måndagen den 5:e mars 2012

I morgen var jeg alltid en løve

Den norska psykologen Arnhild Lauveng har skrivit boken "I morgen var jeg alltid en løve". På svenska blir titeln "I morgon var jag alltid ett lejon". Min dotter Margarita köpte boken i julklapp till min bästa väninna Sissel i Norge. När jag besökte Sissel förra året fick jag låna boken av henne.

Arnhild Lauveng var inlagd på psykiatriska avdelningar i tio år med diagnosen schizofreni. Hon var psykotisk och självdestruktiv. Hon krossade glas och skar sig. Boken tar oss med in i en värld av röster, hallucinationer; av råttor som springer i flock efter henne, och vargar som gläfser, med gula ögon och dreglande käftar. Hon visar hur vanföreställningar och symptom har sin logik och mening. Det sägs att man inte kan bli frisk från schizofreni. Arnhild, som jag har haft förmånen att få kontakt med via face-book, är ett levande bevis på att det både går att bli frisk och dessutom få ett gott och välfungerande liv fast man har haft denna allvarliga och svåra diagnos (sjukdom).

Jag har under mitt liv saknat kvinnliga förebilder. Arnhild har blivit min starkaste och viktigaste kvinnliga förebild. Hon är orsaken till att jag åter igen har startat upp med mitt bokprojekt. Mina tre underbara barn, som nu är vuxna, ger mig också inspiration till att slutföra min dröm som jag har haft sedan jag var 16 år; att skriva en bok. På samma sätt som en målartalang skall måla tavlor och en musiktalang skall skriva musik, skall folk som är duktiga på att skriva göra just det. Har man dessutom något att berätta eller något att förmedla skall man ta chansen att skapa. För mig är skrivandet lika mycket konst som att måla eller göra något annat estetiskt. Att skriva sin egen historia, som jag håller på med, är att ta tillbaka sin egen historia; sin egen berättelse.

En norsk psykiatriker klistrade på mig en hög med allvarliga psykiatriska diagnoser när jag var tonåring. Det skedde under ett samtal på några enstaka minuter. Min mångåriga kamp för min egen existens och värdighet efter det korta samtalet är grundbulten i min bok. Tre år efter mitt möte med denna psykiatriker blev jag friskförklarad. Jag hade under tiden inte fått någon behandling. Jag blev liksom frisk av mig själv. Precis som om ett brutet ben skulle kunna läkas utan gips. Arnhild Lauveng fick höra att hennes sjukdom var kronisk, något som inte skulle gå över. Jag fick höra samma sak, att mina diagnoser var något jag skulle få leva med resten av mitt liv. Som tur var jag både ung och förbannad. Jag vägrade acceptera de diagnoser och etiketter "hjärnskrynklaren" gav mig. Och tre år senare fick en annan psykiatriker erkänna att jag inte hade några av dessa diagnoser; de som alltså skulle vara livet ut. Jag sökte om ekonomisk ersättning från den norska staten för det lidandet detta har åsamkat mig och min familj, men fick nobben.

Jag har alltid varit ganska öppen med vad jag har upplevt. Jag har berättat för ganska många vad jag har varit med om. Det har inte akkurat varit till min fördel. Folk som inte känner mig har flera gånger försökt psykförklara mig. Folk som inte har några som helst kunskaper om vare sig psykologi eller psykiatriska diagnoser har gett mig många sådana. Mest bakom min rygg så klart. Det skedde när jag arbetade inom kriminalvården och det har även hänt inom politiken. Jag tror det mest bottnar i rädsla, okunskap och ibland i ren och skär ondska. Kommer man inte åt någon på ett annat sätt så är karaktärsmord ett populärt vapen. Det har gjort ont, men det biter inte på mig längre. Jag tycker att människor skall vara stolta över vad de har åstadkommit under sitt liv. Och vi som har överlevt övergrepp, förtryck och misshandel skall också vara stolta. Vi har ingenting att skämmas över; vi är ju överlevare!

Arnhild har gett mig tillbaka tron på mina medmänniskor. Genom hennes bok "I morgen var jeg alltid en løve" och hennes andre bok "Unyttig som en rose" har jag fått mycket inspiration och hopp. Arnhild har en enorm stor godhet inom sig och hon känner en omsorg för andra människor som jag sällan har sett. Läs hennes böcker. Ta del av hennes starka historia. När allt är mörkt så är det svårt att se allt det goda runt omkring oss. När allt är riktigt svart så är det nästintill omöjligt att se de goda medmänniskorna som alltid finns där.

Jag vill att hjälpsystemet, de människor som arbetar inom det, skall förstå att de som vill hjälpa andra människor måste möta sina medmänniskor just där de är och hjälpa de utifrån den platsen, den nöden och den smärtan, kan man göra det helt oegoistiskt, ja då kan man hämta solen till slut och jag tror att vi kan det därför att hoppet och kärleken alltid är starkare än ondskan.

3 kommentarer:

Anonym sa...

så sant. du är så klok margit. och skönt att läsa att du börjat skriva igen(: skriv så pennan glöder, lev ut din kreativitet. jag vill bara säga att man inte alls behöver ha någon talang för att vara kreativ, det är inte resultatet som är målet-det är vägen dit(;
mvh muko

Margit Urtegård sa...

Hej muko

Tusen tack för dina vänliga ord och för din uppmuntran.

Margit Urtegård sa...

Citat från face-book: "Tusen takk for gode ord, Margit, de er nok litt overdrevne, men tusen takk likevel :-) Så glad for at du er den du er, at du skriver, deler av din erfaring, og at du til tross for mange vonde opplevelser fortsetter å arbeide for en bedre verden og en bedre behandling av mennesker som har det vanskelig. Tusen takk for ditt viktige arbeid!"