söndag 15 januari 2012

Tre av fyra unga dömda för brott återfaller i brott

DN skriver: "Tre av fyra som har dömts till sluten ungdomsvård återfaller i brott. Genom att gradvis slussa ut dem till ett vanligt liv hoppas nu Statens institutionsstyrelse, SIS, kunna förändra det usla resultatet." 2005 var det nästan 80 procent av de unga som dömdes för grova brott som återföll i brott inom tre år. I vilken annan offentlig verksamhet skulle vi har accepterat dessa enormt dåliga siffror; läs dåligt resultat? Skulle vi ha accepterat att åtta av tio åldringar på ett ålderdomshem fick fel vård? Skulle vi varit tysta om 8 av tio patienter dog på operationsbordet inom våra landsting? Skulle vi suttit med armarna i kors om 75 procent av våra skolelever gick ur skolan utan betyg? Nej, jag tror inte det. Vill samtidigt påpeka att jag tycker det är mycket bra att SIS nu testar nya metoder som det här med att ge bättre utsluss.

Inom all sluten vård i Sverige, inom psykiatrin, inom kriminalvården och inom sluten ungdomsvård, har vi haft dåliga resultat länge. Kriminalvården, som jag själv har jobbat inom i nästan 9 år, borde inte ens kallas för vård. En klok kriminalvårdschef sa till mig en gång: "Fångarna umgås eller pratar med er vårdare i genomsnitt några enstaka minuter per dygn, resten vistas de med och påverkas av andra dömda. Vad tror du det har för effekt?" Jag behöver inte svara på den frågan. Svaret är för uppenbart. Kan nämna att på Hallanstalten, som har mer än 200 intagna, arbetade det endast en psykolog när jag jobbade där mellan 2004 och 2009. Det fanns programverksamhet där också, men den var i sammanhanget ganska obefintlig. Personer som sitter inlåsta i flera år har inte mycket nytta av att gå några enstaka månader i kognitiva program. Jag träffade intagna som hade suttit många år på i fängelse som aldrig har vare sig gått några program eller fått några samtal hos en psykolog. Man behöver inte vara en Einstein för att fatta att våra fängelser är dåligt rustade för att rehabilitera fångar.

Under mina tre år inom SIS, då jag arbetade på ett LVU-hem (Lagen om vård av unga) där unga flickor var inlåsta såg jag också saker som inte var bra. Personalen gjorde ett fantastiskt gott arbete utifrån de förutsättningar som fanns, det skall också i ärlighetens namn sägas. Men, på det LVU-hemmet jag arbetade så gjordes det utredningar på tjejerna som kom till oss. Utredningar som resulterade i rekommendationer till de olika socialtjänsterna, som ansvarade för klienterna. Väldigt ofta följde inte socialtjänsterna våra rekommendationer alls. Det kan vara olika orsaker till det tex att politikerna i den kommunen tjejen/tjejerna kom ifrån hade beviljat för lite pengar eller att tjejen/tjejerna hade socialsekreterare som inte var särskilt engagerade och intresserade.

Under mina månader på behandlingshemmet Kurön blev jag förvånad och förskräckt över hur många av våra klienter som var/är hemlösa. I Sverige, ett av världens rikaste länder, finns det många medborgare som inte har ett eget hem. Bostadslösa och fattiga, som hade hamnat i missbruk, placerades hos oss. Kurön kallades tidigare för torken, dit många kommuner skickade sina missbrukare för att de skulle få vila upp sig. Det fungerar i väldigt stor grad fortfarande så. Tänk själv; du är skuldsatt, bostadslös och saknar ofta både utbildning och ett fungerande socialt nätverk. Hur tror du att några veckor eller månader på Kurön eller ett annat behandlingshem kan förändra den situationen? Och nu kommer vi till det absolut värsta, landets socialtjänster. Först vill jag påpeka att det finns änglar även inom socialtjänsten, medmänniskor som verkligen vill hjälpa de hjälpbehövande. Men, det är ingen regel tyvärr, mer ett undantag som bekräftar regeln. Precis som inom kriminalvården så sliter socialtjänsten med stor personalomsättning. Vilket leder till att många av de som arbetar där är nyutexaminerade unga människor, som säkert vill väl, men inte vet hur. Det finns säkert andra orsaker till eländet också. Men, socialtjänsten får mycket kritik både av klienter och de som arbetar med klienterna på de olika institutionerna. Det är alltså som det alltid har varit. Jag kommer ihåg när jag bodde på ett ungdomshem 15 år gammal. Då sa föreståndaren till oss tjejer att vi måste skriva ner allt vad våra socialsekreterare sa till oss när vi hade möten med de, för de höll nästen aldrig vad de lovade. Jag tror inte det är så annorlunda nu än vad det var då på 80-talet.

Jag kommer ihåg när ledningen på ungdomshemmet jag bodde på tog med mig och några andra ungdomar till en skola för elever som utbildade sig till socionomer. Högskoleleverna fick ställa frågor till oss och vår föreståndare berättade om sin verksamhet. Föreståndaren berättade att jag var mycket duktig i skolan och en av de socionomstuderande frågade mig vad jag gillade bäst i skolan. Rasterna, svarade jag. Jag var precis som alla andra ungdomar förutom all den skam jag bar på. Skammen över att vara föräldralös och bo på en institution. Samma skam som jag har mött på hos flera av de ungdomar jag har träffat på våra fängelser och andra institutioner jag har arbetat på. De som behöver ett samhälle som bryr sig. Åter igen ställer jag frågan; i vilket annan verksamhet i samhället skulle vi acceptera så dåliga resultat? Vi bryr oss om hur skolan fungerar, vi bryr oss om hur äldrevården fungerar och vi bryr oss om hur sjukvården fungerar. Därför att de flesta av oss passerar de verksamheterna genom livet. Men, de mest utsatta, de talar vi inte mycket om.

2 kommentarer:

Margit Urtegård sa...

Glömde skriva en sak. Skam är inget vi föds med, den är inlärd.

Johan R. Sjöberg sa...

Skam är inlärt. Tack, tyvärr sitter programmeringen ganska hårt.

Fruktansvärt hur samhället sviker de mest utsatta, för övrigt. Det gäller nog tyvärr båda våra hemländer, från vad jag har förstått.