söndag 4 mars 2012

Barnperspektiv och barnlöshet

Debattören Thomas Idergard skriver i SvD: "En majoritet i riksdagen vill ge ensamstående rätt till assisterad befruktning. Men argumenten håller inte. Visst växer många barn upp utan en pappa, men anser vi dessa omständigheter vara så lyckliga att vi vill upphöja dem till allmän lag?" Jag tycker detta är en svår fråga som är värd att debattera.

Överläkaren och Moderaten
Lars Björndahl skriver på sin blogg: "Men den viktiga problemställning som Idergard undviker är följande: redan nu blir många ensamstående kvinnor gravida utomlands. Deras barn har då ingen möjlighet att få information om den biologiska fadern. Insemination i Sverige skulle ge den möjligheten. Vad vore bäst för dessa barn: laglig insemination i Sverige med fullständiga möjligheter att få veta sin biologiska bakgrund eller utrikes insemination av helt anonymiserade donatorer?" Är det så att inget annat land än Sverige ger ut information om pappan? Oavsett vad så är väl problemet att barnet inte kommer att få ut den informationen innan barnet är 18 år? Jag vet inte om det är så. Men, om det är så har barnet i alla fall växt upp utan en pappa.

Jag vill inte på något sätt försöka göra mig till expert i denna fråga. Jag tycker den är komplicerad. Men, jag vill i alla fall komma med några funderingar kring detta. Under lång tid så har västvärlden arbetat mycket för att barn skall få tillgång till båda sina föräldrar. Pappan, som tidigare oftast var frånvarande under barnens uppväxt, har fått pappamånader med mera. När föräldrar skiljer sig så har det blivit ganska vanligt att barnen bor varannan vecka hos mamman och varannan vecka hos pappan. Att pappan helt försvinner vid en skilsmässa är inte längre nästintill en självklarhet. Det är heller inte lika vanligt att pappan är enbart helgpappa efter skilsmässan.

Göran Hägglund (KD) skriver: "Barn som saknar närvarande pappor växer många gånger upp helt utan manliga förebilder, eftersom så få män väljer att arbeta inom skola och barnomsorg. Det är ett stort problem, som knappast blir mindre av en ny lagstiftning som ställer faderskapet i skugga." Jag delar till stor del Hägglunds uppfattning. Pappan är viktig, manliga förebilder är viktiga.

Jag har aldrig sett min mamma
, hon dog när jag föddes. Min pappa tog hand om mig tills han dog när jag var 12 år gammal. Jag funderar på vem det är som vill bli inseminerad? Är det kvinnor på 25 år som har bestämt sig för att inte vilja bilda familj med någon annan vuxen, men ändå vill ha barn? Min gissning är att det nog i de flesta fall handlar om kvinnor som har passerat 30 år, som känner den biologiska klockan ticka snabbt iväg, som inte har hittat någon (rätt) partner och som vill ha barn innan det är för sent. Har jag fel? Om det är så vill jag påpeka att man inte är direkt purung längre när man har passerat 30 år. Vad händer med barnet om mamman skulle bli allvarligt sjuk, arbetslös eller på annat sätt råka illa ut? Hanne Kjöller på DN skriver: "Barn som från början bara har en förälder är mycket mer sårbara om mamman – som det i inseminationsfallen rör sig om – får en dödlig sjukdom, blir psykiskt sjuk eller börjar missbruka alkohol eller tabletter."

Kenneth Johansson (C)
, Mats Gerdau (M) och Barbro Westerholm (FP) skriver i SvD: "Längtan efter barn är en stark drivkraft. Att bli förälder är för många en av livets största höjdpunkter. Oavsett hur familjen ser ut innebär barn både glädje och prövningar, men framförallt ett stort ansvar. Alla barn förtjänar en bra start i livet med en trygg uppväxt. För oss är det självklart att alla frågor som rör barn ska ta sin utgångspunkt i vad som är bäst för barnet." Men, är det verkligen barnets bästa de här tre politikerna brinner för? Ensamstående mammor har det tufft på många sätt. Jag vet, jag var ensamstående mamma under flera år. Det är inte lätt att vara ensam med barn. Min erfarenhet är att det underlättar att vara två vuxna när man har barn.

Generalsekreterare för Svenska Evangeliska Alliansen
Stefan Gustavsson skriver på newsmill: "Argumenten för insemination av ensamstående är både problematiska och ofullständiga. Ska ensamstående män i förlängningen kunna kräva surrogatmammor?" Den kampen kommer Moderaternas Maria Abrahamsson, som är frivilligt barnlös, hjälpa till med. Hon skriver på newsmill: "Dags för mitt parti att bejaka surrogatmödraskap. Det kan rimligen inte vara statens uppgift - särskilt inte en borgerlig regerings - att via lagstiftning lägga krokben för vuxna människor som inget högre önskar än att få egna barn." Men om det händer någonting med den ensamma föräldern blir det statens uppgift. Så blev det för mig fast jag innan jag föddes hade två föräldrar. När jag föddes dog min mamma, när jag var 12 år dog pappa och den norska staten tog över ansvaret. Kan tillägga att den norska staten inte var världens bästa förälder, snarare tvärtom. De som tror att den svenska staten är bättre räck upp en hand!

8 kommentarer:

Johan svorsk sa...

Nu är vi överens. Jag hamnade i en ganska hetsig debatt om detta på Facebook för några dagar sedan, och kände mig som om jag blivit inmålad i "det reaktionära hörnet", en plats jag inte riktigt gillade, men ändå inte kunde ta mig ur. Jag hävdade, kontroversiellt nog, och med bakgrund i min egen uppväxt med mor och styvfar (och en ytterst frånvarande far, som det helst inte skulle talas om), att blod faktiskt är tjockare än vatten. Mina erfarenheter är naturligtvis inte allenarådande för alla, men jag känner till fler fall.

Jag säger inte att det inte går att få en lycklig uppväxt i en styvfamilj, och många har haft betydligt tuffare uppväxt än vad jag haft, men det stora felet var att jag inte hade någon kontakt med min biologiske far (och där har han själv också ett stort ansvar), samt att jag uppfostrades till att kalla min styvfar pappa, min biologiske far, som alltså helst inte skulle nämnas (bland annat för att min styvfar inte tålde honom), gick under benämningarna "din biologiske far" eller "den där R...".

Jag känner också ett adoptivbarn från Indien, som vad jag vet har haft en mycket bra uppväxt i sin svenska familj, men trots det nu i flera år har letat efter sin biologiska mor i Indien. Hon har lyckats hitta barnhemmet som hon varit på, och träffat en av de som arbetade där, men modern tycks vara svår att hitta. Och hon fortsätter leta. Säger inte det en hel del?

Och det borde ju inte ha gått diverse debattörer till vänster och höger förbi, alla dessa TV-program på temat "Spårlöst försvunnen", med alla dessa människor som söker sina biologiska föräldrar.

Vi får ju acceptera att livet inte alltid är perfekt. Att gå därifrån till att uppmuntra att ensamstående kvinnor skaffar barn genom att tillåta insemination, det är ganska stor skillnad.

För övrigt så kan visst barn som tillkommit genom insemination i Danmark vid arton års ålder begära och få ut sin biologiske fars identitet. Läs det en gång till: vid arton års ålder! Så i arton ålder så existerar inte deras biologiske far annat än som en anonym donator.

Johan svorsk sa...

I arton år (inte "arton ålder") skall det naturligtvis stå i slutet.

Marie-Louise F M sa...

Hej Margit!
Inseminationsdebatten behövs verkligen! Jag hoppas verkligen att det finns fler än bara kristdemokrater i riksdagens kammare som sätter barnens bästa först i den här frågan och inte ensamstående mammors barnlängtan.
Absurt! Barn är skyddsvärda och därför ska deras perspektiv väga tyngst.
/Marie-Louise

Anonym sa...

Kan säga som så att jag hade hellre velat att mina barn varit ovetande om sin far!
Nu är han istället en frånvarande "fader" som dyker upp som gubben i lådan & lovar guld & gröna skogar.... För att sedan krypa ner i sin håla igen till sin fru alkoholen.
Näe, mina ungdomar hade säkerligen mått bättre om dom hade haft en fader som dom inte visste vem det var...

Många gånger har jag önskat att han skulle försvinna från jordens yta... Han kommer likt en katastrof in & sviker sina barn...
Sedan sticker han igen & jag får åter stå & plocka upp spillrorna. :´(

Tror nog att fäder som "finns" men inte är närvarande är ett större problem än att man har en farsa som är spermadonator!

Patrick Baltatzis sa...

Margit,
Att föda barn är nog den starkaste biologiska drivkraften vi har. Det är i själva verket därför som vi fortfarande fortplantar oss, trots att vi inte behöver. Du har själv tre barn så jag antar att du vet vad det handlar om.
Oavsett våra personliga preferenser om när man ska skaffa barn, hur man ska uppfostra barn och i vilken miljö barn ska växa upp i, är det att beröva kvinnor och män möjligheten att fortplanta sig ett biologiskt frihetsberövande.
Vi kan inte avgöra vilken miljö som blir bäst för ett barn att växa upp i. Vi kan inte avgöra om en pappa blir frånvarande, eller en mamma alkoholist. Varför ska vi då förneka vissa rättigheter som andra har? Den här debatten bara synliggör hur moral har blivit grund för lagstiftning och inte principer. Vad jag mest förfäras är att till synes liberal debattörer som Idergaard helt och hållet tappat kompassen.

Anonym sa...

barn behöver bara bli sedd bekräftad och respekterad av en enda människa för att kunna växa upp i trygghet och lära sig känna tillit. om den personen är gammal,ung, biologisk, man,kvinna eller maninna är oviktigt.själv har jag växt upp med två biologiska föräldrar av motsatta kön, där ingen såg mig för den jag var eller bekräftade mig, att jag dög som jag var. där avsaknad av kritik var lika med beröm, och kroppskantakt var otäckt. och därför har jag gjort tvärs om med mina egna barn, allt jag själv har saknat i min barndom, har jag prioriterat för mina egna barn. när min pappa dog var jag nästan fyrtio år och insåg att han var mig en total främling, trots att vi levt nära varandra hela tiden. det är inte rimligt att håsa upp tvåsamheten som den bästa modellen för föräldraskap. även två föräldrar kan dö i samma bilolycka, även en partner till alkohol eller drogberoende kan vara medberonde, det finns helt enkelt inga garantier. och ser man historikt så måste man konstatera att en lycklig barndom inte alltid är en garanti för ett fortsatt lyckligt liv, och tvärs om. mvh muko

Patrick Baltatzis sa...

Tack Muko, de orden är precis vad som behöver höras om och om igen.

Patrick Baltatzis sa...

Tack Muko, de orden är precis vad som behöver höras om och om igen.