fredag 2 mars 2012

Hur överlever man?

Strengnäs Tidning skriver: "En kvinna vårdas på strokeavdelning efter att ha hängt sig. En man har lyckats rymma flera gånger från sluten avdelning. Tidigare patient säger att vården är ren förvaring. Och personalen går på knäna. Nu inleder tidningen en granskning av psykiatrin."

Jag har länge tänkt
att skriva om den här fruktansvärda händelsen. Jag har bara inte vetat hur jag skall skriva. Psykiatrin i Sverige fungerar inte optimalt, det är ett faktum. Varför det är så är det kanske svårare att svara på. En sak är jag dock ganska säker på; man har inte ett brukarperspektiv inom psykiatrin. Precis som man inte heller har inom de flesta andra vårdinstitutioner i Sverige. Vem är i fokus? Inte är det patienten i alla fall. Det är tragiskt och det borde även alla siffernissar bli bekymrade över; de som är så upptagna med/över att våra skattepengar skall användas på ett effektivt sätt.

I Norge har de börjat använda sig av brukares erfarenhet av hjälpsystemen för att få svar på hur de bättre kan hjälpa människor med olika hjälpbehov. Sverige borde vände näsan lite mer västerut och kanske anamma den mer humanistiska inriktning man har börjat använda sig av i Norge. Var lite mer prestigelös och lär av lillebror, det är mitt råd.

Nästa vecka åker jag till min gamla hemstad Molde i Norge. Jag skall föreläsa för några socionomer på högskolan i Molde om resiliens. När det handlar om en individ beskriver resiliens hur pass bra hon är på att handskas med kriser, förändringar och stress utan att brytas ner av dem. En del människor kan det från början. Andra behöver hjälp med att inte låta sig knäckas av minsta svårigheter, utan snarare kunna se dem som utmaningar som de kan växa av. Man brukar kalla de som överlever en hemsk barndom och uppväxt för maskrosbarn. Jag är en sådan och skall nu alltså få chansen att lära ut till några norska socialarbetare hur det gick till. Det skall bli både spännande och lärorikt. Jag hoppas att jag lyckas med det.

Psykisk ohälsa är en utbredd sjukdom i vårt samhälle. Det är tyvärr ett tabubelagd område. Det har också blivit så olyckligt att Gud och var man slänger runt sig med psykologiska begrepp de inte har några kunskaper som helst om. Kreti och pleti kallar en det ena och en den andra för saker de inte alls har några som helst kunskaper om. Jag såg och hörde detta under de 9 år jag arbetade inom kriminalvården. Kriminalvårdare utan någon som helst psykiatrisk eller psykologisk utbildning diagnostiserade gärna fångar och även annan personal. Jag blev upprörd över detta och påtalade detta för ledningen flera gånger. Jag upplevde detsamma inom SIS där jag arbetade i 3 år. Jag har funderat mycket över varför det är på detta viset? Varför tar vissa sig sådana ödesdigra rättigheter? Tänker dessa människor någonsin över hur mycket de kan skada andra genom att göra detta?

Man kan må psykiskt dåligt på olika sätt. Ibland förstår man inte själv att man är sjuk. Det finns många olika psykiska sjukdomar. En diagnos är ett namn på en speciell sjukdom. En diagnos kan man få efter kontakt med sjukvården. Det är normalt en psykiatriker som ställer diagnos efter att ha haft flera samtal med klienten över en längre tid. Vi låter ju inte vem som helst yttra sig över folks hjärtsjukdomar eller andra fysiska åkommor. Varför skall man ta mindre hänsyn vid psykisk sjukdom? Några tankar om psykiatrin i Sverige. Det kommer mera...

Jag älskar min avlidne pappas favoritordspråk: "Gå en mil i mina mockasiner innan du dömer mig eller säger något om vem jag är!"

Inga kommentarer: