vill hjälpa andra genom att berätta om det helvetet sjukdomen innebär och hennes egen kamp för att ta sig ur det. Jag beundrar alla de som törs berätta. Inger Lise blev våldtagen. Inger Lise skriver: "Etter kroppen ble fratatt meg ved en makaber gruppevoldtekt i 1988 kjørte meg ut på et sirkus uten sidestykke..." Prästen Eidsvåg sjunger: "Det enda hon önskade sig var en solskensdag - molnfri himmel, en problemfri timme i goda vänners sällskap..." Läs hennes berättelse.

Maria Sveland är politiskt deprimerad...

Har läst en läskig artikel "Hatet som gör mig deprimerad" skriven av Maria Sveland. Jag vet inte vad det är som gör att DN ger Sveland två hela sidor i kulturdelen för att hon skall få sprida sina fördomar och hat? De orkade väl inte läsa eländet innan de tryckte tidningen?

Visst är antifeministerna
Pär Ström och Pelle Billing ganska extrema när de uttalar sin syn på samhället. Men att bunta ihop de med en galning som Anders Behring Breivik är att gå för långt. Hon ger sig också på Marcus Birro, Bengt Ohlsson, Carl Bildt och Karl Ove Knausgård med flera. Hon beskriver hatet som gör henne politiskt deprimerad. Man kan bli deprimerad av mindre.

Marika Formgren sammanfattar det bra: "Kort sagt är Maria Sveland upprörd över att människor med andra åsikter än hennes, får möjlighet att framföra dessa åsikter i offentligheten. Att det kan vara svårt att integrera analfabeter får inte sägas. En sverigedemokrat får inte prata i tv, även om han är partiledare för ett parti som folket har valt in i riksdagen. Manliga bloggare med en annan syn på jämställdhet än den radikalfeministiska bör brännmärkas och frysas ut som extremister. Teaterföreställningar som uppmanar till massmord på män, och som vänder sig till skolelever, får inte ifrågasättas. En kristen författare som har förlorat ett barn och mötts av beskedet att det inte var ett barn utan ett foster, får inte utifrån sin kristna tro och sina personliga erfarenheter ifrågasätta svensk abortlagstiftning i en kristen tidning. Bengt Ohlsson får inte skriva att kulturvänstern är intolerant mot människor med andra åsikter, och Knausgård är 'en skäggig norrman' som borde tigas ihjäl."

Det är inte ofta jag blir skrämd av andra människors åsikter. Maria Svelands artikel dryper av intolerans mot alla som inte delar hennes politiska åsikter. Hon idiotförklarar alla som inte delar hennes syn på världen och det värsta av allt är att hon stämplar sina meningsmotståndare som nazister.

onsdag 8 februari 2012

Vem sitter i sandlådan?

Liberaldemokraten Patrick Baltatzis debattartikel "Vem kliver först ur sandlådan" innehåller mycket tänkvärt. Samtidigt kan jag tycka att hans kritik mot föräldraupproret blir lite felriktad.

Patrick skriver: "Liberaldemokraterna i Strängnäs anser att föräldraengagemang i grunden är något positivt, vi till och med förespråkar för en föräldrapeng för vuxna som inte är ordinarie personal i skolan för att vi tror att föräldrar är en förutsättning för barnens trygghet och goda resultat. Men det ska finnas gränser för hur mycket föräldrar ska ges möjlighet att styra skolan och dess organisering."

På det svarar jag på nättidningen: "Patrick skriver: 'Men det ska finnas gränser för hur mycket föräldrar ska styra skolan och dess organisering.' Tycker Patrick verkligen det? Det som skiljer de kommunala skolorna och friskolorna mest är ju just det att friskolorna har nära samarbete med föräldrarna, ofta är det föräldrar som sitter i styrelsen för skolan med mera. Friskolorna vet att om de skall få elever till skolan så måste de lyssna på föräldrarna. Den kommunala skolan leds inte av ledningen på skolan på samma sätt som ledningen på friskolor gör och kan göra. Den kommunala skolan styrs av barn- och utbildningsnämndens beslut, de beslut som politikerna i nämnden tar påverkar skolans förutsättningar och möjligheter. Friskolorna är just fria, till att hyra vilka lokaler de vill, till att anställa vilka lärare de vill osv. De kan begränsa sina utgifter på ett helt annat sätt än vad den kommunala skolan kan göra. Den kommunala skolan måste blir mer attraktiv. Det blir den inte genom beslutet om omorganisering."

En förälder skriver på face-book:
"Ja att först sitta och ta beslut som ingen av oss föräldrar vill ha, sedan stoppa huvet så djup i sanden och vägrar lyssna. Grattis till majoritets beslut som kommer att se till att vi får 'minst' 96 färre platser i den kommunala verksamheten, Rogge lär nog fylla dessa innan lunch i morgon." Roggeskolan skall nu även ta emot årskurserna 4 och 5. Vilket kommer att leda till att flera miljoner kronor till kommer att flyttas från den kommunala skolan till en friskola. Jag har inget emot att det finns friskolor. Men, jag ifrågasätter ledande politikers omdöme och moral när beslut de tar gynnar friskolorna. Man kan inte bortse från dessa fakta när man debatter skolfrågan. Den kommunala skolan "blöder" kraftigt då den tappar fler och fler elever. Det är inte föräldrarna som sitter i någon sandlåda.

Patrick skriver vidare:
"Samtidigt som vi erkänner vikten av demokratiska och hederliga processer ser vi det ohållbara i att föräldrar kräver att bli lyssnade till i alla lägen och till vilket pris som helst. I det här fallet är priset en dyr folkomröstning. Man kan alltid hävda att demokratin inte har någon prislapp. Men demokrati kan aldrig bli 3200 namnteckningars diktatur." Jag förstår inte detta resonemang alls. Vad menar han med 3200 namnteckningars diktatur? Politikerna i majoriteten har inte lyssnat på föräldrarna alls. Det i sin tur har lett till en skolrevolt. En skolrevolt som helt använder sig av demokratins spelregler.

Tidningen blir straffad?

Så här står det på kommunens intranät: "Från och med den 16 februari kommer Strängnäs kommun att annonsera i Strengnäs Tidning varannan vecka med minskat annonsutrymme. Kommunens lagenliga annonsering med kungörelser om sammanträden och samråd prioriteras och kommer inte att påverkas av förändringen. Den information som inte längre ges plats i veckoannonsen, bland annat kulturevenemangen, kommer att marknadsföras mer aktivt i andra kanaler och format. Bland annat i kommunens egen tidning Aktuellt som kommer att ges ut oftare än tidigare. Samtidigt som annonseringen i Strengnäs tidningen minskar, ökar vi annonseringen i Stallarholmens tidning Träffpunkt.

Jag frågar Mattias Johansson, som är kommunikationschef på Strängnäs kommun: "Vem har tagit beslutet? Vilka summor handlar det om?" Mattias Johansson svarar: "Ekonomiskt handlar det om att vi tidigare köpt annonsplats för drygt 400 000 kronor i Strengnäs Tidning. Nu avtalar vi att köpa annonser för minst 150 000 under 2012. (Det kan bli mer.) Beslutet är förvaltningens. Frågan har diskuterats och förankrats i förvaltningens ledningsgrupp, och kommunchefen har godkänt förändringen. Det är jag, som kommunikationschef, som skriver under avtalet med tidningen." Min tolkning av hans svar är att det är kommunchefen som har tagit beslutet och kommunikationschefen som har skrivit under. Detta mot bakgrund av att när jag frågade vem som har tagit beslutet så svarade han att det är förvaltningen. Förvaltningen är ju som vi alla vet kommunchefen? Eller?

Landstingsrådet för Kristdemokraterna Marie-Louise Forslund Mustaniemi skriver på twitter: "Strängnäs kommun har beslutat att inte annonsera i Strängnäs tidning. Är det en konsekvens av deras granskningar?" Hon får det här svaret från Strängnäs kommun: "Vi annonserar även fortsättningsvis men i mindre omfattning. Minskningen har absolut inte med granskningarna att göra." Det är alltså bara en tillfällighet att kommunen minskar sin annonsering i lokaltidningen i samma väva som kommunchefen blir hårt kritiserad av densamma? Kommunchefen använder kritiska tidningsartiklar, om sig själv, som diskussionsunderlag på en chefsträff i januari. Kommunchefen påverkar, han använder sin makt för/till att tysta ner kritiken mot sig själv, ingen tvekan om saken. Jens Persson (C) och Peter Lundberg straffar nu tidningen för att de kritiskt granskar makten. Jag kan inte tolka det som händer på ett annat sätt, tyvärr. Är det någon som ser annorlunda på det hela? Kommentera gärna.

tisdag 7 februari 2012

Jobba till 75 år?

21 september 2008 skriver jag så här på min blogg: "Det finns flera orsaker till att jag under lång tid har funderat över vårt behov att göra arbetslivet mera flexibelt. Vi är så låsta i att se 40 timmars arbetsvecka och pensionsålder vid 65 som norm när vi tittar på vårt yrkesverksamma liv; vi begränsar oss genom att titta på ålder mera än på livssituation."

Huruvida statsminister Fredrik Reinfeldt (M) har haft samma tankar som jag, när han i dag flaggar för höjd pensionsålder, kan jag inte svara på. Jag är heller inte helt säker på att mitt önskemål, om en mer flexibel arbetsmarknad, uppfylls genom detta förslag.

När min svärfar Olle Wennerberg gick i pension, han var brandchef i Södertälje, fick man inte arbeta längre än till 65. För några år sedan ändrades lagen och man kunde arbeta fram tills 67 år om man ville. Olle ville i alla fall gärna fortsätta arbeta och började vid 66 års ålder att köra buss. Det gjorde han fram tills han fyllde 77 år.

Det har varit svårt för Moderaterna har få någon uppmärksamhet i media på sistone. Juholt och Hägglund har ju tagit all utrymme. Men, nu är det alltså Fredrik Reinfeldts tur. Vad skall man säga. Antingen är det ett bra förslag eller så är det bara ett suveränt PR-trick! Fredrik Reinfeldt kan själv gå i pension när han är 50 år och få en pension på minst 37 600 kronor fram till 65-årsdagen. Det är förståeligt om någon tycker det är provocerande.

Jonas Gardell twittrar: "Reinfeldt vill att vi jobbar tills vi blir 75. Tja om det är att vårdas av Carema som är alternativet så sliter vi väl tills vi stupar."

Markus Blomberg twittrar: "Vi måste tala om det i grunden sjuka i att vi har ett samhälle som leds av stillasittande politiker som accepterar massarbetslöshet."

Anders Kilander twittrar: "Jobba till 75, säger Reinfeldt. Medellivslängd för kvinnor: 83,26 år. Svenska män dör redan vid 78,59 års ålder. Jippi! De gyllene 3,6 åren."

En frisk 50-åring ska inte leva på pension

Jag kommer ihåg när politikerpensionerna kom upp till diskussion på slutet av 90-talet. Då fanns det stor irritation över att tex Leif Lindström (S) skulle få så mycket pengar utan att behöva arbeta. Hélène Brodin Reindorf (fd KD, nu M) var inte alls glad över detta. Brodin Reindorf var ordförande i personalutskottet när frågan var aktuell. Hon hade alltså full insyn i alla detaljer som rörde politikerpensionerna. Enligt dagens ledare så var hon själv mycket kritiskt till att höja "fribeloppet" helt till hon själv skulle få glädje av någon höjning. Ledaren skriver:

"Brodin Rheindorfs situation är extra pikant. När åldersgränsen på 50 år infördes diskuterades också en höjning av det belopp som man tilläts tjäna innan politikerpensionen började sänkas. Då var hon heltidsarvoderat kommunalråd och argumenterade emot höjningen som heller inte blev av. Men när en ny politisk koalition minskade Brodin Rheindorfs arvoderade tid 2007 och hon själv blev berättigad till politikerpensionen, ändrade hon åsikt om 'fribeloppet', som också höjdes från ett till fyra prisbasbelopp (2012 är ett prisbasbelopp 44 -000 kronor)."

Pikant var ordet!

Maria Crofts skriver i DN: "Ska politikerna få svenskarna att arbeta högre upp i åldrarna måste de föregå med gott exempel. Det är omöjligt att förklara varför ett vårdbiträde ska fortsätta att jobba efter 65 när riksdagsledamöterna kan sluta vid 50 års ålder." Detsamma gäller i allra högsta grad kommunpolitikerna.

måndag 6 februari 2012

Klassresenären Margaret Thatcher

Jag glömmer det aldrig, jag hade precis flyttat hit till Sverige från Norge, året var 1993. Jag var bjuden till en tjejmiddag här i Strängnäs. Vi kom in på politik och jag berättade att en av mina politiska förebilder var Margaret Thatcher. Det skulle jag inte ha sagt. Jag var plötslig inte vatten värd. Thatcher var ännu mindre värd. Jag var en 26 år gammal samhällsengagerad trebarnsmamma, som älskade politiska diskussioner. En så här aggressiv reaktion hade jag aldrig tidigare mött på. Jag blev idiotförklarad för att jag beundrade Järnladyn.

Thatcher bildade regering den 4 maj 1979 med mandat att vända Storbritanniens ekonomiska nedgång. Hon är också den enda kvinnan som har varit premiärminister och ledare för ett stort politiskt parti i Storbritannien. Thatcher anses allmänt som en av de viktigaste brittiska politikerna under det senare 1900-talet. Hon har tenderat att väcka både starkt stöd och starkt motstånd. Det motståndet eller snarare hatet fick jag uppleva denna höstkväll i Strängnäs. Är man vänsterpolitiker i Sverige måste man uppenbarligen hata denna kvinna och är man högerpolitiker skall man se upp till henne.

Jag beundrade henne
för att hon hade lyckats bli den första kvinnan i Europa som fick leda ett land; en nation. Jag ser också upp till Gro Harlem Brundtland, som blev Norges första kvinnliga statsminister redan 1981. Den ena kvinnan är högerpolitiker, den andra vänsterpolitiker. För mig spelar det ingen roll i det här fallet. De är fortfarande banbrytare. De är fortfarande två starka kvinnliga förebilder. Vilket vi inte har för många av.

Johan Norberg skriver i
Expressen: "Thatcher var en främmande fågel även inom det konservativa partiet. Hon var inte bara kvinna, hon var dotter till en specerihandlare från Grantham. I stället för att skämmas över sin blygsamma bakgrund talade hon stolt om att den lärt henne värdet av hårt arbete och sparsamhet, vilket överklassmännen i partiet aldrig kunde förstå." Margaret Thatcher är det vi inom sociologin kallar för klassresenär. Genom utbildning, giftermål och sin politiska karriär gjorde hon ett kliv uppåt i samhällshierarkin. Det viktigaste är att hon visade att kvinnor kan nå toppen inom politiken; även i ett politiskt landskap som mest består av överklassherrar.

Birgitta Ohlsson (FP)
hävdar i en debattartikel i Aftonbladet: "Oavsett om vi som feminister älskar eller hatar vad gruppen av 'järnladies' uträttat i politiken har vi dem att tacka för att de vidgat, utmanat och breddat bilden av kvinnor med makt. På samma sätt borde en och annan järnlady ha uppmärksammat de kvinnorättsaktivister som lade den feministiska grunden för dem själva genom rösträttskamp, kvinnors äganderätt och som stred för rätten till universitetsutbildning för kvinnor. Utan feminister inga järnladies!" Ja, vi har bland annat Järnladyn Thatcher att tacka för att hon gav oss hopp om att även kvinnor kan få makt; att även kvinnor kan få vara med och bestämma. Att kvinnor kan få leda ett land. Men att påstå att det är feminister som lade grunden för järnladies är väl att ta i? Margaret Thatcher fick i alla fall ingen hjälp av några kvinnosakskvinnor. Thatcher var pappas flicka, som gifte sig med rätt man, tog en lång utbildning, fick stöd av män med makt inom sitt parti, hade ett stort mod och ett jävlar anamma i sig. De faktorerna är viktigare än vilken kvinnorörelse som helst.

Cecilia Stegö Chilò skriver på face-book: "Nej hon odlade inte sin ställning bland feminister men hon inspirerade en ny liberalkonservativ generation av både män och kvinnor som i henne ser en kvinna som i akt och mening visade att kvinnor kan och som levde upp till sin egen devis: Det är vad du gör och inte vad du är som är viktigt. Med dagens politiker som mest verkar söka uppmärksamhet i tidningsspalterna borde hon hyllas även för detta. I ett tungrott maskineri fyllt av män med makt och prestige kom hon igenom och fick mycket gjort. Tyvärr i bjärt kontrast till många av dagens politiker.

Sverige är väl ett av
de länder som har en av världens starkaste kvinnorörelse? Sverige är också det enda landet i norden som fortfarande inte har haft en kvinnlig statsminister. Om det säger Gudrun Schyman: "Vi får göra upp med den där myten om att vi är bäst. Det finns fortfarande ett starkt patriarkalt tänkande i partiledningarna." Så om vi slutar slå oss för bröstet och hävda att vi är bäst på jämställdhet, så kan vi börja arbeta för att så skall bli fallet på riktigt. De som redan har kommit över mållinjen vilar. De som inte har kommit lika långt borde öppna ögonen.

söndag 5 februari 2012

Det finns så många kloka människor

Ingen kan ha undgått debatten om Malmö och vad som händer där. Det finns så många kloka människor som uttalar sig. Olle Fjordgren är en av dem. Han citerar Margaret Hilda Thatcher:

"Jag tror att vi har gått igenom en tid när alltför många barn och människor har invaggats i tron 'Att jag har ett problem, är det regeringens uppgift att ordna det!' eller 'Jag har ett problem, jag söker ett bidrag för att klara det!' 'Jag är hemlös, regeringen måste ordna husrum åt mig!' Så de kastar sina problem på samhället och vem är samhället? Det finns inget sådant! Det finns enskilda män och kvinnor och det finns familjer, och ingen regering kan göra något utan att människor och folk ser till att ansvara för sig själva först. Det är vår plikt att ta hand om oss själva och sedan hjälpa till att ta hand om våra grannar, livet är en ömsesidig affär och människor har för mycket rättigheter i åtanke utan att beakta skyldigheter."

En annan är Kristian Lundberg. Han skriver: "Min farmor brukade berätta för mig om fabriken Strumpan. Hon bodde på Finlandsgatan. Hon brukade underhålla mig med berättelser om bordellerna på Gamla Väster. Sjömanskrogarna. Nu för tiden finns där bara arkitektkontor och revisionsbyråer. Hon ville dela med sig av sitt minne. Hon ville göra sina erfarenheter öppna. Vad gör det med en stad som Malmö att förneka sin historia, sitt ursprung? Hur kommer det sig att det är av sådan vikt att påstå att Malmö inte längre är en arbetarstad, för det är så det sägs. Det sägs också att det har varit en lyckosam transformation. Det sägs att vi numera är en kunskapsstad. Det är bara ett problem med det resonemanget. Ett avgörande problem. Det är inte sant."

Peter Wolodarski på DN påminner oss om att hatets väg är fel väg att gå: "Som människor har vi en nedärv biologisk benägenhet att tänka i kategorier. Den gör det lättare att ta sig fram i ett komplext samhälle och knyta band för överlevnad med närstående. Men samma instinkt, samma kategorisering i 'vi' och 'dom', stimulerar också misstänksamhet mot dem som befinner sig utanför våra inre cirklar. Gemenskapens baksida är grupphatet, som finns frestande nära hos oss alla. Naturligtvis är det i sin ordning att som analytisk term tala om 'klasser', på samma sätt om man kan tala om 'arbetsgivare', 'invandrare' eller 'löntagare'. Men det förrädiska är när sådana termer används för att stämpla verkligheten snarare än att ge ett perspektiv på den. Det är lika primitivt att avfärda invånarna i Saltsjöbaden som överklass som att tala om invandrare som brottslingar eller Malmö som gangsterstad."

Professor Jerzy Sarnecki skriver: "Det är ingen hemlighet att många av de som är inblandade i den organiserade brottsligheten i Malmö är invandrare och/eller tillhör etniska minoriteter. Detta kommer helt säkert att utnyttjas i den efterföljande politiska debatten. Så var det dock också när forskarna i Chicago undersökte brottsliga gäng på 1920-talet. På den tiden insåg forskarna emellertid att de problem de studerade hade mycket litet med etnicitet att göra, men desto mera med de förhållanden under vilka människor levde i de socialt desorganiserade områden som hade övergetts av det etablerade samhället. Risken för brottslighet hos dem som levde i dessa områden ökade när de flyttade dit, men minskade med ökade möjligheter att kunna vara en del av det etablerade samhället. Utbildning och arbete var och är fortfarande grundförutsättningar för en sådan utveckling."

lördag 4 februari 2012

Sakine Madon på Expressen

Sakine Madon skriver i Expressen: "När ska vi inse att SD-åsikter inte försvinner med mobbning?"

Eskilstuna-kurirens ledarskribent, Alex Voronov, twittrade i veckan följande om några lokalpolitiker: "Noterade att @jaripuustinen @annelienystroms och KD:s gruppled. i Etuna Lotta Jonsson åt lunch med SD:s gruppledare Kim Fredriksson. Mysigt." Sakine Madon reagerade på detta och skriver: "De åt lunch, tänka sig. I stället för att lägga krut på att punktera Sverigedemokraternas argument, islamofobi och politiska förslag, hamnar en lunch i fokus. Blir sverigedemokraten i Eskilstuna mindre sverigedemokratisk om alla behandlar honom som paria? Vore det modigt och ädelt att fräsa 'vi lunchar inte med sådana som du'. Jag skulle inte tro det." Jag håller fullständigt med henne. Vi som bor i Voronovs tidningsområde får uppenbarligen vara försiktiga med vem vi lunchar tillsammans med. Det kan annars dyka upp i Voronovs (eller är det tidningens?) twitterflöde.

Fredrik Lundgren (FP) tar tag i skolan?

Skolrevoltledaren Mats Persson uppmanar Fredrik Lundgren (FP) och company, i insändaren "Dölj inte skolproblem", att de skall ta tag i problemen i stället för att dölja dem med omorganisationer och annat. I dagens tidning har bland andra Fredrik Lundgren (F) skrivit insändaren "Vi tar tag i skolan". Vilken provocerande rubrik; "Vi tar tag i skolan", just nu vill nog de flesta föräldrar att Fredrik Lundgren (FP) och company inte kommer i närheten av någon skolfråga alls!

Resultatet av Fredrik Lundgrens omorganisering av skolan kommer att leda till att flera elever kommer att börja i tex friskolan Roggeskolan. Den skolan Fredrik Lundgren var vicerektor på innan han blev ordförande i barn- och utbildningsnämnden. Roggeskolan skall nu även ta emot årskurserna 4 och 5. Vilket kommer att leda till att flera miljoner kronor till kommer att flyttas från den kommunala skolan till en friskola. Jag har inget emot att det finns friskolor. Men, jag ifrågasätter ledande politikers omdöme och moral när beslut de tar gynnar friskolorna.

Politiker får för mycket pension

Den 9 januari bloggade jag om politikerpensionerna som betalas ut i vår kommun. Jag redovisade uppgifter jag hade fått från kommunen. I dag berättar Strengnäs Tidning att två politiker har fått för mycket betalt.

Centerns Torgny Jonsson
fick för mycket förra året. Torgny säger till tidningen: "Missen från min sida var att jag inte räknade med arvodeshöjningarna i juni". Han kommer att betala tillbaka pengarna. Min uppfattning är att Torgny är den bästa ordförande vi har haft i kommunstyrelsen någonsin alla kategorier. Som ordförande var han lyhörd, inkluderande och rättvis. Han gjorde aldrig skillnad på någon. När jag kommenterade hans humanistiska och sympatiska framtoning vid ett tillfälle så sa han till mig att han hatade mobbning. Han berättade också att han tyckte särskilt illa om när människor slängde runt sig med begrepp som rättshaverister och dylikt. Man blir glad när man träffar Torgny. Hans politiska ledarskap gav i alla fall mig hopp under tunga stunder. Han är en hederlig och ärlig människa.

Leif Lindström (S) har också fått för hög pension. I hans fall så handlar det inte bara om förra året. Leif har fått för mycket betalt tre år efter varandra. Han påstår att han inte har fått några uppgifter om att han har fått fel pension. Det måhända. Men, samtidigt berättar Hélène Brodin Rheindorf (förr KD, nu M) att det är jätteenkelt. Det är inte svårt att göra rätt, säger hon. Hélène har alltid varit mycket påläst och noggrann. Det skall politiker vara. Frågan är: varför är det som är lätt för Hélène så svårt för Leif Lindström?

fredag 3 februari 2012

Vi gillar olika?

Veckans mest läsvärda tidningsartikel måste vara Bengt Ohlssons "De tolerantas dolda intolerans".

Bengt Ohlsson skriver: "I min artikel var jag och ryckte i vänsterns allra käraste snuttefilt: övertygelsen om att man står på den lilla människans sida mot övermakten. Att man befinner sig i ett hopplöst underläge. Jag var oförskämd nog att påpeka att det finns sammanhang där väns­tern har makten, tolkningsföreträdet och problemformuleringsprivilegiet, och att alla som har en avvikande åsikt fryses ut, tigs ihjäl eller rullas i tjära och fjädrar. Sånt här tycker man förstås inte om att höra. I synnerhet inte om man ägnar sina arbetsdagar åt att i blommiga ordalag hylla åsiktsfrihet, öppenhet och tolerans".

Jag tycker hela hans artikel är så träffande och då tänker jag inte bara på kulturvänstern. Jag hävdar att det är så här det ser ut i stort sett överallt i vårt samhälle. Vi talar om tolerans, men så fort någon avviker på ett eller annat sätt så sluter gruppen sig och utfrysningen är ett faktum. Dan Jönsson kallar Ohlsson för opportunist. Sven Wollter hävdar att Ohlsson har hamnat i dåligt sällskap. Malin Ullgren menar att Ohlssons attack slår fel. Viktor Barth-Kron undrar vad som kommer i stället för kulturvänstern. Oavsett vad så verkar Bengt Ohlsson vara en katt bland hermelinerna. Eller slaven på vagnen? Han behövs nog där han är. Alla andra människor som törs ifrågasätta gängse normer och kulturer behövs. Vad vore vi utan våra kritiker? Läs artiklarna, de är intressanta.

torsdag 2 februari 2012

Socialdemokrat bojkottar tidningen

Socialdemokraten Krister Lumme skriver på sin blogg: "Själv kommer jag att efter nyåret sluta läsa tidningen. Någon moderat megafon behöver jag sannerligen inte i min brevlåda. Det är förkastligt att jag ska betala för borgerlig propaganda och missnöje som Eskilstuna Kuriren sprider omkring sig i kommunen där det tydligt inte finns något bra att skriva om därför att vi socialdemokrater finns med i den beslutande församlingen. Många med mig kommer att säga upp tidningen. Uppmanar härmed även alla övriga socialdemokrater att göra det samma". Intressant! Detta sker alltså samtidigt som ledande Socialdemokrater i kommunen har "slagit" ihop sig med några ledande Moderater. Då uppmanar alltså en Socialdemokrat att folk skall säga upp (Moderat?)tidningen. Vi har spännande tider framför oss, det är helt uppenbart!

onsdag 1 februari 2012

Hot om polisanmälan

En högt uppsatt Socialdemokrat i Strängnäs kommun har under flera veckor skickat mail till mig innehållande hot om att hon skall polisanmäla mig om jag inte plockar bort ett blogginlägg jag skrev förra året. De mailen har jag fått både på face-book och på kommunmailen. En högt uppsatt Moderat har också engagerat sig i frågan genom att skicka mail med krav om att jag skall ta bort blogginlägget. Även en politiker i revisionen har lagt sig i det hela. Jag trodde de var fullt upptagna med att utreda alla skandalerna majoriteten i Strängnäs kommun har förorsakat? Så här avslutar Socialdemokraten sitt senast brev: "Jag kommer då be polisen i Strängnäs att skicka detta vidare till SÄPO:s ansvarige för hot mot politiker".

Just den meningen har jag
grunnat mycket på. Vadå hot mot politiker? När har jag hotat vederbörande? Allt detta sammanfaller med Håkan Juholts (S) avgång samt mitt återupptagna medlemskap i Moderaterna. Att alla Moderater inte blev glada när jag kom tillbaka till partiet har jag stor respekt för. Det har funnits konflikter och det är inte ovanligt att några människor är långsinta. Jag frågade Moderatpolitikern om denne fått tillåtelse från moderaterna på riksnivå att gå in och censurera medlemmars bloggar? Jag fick aldrig något svar på det.

Du är elak på din blogg ibland, sa en politiker till mig under strategidagarna nu i januari. Ja, det är jag nog, jag är inte direkt någon Florence Nightingale. Jag är heller ingen ängslig svensk, som måste ha lagstiftning bakom sig för att kunna agera eller tycka något. Jag är ju en sådan där äckelpräktig äppelkindad hurtig norrbagge. Läs Erik Helmersons träffande artikel i DN i dag. Det finns självklart undantag som bekräftar regeln, inget snack om saken. Men att ta till polisanmälan mot en kamrat i kommunfullmäktige? Är inte det att gå för långt?

Det har gått några veckor nu och inget har hänt. Vare sig polisen eller SÄPO har hört av sig. Till slut frågade jag om det här med polisanmälan bara var tomma hot? Jag fick inget svar där heller. Att försöka censurera min blogg genom att hota med polisanmälan kan alla fetglömma. Hot biter inte på mig. Devisen "Den som ger sig in i leken, får leken tåla" säger en hel del. Jag tål alla bloggtroll som dyker upp i bloggens kommentarsfält. Jag plockar bort de värsta avarterna, men ändock. Jag tål alla baktalningskampanjer, all smutskastning, all avundsjuka och den vuxenmobbning som uppstår i kölvattnet av att jag bloggar. Jag tål det mesta helt enkelt. Yttrandefriheten; min rätt att få tycka och tänka fritt är faktiskt värt alltihopa och mer därtill.

Klasskamp och klassresor


DN skriver: "Överklassafari är ett tecken i tiden. Arrangörens motiv – att fokusera på samhällets klasskillnader – är också tidstypiskt, enligt forskare som DN.se har talat med".

Som sociolog tycker jag att klassperspektivet alltid är intressant. Först några ord om begreppet; klassidentitet är inom sociologin en subjektiv kategori baserad på individens egen uppfattning om vilken samhällsklass denne uppfattar sig tillhöra. Inom samhällsvetenskaplig forskning gör man ibland en åtskillnad mellan objektiv och subjektiv klass. Objektiv klass avser den klassificering av människor som görs utifrån mått såsom utbildningsnivå, inkomst och bakgrund. Subjektiv klass beror däremot utifrån en persons upplevda klasstillhörighet. Enligt denna uppdelning kan en person således objektivt sett tillhöra till exempel övre medelklass, men subjektivt anse sig tillhöra arbetarklass. Jag är dock ganska säker på att de Moderater som numera kallar sig arbetare normalt inte tillhör arbetarklassen vare sig objektivt eller subjektivt.

Socialdemokraten Peter Andersson skriver på sin blogg: "Har begreppet 'klasskamp' kommit åter till svensk politik? Frågan är onekligen relevant efter den gångna veckan. Ett stort utrymme har ägnats i medier åt att beskriva det Överklassafari som en liten grupp revolutionärsstinna unga från 'Allt åt alla' gjorde till villakvarteret Solsidan i Nacka. Syftet beskrivs som att en resa till rika områden ska ge människor möjligheter att odla sitt klasshat".

Oavsett vad som diskuteras
så är kunskaper att föredra framför rena dumheter. Folkpartisten Martin Lundqvist, som är nämndordförande i Haninge, säger: "Jag ser det som ett medvetet och individuellt val vilken klass man vill leva inom". Ett mycket okunnigt uttalande. Kristdemokraten Patric Rylander funderar på att arrangera underklassafari med vanartiga barn, socialbidragstagare och nedlagda butiker". Man skall behandla sina medmänniskor med respekt och värdighet. Det glömde Patric Rylander helt bort.

Johan Ingerö påpekar klokt: "Den som minns morden på två svenska toppolitiker och på fackföreningsmannen Björn Söderberg, kravallerna i Göteborg eller de otaliga mindre skärmytslingar som på senare år förpestat den politiska debatten har dock anledning att protestera. Hat förtjänar inget utrymme i det demokratiska samtalet". Han har också rätt i att det är genom utbildning man kan göra något åt problemet. Genom utbildning kan man göra det som man inom sociologin kallar för klassresa. Det kallas även för social rörlighet; alltså att man kan byta socialklass. Men, att klass inte alls skulle ha en koppling till inkomst håller jag inte med Johan Ingerö om. Peter Andersson skriver: "Att det finns samband mellan utbildning, inkomst, hälsa, ohälsa, aktiv fritid, kraften att påverka demokratiskt och höja sin röst och mycket annat är i all forskning solklart". Jag håller fullständigt med honom.

Henrik Berggren på DN skriver: "Denna slutsats bygger på statistiska jämförelser mellan ett antal av världens rikaste länder när det gäller faktorer som utgör rimliga mätare på välbefinnande: livslängd, drogmissbruk, tonårsgraviditeter, fetma, våldsfrekvens, skolresultat, fängelsestraff, social rörlighet. På nästan alla områden blir utfallet detsamma. I länder med relativt låga inkomstskillnader – främst Skandinavien och Japan – är människor över lag friskare, nyktrare, smalare, bättre utbildade och lyckligare än i länder med stora sociala klyftor, i första hand Storbritannien och USA". Tesen eller slutsatsen, som författarna till boken "Jämlikhetsanden" driver, är att ekonomisk ojämlikhet har en negativ påverkan på människors fysiska och mentala hälsa.

Min gode vän Peter Andersson säger att han inte tillhör dem som skulle ta begreppet "Klasshat" till sitt språkbruk. Det vill inte jag heller göra. Jag delar också Peters åsikter om att klassklyftor inte är bra och att politiken skall ta beslut för att förhindra att klyftorna ökar samt beslut för att få större jämlikhet och rättvisa. Skillnaden är att jag inte tror att hög beskattning på arbetarnas inkomster är rätt väg att gå. Peter påstår att borgerligheten inte ser minskade klyftor och utjämning som något önskvärt. Det finns fortfarande mörkblåa Moderater som bara ser till de rika. Vi har de även här i min kommun. Men de allra flesta inom Moderaterna vill bygga ett gott samhälle för alla precis som de flesta andra politiska partier i Sverige vill. Målet har vi gemensamt. Det är vägen dit vi inte har samma uppfattning om.

När det gäller samhällsklass och hur det påverkar människors förutsättningar och livsvillkor så är okunskapen generellt mycket låg hos de folkvalda. Det är både trist och oroväckande. Därför är det bra att klassfrågan nu debatteras. Samtidigt kan jag berätta att det först var när jag kom till Sverige 1993 att jag blev medveten om min klasstillhörighet. Kanske för att vi inte har någon överklass att tala om i Norge? Norrmäns "överhet" var under många år danskarna och sen svenskarna. Och de blev vi ju som alla vet av med:-). Det var förresten en snobbig och arrogant Strängnäsmoderat som informerade mig om att jag inte var "fin" nog; att jag kom från fel samhällsklass för att kunna bli en av dom!

Jens Persson (C), chefen på kaserngården

Finns det oklarheter och funderingar kring Peters agerande och artiklarna i massmedia? Den frågan finns i det material som delades ut på en utbildningsdag för 70-80 chefer på kommunen. Läs noga. Det gjorde jag och fick direkt en sådan där läbbig "Sovjet-känsla". Vad är det för ledning vi har i kommunen? Är du inte med oss är du emot oss. Det är vad kommunchef Peter Lundbergs och kommunalrådet Jens Perssons (C) kaserngårdsanda signalerar. Det är skrämmande att kommunledningen försöker indoktrinera sina medarbetare på det här sättet; att via diskussioner kring tidningens kritiska artiklar om konsultskandalen utkräva någon sorts lojalitetsförklaring samt dela ut munkavel. Den rätta bilden skall uppenbarligen förankras i organisationen, det görs via cheferna och det är kommunchefens bild som skall planteras. Läbbigt värre!

Ledaren skriver: "Bara 46 procent av kommunens medarbetare sägs ha förtroende för kommunledningen. Målet är att öka andelen till 55 procent i år. Det kanske går – bland annat med lite större respekt för lagar och med en lite mindre självupptagen kommunchef". Att förtroende för ledningen är så katastrofalt lågt som 46 procent, hade jag ingen aning om. Det är allvarligt, mycket allvarligt. Men herrarna Lundberg och Persson gör som strutsen; sticker huvudet i sanden och låtsas som det regnar. Det var ett gäng rädda tjänstemän jag träffade på kommunledningens strategidagar i Västerås. Även kommunens ledande politiker var tystlåtna. Det fanns inget go, det fanns inte mycket till visioner heller. Det var en ganska tam föreställning. Det var två trevliga strategidagar, det skall tilläggas.

Konsensuskulturen vi har i vår kommun är påtaglig. Inte ens Moderaterna agerar opposition. De är rädda för att hård kritik nu skall slå tillbaka på dem när ny majoritet skall bildas efter valet 2014. DN:s Erik Helmersons ord är tänkvärda i sammanhanget: "Men samtidigt: De flesta positioner i samhället, även ledande, går utmärkt att sköta trots att man har åsikter som inte är helt formade efter alla rådande strömlinjer. Jag är rädd för ett übermoraliskt dagväktarsamhälle fullt av bevakningskameror riktade mot historien. Där ingen någonsin har sagt eller gjort något kufiskt, där vi ständigt hukar under risken att något av våra ogenomtänkta yttranden och göranden kommer tillbaka och slår oss med blyrör i bakhuvudet". Konsensuskulturer är alltid behagliga för majoriteten. Men när oppositionen blir en kopia av majoriteten då börjar det bli riktigt obehagligt.