fredag 29 april 2011

"Många borde ha sett"

I dagens ledare i DN står det: "Det sägs att Patrik Sjöbergs uppgifter om sexuella övergrepp slagit ned som en bomb i Idrotts-Sverige. Men är det verkligen i Idrotts-Sverige bomben briserat? Är det inte i en vidare del av landet? Det borde vara i en vidare del av landet. För precis som missbrukare letar upp droger där de finns så letar pedofiler upp barn där de finns. Pedofiler kan söka sig till barn- och ungdomskörer. Pedofiler kan söka sig till kyrkans barn- och ungdomsgrupper. Som sagt de söker sig dit barn finns.

Norrmannen Christian Skaar Thomassen blev också ett offer för Viljo Nousiainens sexuella övergrepp. Han säger till DN att han är kritisk mot att ingen vuxen reagerade. Han menar att många borde ha sett och agerat. När jag läser detta tänker jag på flickan som blev utsatt för sexuella övergrepp av sin lärare på en skola i Strängnäs kommun under många år. Strängnäs kommun och skolan där läraren arbetade fick hård kritik av skolinspektionen.

Tidningen skriver: "Framför allt ser man mycket allvarligt på att händelserna har inträffat i nära samband med skolmiljön. Man anser också att skolan borde ha ifrågasatt och utrett omständigheterna runt den dömde lärarens beteende. Man menar att skolan inte sett till situationens helhet och brustit i arbetet med särskilt stöd. Dessutom har skolans arbete med fallet inte dokumenterats". Många frågor dyker upp. Varför dokumenterades inget? Ville man inte se? Ville man inte kolla upp alla rykten som florerade? Varför då? Ville man inte skydda flickan? Var det läraren man ville skydda?

DN skriver: "Enligt Brottsförebyggande rådet är närhet till barnet en avgörande riskkomponent. Och en majoritet av övergreppen begås av familjemedlemmar eller andra släktingar". De berättar också att det finns mörkertal vid så gott som alla brott och att när det gäller barnsexbrott torde mörkertalen vara oceaniska!

torsdag 28 april 2011

Det är aldrig barnets fel!

Patrik Sjöberg berättar i boken "Det du inte visste" att hans avlidne styvpappa och tränare utsatte honom för sexuella övergrepp. Övergreppen startade när Patrik Sjöberg var 11 år och pågick under många år. Tränaren och styvpappan Viljo Nousiainen gick bort 1999. DN skriver: "Patrik Sjöberg säger att han välkomnar den som vill utmana hans påståenden i boken. – Den som vill stämma mig stöder indirekt pedofili. Det är jag som är offer och jag bara önskar att jag hade kunnat ha kurage att träda fram medan Viljo levde".

Patrik Sjöberg vill att utdrag ur straffregister skall göras om folk som skall arbeta nära våra barn. Det skulle antagligen inte hjälpt Patrik Sjöberg när han var 11 år då Viljo Nousiainen, mig veterligen, inte var dömt för något brott mot barn. Det kommer heller inte att hjälpa så många barn i dag då merparten av de som missbrukar barn sexuellt är närstående och oftast inte är dömda. Jag förstår honom också och är inte emot att utdrag ur straffregistret görs mycket oftare. Jag vill bara påpeka att det inte hjälper alla barn. Jag vill inte att det skall bli en "falsk trygghet" som gör att vi inbillar oss att det är den stora och hela lösningen på problemet, för det kommer det aldrig att bli. I dag fick jag veta att de som arbetar inom förskolan i Strängnäs kommun kontrolleras i straffregistret.

Även Riksidrottsförbundets ordförande Karin Mattsson Weijber vill få tillgång till delar av belastningsregistret för att kunna stoppa pedofiler från att vara idrottsledare. Justitieminister Betrice Ask (M) säger till SvD: "Det är inte så att utdrag från belastningsregistret är en enkellösning. Alla sexförbrytare finns inte där, de flesta övergrepp sker till exempel inom nära relationer".

Citat från en blogg: "Pedofilerna kommer alltid att ha tid för barnen. Det är viktigt att vi andra också tar oss tid för barnen. Det gäller främst mamma och pappa som kanske hellre ska prata med barnen än att bara skjutsa dem till träningen. Men det gäller också andra vuxna i barnens omgivning. På så vis kan vi bättre förbereda barnen på såväl hot från såna som vill utsätta dem för övergrepp som andra typer av hot".

Patrik Sjöberg berättar i boken: "För det första kanske det kan hjälpa någon annan som råkat ut för ungefär samma sak som jag. I mina ögon finns det inget värre brott än när en vuxen man ger sig på försvarslösa barn. Förutom den fruktansvärda kränkning de utsätts för i stunden får de ärr för livet. Om det kan hjälpa någon enda person att jag tar upp detta, måste jag faktiskt göra det". Det kommer att hjälpa många Patrik Sjöberg att du törs lämna ut dig själv på det här sättet och berätta om det värsta brott en vuxen kan göra mot ett barn.

Barnombudsmannen Fredrik Malmberg säger till SvD att han är övertygad om att sexövergrepp inom barn- och ungdomsidrotten är vanligare än man tror. Han har säkert rätt. Jag tror även att sexövergrepp inom familjerna är vanligare än man tror, mycket vanligare. Många frågar Patrik Sjöberg om varför han berättar allt detta hemska först nu? Varför berättade han inte tidigare? Vänd på frågan. Varför skulle Patrik Sjöberg berätta detta när han var 11 år? Vem skulle trott på honom då? Hur många barn berättar sådant när det händer? Pedofiler lägger skulden på barnet. Pedofiler får barnet att känna skuld och skam. Och barnet står ofta i någon form av beroendeställning till pedofilen. Det finns andra orsaker också, som lojalitetskänslor med mera. Men, alla dessa logiska och kända förklaringar borde inte behöva upprepas! Vi borde ha kommit längre...

onsdag 27 april 2011

SD: "Vi vill att de skall vara riktiga flyktingar"

Sverigedemokraternas interpellation skapade rabalder i kommunfullmäktige i går kväll. Sverigedemokraternas ordinarieledamöter Stefan Jacobsson och Roger Richthoff höll låda kring deras interpellation och kommunalrådet Jens Perssons (C) svar på densamma i närmare en timme. Flera upprörda ledamöter deltog i den till tider hätska debatten.

David Aronsson (V) säger i debatten: "Skämt och sidor så är interpellationen horribel. Plagierad nätpropaganda, slarviga oprecisa beräkningar, ledande frågor och egentligen bara en bekräftelse på vad alla egentligen vet. Kostnaderna är bara ett sidospår, SD vill helt enkelt inte skydda folk som flytt hit från krig och förföljelse, för som de skrev i tidningen häromdagen… deras medmänsklighet och humanism inkluderar bara landets befintliga innevånare".

Roger Richthoff (SD) hävdade att SD är för att ta emot flyktingar och ser det som en humanitär insats, men att de skall vara riktiga flyktingar, det vill säga kvotflyktingar, understryker han. Kommunalrådet Fredrik Lundgren (FP) påpekar att flera stora svenska företag, däribland Bonniers, har startats av invandrare. Richthoff kontrar med att säga: "De invandrarna kom från Europa och inte från Somalia eller Afghanistan". Stefan Jacobsson (SD) förklarade att SD absolut inte är emot att hjälpa människor i nöd, men de ser helst att hjälpen ges på plats i de länderna de drabbade kommer ifrån.

Flera ledamöter ställde ordningsfråga då debatten spårade ur totalt. Sista gången Roger Richthoff var framme i talarstolen reste Leif Lindström (S) sig och gick fram emot Richthoff. Flera ledamöter trodde nog ett ögonblick att det skulle bli slagsmål när de två männen började käfta emot varandra. Debatten klubbades av. Stämningen var tryckt. Vilket Strängnäs vill vi ha? Den frågan ställdes av Patrick Baltatzis, oberoende politiker i kommunfullmäktige. Det blev kvällens viktigaste fråga: Vilket Strängnäs vill vi ha?

måndag 25 april 2011

Ett moraliskt val

Göran Rosenberg skriver i DN: "Jag har hört och förstått argumentet att kärnkraften går att göra allt säkrare, även om jag inte förstår hur någon vågar gå i god för säkerheten med tanke på vad som står på spel om säkerheten fallerar. Jag har också hört och förstått argumentet att kärnkraften bara är en parentes i väntan på att förnyelsebara energikällor ska ge oss den elenergi vi behöver, även om jag inte förstår vem det är (förutom vi själva) som bestämmer hur mycket elenergi vi behöver. Jag har också hört och förstått argumentet att kärnkraftens risker är värda att ta för att förebygga en katastrofal förändring av jordens klimat, även om jag inte förstår logiken i att bota en livsfarlig sjukdom med en annan. Jag har sist men inte minst hört och förstått argumentet att kärnkraftens högaktiva avfall kommer att kunna förvaras åtskilt från allt levande i hundratusen år, även om jag inte förstår hur någon kan garantera någonting i hundratusen år".

Göran Rosenberg påminner oss om att kärnkraftens vara eller inte vara ytterst är en moralisk fråga. Han säger också att moraliska val alltid är svåra val. Det finns väl knappt en politiker som törs att ta ordet moral i sin mun. Det kanske är därför det så sällan dyker upp något om moraliska aspekter eller moraliska perspektiv överhuvudtaget i politiska debatter. De politiska debatterna innehåller ytterst lite av allt numera då de även måste anses vara ideologiskt fattiga.

Lars Linder ställer frågan "Är tiden ute för demokratin?" Linder skriver i DN: "Ett sekel efter demokratins genombrott har utvecklingen därför börjat backa: däruppe sluter sig eliterna och de rika blir åter rikare, i mitten hårdnar arbetsvillkoren och längst ner saknar allt fler jobb och de som fastnar utanför terroriseras. Crouchs inlägg kommer från vänster, men framför allt har han en klar blick för de allmängiltiga medborgarvärden som står på spel".

Några menar att man behöver mindre politik i samhället, andre vill ha mera av den varan. Jag tror att folk vill ha en annorlunda politik med mera öppenhet, demokrati och medmänsklighet.

torsdag 21 april 2011

Karin Wanngård och (s)kitjobb

Eric Erfors på Expressen skriver: "Är du politiker på väg uppåt, men relativt okänd? Säg något om att lantisar är korkade eller att ungdomar inte ska behöva ta "skitjobb". Det ger garanterat rubriker".

Vilket jobb är ett skitjobb Karin Wanngård? Du har sagt att du inte vill slussa ut massor av arbetslösa ungdomar till skitjobb. Jag undrar därför vad det är du betraktar som just skitjobb? För mig låter det som mycket nedlåtande och snobbig inställning. Man skulle kunna tro att det är en politisk broiler utan färdig examen som säger detta...

Eric Erfors skriver avslutningsvis: "Problemet är snarare att vi har för få av de jobb med enklare arbetsinnehåll som Wanngård fördömer. Hur ska den som inte klarar av tempot eller kunskapskraven i ett hyperrationaliserat arbetsliv försörja sig? Ja, vad är den politiska lösningen för människor som inte platsar på Hewlett-Packard?" Vi får inte glömma att Karin Wanngård är Socialdemokrat. Hon kanske tycker det är bättre att ungdomar går på bidrag än att de arbetar? Vad vet jag.

Kränkthetens kvot är fylld i Sverige

Dilsa Demirbag-Sten skriver i DN: "Som flyktingbarn, kvinna och invandrare från arbetarklass borde jag ha en hel del att vara kränkt över. Men kronisk kränkthet övergår förr eller senare i en offermentalitet som tar mer än den ger. För att förekomma de läsare som redan i tanken har formulerat ett ilsket motinlägg, vill jag direkt säga att det inte är acceptabelt med rasism, kvinno­hat och klassförakt. Inte desto mindre anser jag att varje individ, i ett land som Sverige, också kan välja hur han eller hon ska förhålla sig till allt elände som drabbar dem. Fler borde skona sig själva genom att säga ifrån en gång och sedan gå vidare. Men alltför många, såväl barn som vuxna, har vant sig vid att bli curlade".

Det var mycket upplyftande och uppfriskande att läsa Dilsa Demirbag-Stens krönika i dagens DN. Hon har så rätt; kränkthetens kvot är fylld till bredden! Det finns nog inget annat land i världen där folk blir så lätt kränkta och lättstötta som här. Det är väl i och för sig inget jätteproblem. Problemet är väl att folk i tillägg är så långsinta. Det är inte sällan man får höra om personfejder som är flera decennier gamla och fortfarande lika explosiva och levande. Om det är ett svenskt nationaldrag skall jag inte säga säkert. Jag har bara noterat att många pratar skit om andra för saker som hände för länge länge sedan. Det är också rätt sällan man möter på en "intakt" familj där alla i släkten kan umgås med alla. Rätt fascinerande egentligen att folk orkar leva med så mycket hat inom sig. Jag brukar tänka att dessa bittra och sura individer borde skaffa sig ett liv; ett helt eget liv liksom. Det skulle de må så mycket bättre av.

Dilsa Demirbag-Sten påpekar: "Vi har blivit en nation av gnällspikar. Livet kan inte alltid vara rosaskimrande. Vi får göra som tidigare generationer svenskar – ta skiten, damma av oss och fortsätta framåt. Gnällspikar bygger inte ett land. Vem orkar lyssna på en människa som fastnat i kränkthet och inte förmår lyfta blicken för att se sitt liv i ett annat perspektiv. Nästa gång någon säger något kränkande, säg ifrån, ryck på axlarna och gå vidare". Akkurat, låt eländet rinna av dig som vatten på en gås och gå vidare.

Antje Jackelén, biskop i Lunds stift, skriver: "Vi lever i en värld där människovärdet dagligen kränks på många sätt. Människor berövas rätten till mat, kläder och ett hem att bo i. De berövas utbildning, hälsovård och rätten till utveckling. Mot bakgrund av detta framstår vissa, så kallade kränkningar i bästa fall som lyxproblem".

Lena Andersson på DN träffar mitt i prick: "En förutsättning för yttrandefriheten är faktiskt att man inte blir åtlydd så fort man yttrar sig. Så stort ansvar ska ingen behöva ta för sina känslor. Samhället ska inte vara ett hov som går ner på knä för varje förorättad människa". Klockrent Lena Andersson!

onsdag 20 april 2011

Folkpartiet i Eskilstuna är på rätt väg

Folkpartiet i Eskilstuna säger nej till religiösa friskolor. Det tycker Eskilstuna-Kurirens ledarskribent Susanna Birgersson är antiliberalt. Motsatsen till antiliberalism är liberalism. Liberalism är en samhällsåskådning och politisk ideologi med individens frihet som grundläggande värde. Smaka på det; individens frihet som grundläggande värde. Just det, individens frihet. Hur hänger det ihop med att plädera för att föräldrar skall kunna välja att placera sina barn i religiösa friskolor?

Susanna Birgersson håller med Niklas Frykman (FP) i att religiösa friskolor kan bli väldigt homogena och genom det motverka integration. Birgersson skriver: "Så kan det bli, men vad tycker Frykman i så fall om till exempel finska skolor? Där kan man tala om homogen sammansättning. Om Folkpartiet anser att staten ska garantera att alla skolor präglas av mångfald räcker det inte långt att bara stoppa religiösa friskolor". Jag förstår mig inte helt på Birgerssons argumentation här. Hon säger egentligen att då finska skolor förhindrar integration minst lika mycket som religiösa friskolor så får det liksom vara. Det låter ju inte klokt. Segregation måste bekämpas och förhindras och indoktrinering av små barn likaså. Att säga nej till religiösa friskolor är en bra början.

Birgersson avslutar sin artikel med: "Frykman klipper av de liberala rottrådarna när han på detta sätt ivrar för att begränsa människors möjlighet att utöva sin religion i vardagen". Utöva sin religion i vardagen? Vad menar hon? Barn går till skolan för att lära sig bland annat att läsa och räkna. Skolan skall förmedla kunskaper och vara fri från religiös och politisk propaganda.

måndag 18 april 2011

Valresultatet i Finland

Nicolas Bredefelt tycker synd om svensk media. Han skriver: "Ibland kan jag inte låta bli att tycka lite synd om Sveriges mediala och politiska elit. Det känns som om de vet att deras dagar vid köttgrytorna är räknade och att det vi nu bevittnar är en desperat dödskamp. Jag tänker givetvis på reaktionerna på det finländska valet och Sannfinländarnas framgångar". Det är i alla fall synd om det svenska folket som dagligen blir utsatta för den enstämmiga och politisk korrekta journalistkår vi har här.

Merit Wager skriver på sin blogg: "Sverige har en del att lära av Finland om respekt och demokrati i politiken. En av många starka upplevelserna från valvakan i Finland söndagen den 17 april, som stannar i minnet, är alla partiers företrädares hederlighet, artighet och respektfullhet gentemot varandra under den långa kvällen. Inte ett ont ord om andra partier, deras politik, deras resultat, deras partiledare. Raka och tydliga uttalanden och inga bortförklaringar om varför det gått si eller så mycket sämre för olika partier". Merit Wager har rätt i att Sverige har mycket att lära av Finland. Sverige har antagligen mycket att lära av många länder.

Den blockpolitik som vi har i Sverige är de förskonade ifrån i Finland. Den totala dominans som Socialdemokraterna har haft inom svensk politik under nästan 100 år har inget parti i Finland haft. Det är kanske därför det går så bra för Finland?

Jens Persson (C) och Marianne Andersson (C) planerade maktövertagandet 2008

Den 30 april 2008 skrev jag på min blogg: "Det var nog centern som mest önskade ett regimskifte i Strängnäs kommun, för att det åter skulle få tunga politiska positioner, med flera välbetalda poster." Jag visste inte då hur rätt jag hade.

Den 7 april 2011 berättar Marianne Andersson (C) framför flera ledamöter i kommunstyrelsen att hon hade ringt till Jens Persson (C) den 1 april 2008. Han hade då berättat att han redan hade beställt kostymen, som han skulle ha när han blev kommunalråd. Andersson hade kontrat med att han fick ta det lugnt. Det var ju inte klart än med maktövertagandet. Marianne Andersson och Jens Persson skrattade högt när de berättade detta. Det kanske är roligt. Jag blir mest fundersam. Varför erkänner de? Varför säger de mer eller mindre rakt ut att det var de högt arvoderade positionerna som lockade. Det kanske är sådana politiker väljarna vill ha?

torsdag 14 april 2011

Att knyta an till sin historia

Det sägs att man inte skall gräva i det förflutna. Ibland måste man göra det för att få på plats alla pusselbitarna i sitt liv. Jag håller på att skriva en bok om mitt liv så då är det extra viktigt att kunna minnas, reflektera och förstå. För två veckor sedan fick jag ett meddelande på face-book. Det var ifrån Heidi, som jag bodde tillsammans med 1982 på ett flickhem i Skien i Norge. Vi var sammanlagt 14 flickor som bodde där då. På en institution med plats för 8. Det är ju ingen som står i kö för att ta hand om tonåringar med problem. Det var det inte då, det är det inte nu.

Heidi var 16 och jag var 15 år. Jag har tänkt mycket på Heidi, men i och med att jag inte visste vad hon hette i efternamn hade jag ingen möjlighet att söka upp henne. Nu ville ödet att vi skulle få kontakt igen. Det känns stort. Det känns overkligt. Jag skrattar av glädje, jag gråter av sorg. Jag kan inte beskriva alla känslor som denna återförening har satt igång i mig.

Heidi förlorade vårdnaden om sitt förstfödda barn, en son. Socialtjänsten tog barnet ifrån henne. Heidi kämpade i 7 år och vann till slut, men då hade tiden gått ifrån henne. Sonen hade knutit an till sin nya familj och stannade där. Jag får tårar i ögonen när jag tänker på vad som hände Heidi och hennes barn. Socialtjänsten gjorde samma sak mot henne som de gjorde mot mig. De hävdade att på grund av vår hemska barndom kunde vi inte bli bra mammor.

Jag kämpade för vårdnaden om min dotter Margarita i 6 år. Men, jag hade ”turen” att få ha henne hos mig under tiden så när jag vann mot socialtjänsten så var allt klart. Under de här två veckor, som nu har gått sedan jag fick kontakt med Heidi igen och fick höra hennes historia så har jag tänkt och funderat mycket. Det kunde ha varit jag som förlorade kampen mot socialkontoret. Det kunde ha varit jag! Jag tänker på Heidi och hennes son, jag tänker på min dotter Margarita, jag tänker på myndigheternas många övergrepp mot alla de som skulle behövt deras hjälp. Det gör så ont att känna all denna smärta.

En moderatpolitiker frågade mig om varför jag berättar alla dessa saker om livet mitt så här öppet. Han undrade om jag var en exhibitionist. Vad nu det egentligen är? Precis innan hade andra politiker skrutit om sina fina titlar, forskarerfarenheter med mera. Jag har tänkt mycket på detta. Jag är det man kallar ett ”maskrosbarn”. Jag överlevde trots alla dåliga odds. Jag överlevde trots alla övergrepp jag hade blivit utsatt för. Skall jag skämmas över det? Nej vet ni vad! Det tänker jag verkligen inte göra. Jag tänker heller inte vara tyst. De som samhället ser på som svaga behöver också en röst!

Underbara Jacqueline Kothbauer, som har skrivit boken Mediababe säger: "Jag har valt att vara tydlig för att det hjälper dig att bli tydlig. För dig själv. Gillar du mig gillar du vissa sidor hos dig själv. Hatar du mig får du läsa Mia Törnbloms 'Självkänsla' :-))" Tusen tack för de orden bästa Jacqueline! Kram, knus og klem:-)

onsdag 13 april 2011

Läraren som försvann...

Jag följer med stort intresse Maciej Zarembas många reportage i DN om den svenska skolan. Gårdagens artikel "Sverige har slutat undervisa. Så förlorade lärarna sitt yrke" innehöll mycket information jag inte kände till. Att det var fd statsminister Göran Persson (S) som kommunaliserade skolan, då som skolminister, är ingen nyhet. Men, att han fick draghjälp av socialdemokraten Gösta Brodin och även lärarfacken för att montera ner den svenska skolan var inget jag visste.

Maciej Zaremba berättar: "När kommunaliseringen kom på agendan 1989 var det två saker som stod fullständigt klara. Att under kommunalt styre skulle politikerna få bestämma vad som hädanefter menades med 'lärare'. Samt att reformen skulle stupa om majoriteten av lärarna sade nej. Inte ens Göran Persson skulle våga köra över en hel lärarkår. På den tiden fanns det tre fackförbund för lärare. Och det såg ut som om det skulle bli ett tydligt nej. Majoriteten i alla tre förbund var emot, visade enkäterna. Så hände någonting under maj månad 1989. Två av de tre förbunden bytte fot. Säkert spelade pengarna en viss roll. På ett ovanligt sätt blandades skolreformen ihop med avtalsrörelsen där Göran Persson lockade med ordentliga lönelyft." Jag undrar vad Lärarförbundet tänker om detta i dag? Var det värt det?

S-ombudsmannen Gösta Brodins kamp mot lärarkåren 1982 lade grunden för det hela: "Så kom den då, folkets kultur, i skepnad av en snickare från Skåne. 'Krig mot lärarna', utropade rubrikerna. Det var skolstyrelsens ordförande i Åstorp, S-ombudsmannen Gösta Brodin, som höjde jämlikhetens fana. 'Lärarna jobbar bara halvtid, men har fullt betalt', avslöjade han i Expressen i december 1982. De hade lön även när de inte undervisade! Och så var det de långa loven. Det var ett rättvisekrav att de arbetande delade samma villkor. Brodin framställde lärarna som snyltare på välfärden: de var slöa, egoistiska, ett skrå som bevakade orättmätiga privilegier". Tänk att en person med ett så stort förakt för lärarprofessionen och läraryrket kunde få påverka så mycket.

Dagens ledare i DN skriver: "Men det politiska systemet har ändå reagerat på krissymtomen: studieresultat som sjunker, oordning i klasserna och svårigheter att locka studenter till läraryrket. Att utbildningsminister Jan Björklund har nått framgång beror till stor del på att han tidigare än många andra såg vad som hände i skolan och lyckades formulera politiska svar. Det kommer visserligen att ta tid att vända utvecklingen, men den nya lärarutbildning och de reformer som redan beslutats ger förhoppningsvis resultat efter hand".

lördag 9 april 2011

Susanna Birgerssons kamp för de icke-existerande?

Ledarskribenten Susanna Birgersson på Eskilstuna-Kuriren skriver: "Det är alltså det så kallade barnperspektivet som motiverar Kristdemokraternas motstånd. Det låter fint, men det fungerar inte som utgångspunkt i detta resonemang. Betänk detta: Barnets rätt till sin pappa är överordnad barnets rätt att få bli till. Det påståendet är så besynnerligt att följande slutsats måste dras: Man kan inte tillskriva icke-existenser några rättigheter överhuvudtaget. De enda som kan ha rättigheter i sammanhanget är de vuxna personer som vill bli föräldrar".

Jag har läst dessa rader flera gånger. Vad menar Susanna Birgersson egentligen? Vill hon ge icke-existenser rättigheter? Tycker hon att pappors rättigheter är mindre viktiga än ännu icke påtänkta individer? Vad kommer härnäst? Skall de döda också ha rättigheter? Om någon kan förklara Susanna Birgerssons besynnerliga resonemang vore jag tacksam.

Det måste tilläggas att jag i många stycken håller helt med Susanna Birgersson i hennes kritik av Kristdemokraternas syn på ensamstående människors rätt att bli förälder.

fredag 8 april 2011

Vad är vad och vad är hur?

Ordförande i barn- och utbildningsnämnden Fredrik Lundgren (FP) är allt annat än fåvitsk. Fredrik Lundgren är Strängnäspolitikens egen duracellkanin med ett brinnande engagemang för skolan. Jag blir nyfiken. Vad är det som driver honom? Han säger att han inte bryr sig om vilka som är huvudmän för skolan. Det är helt oviktigt om skolan drivs i privat eller offentlig regi, enligt honom. Oavsett vad så kommer det att bli spännande att följa kommunens mest engagerade skolpolitiker.

När Fredrik Lundgren nu pekar med hela handen mot skolchefen Lillemor Bylund och rektorerna och säger att obligatorisk läxhjälp skall införas på alla kommunala skolor väcks en hel del frågor. Under flera mandatperioder har kommunens politiker och tjänstemän jobbat fram riktlinjer för hur vi skall arbeta. Politikerna skall besluta och bestämma VAD som skall göras; vilka mål som skall nås och vad som skall prioriteras. Tjänstemännen skall bestämma HUR vi kommer dit. Är läxhjälp i skolan ett VAD eller ett HUR? Är läxhjälp ett mål eller ett verktyg för att nå ett mål? Tidningen berättar: "Rektor Henrik Ljungqvist på Åkersskolan tycker det är en bra idé att införa hjälpen men vänder sig mot att politiker detaljstyr i verksamheter". Kulturchefen på DN, Björn Wiman, tror att det fortfarande är lärarna som har nyckeln till svaren på problemen i skolan.

Maciej Zaremba skriver i DN: "Den svenska grundidén om jämlik skola ser ut att gå i kvav. Och värre – den drar med sig det som en gång skapat grunden till välståndet: att svenskar varit ett så välutbildat folk. I andra länder kan kurvorna över skolresultaten gå upp och ned. Här har de lutat stadigt nedåt i nära tjugo år. Det som en gång varit 'världens bästa skola' guppar bland medelmåttorna av jämförbara länder: Numera har svenska sexton-åringar svårare för modersmålet än de i Estland eller Polen.

Men det mest plågsamma är förstås att alla de reformer som skulle göra skolan till en farkost för klassresan har fått ingen – eller kanske motsatt effekt. Arbetarpojkens uppförsbacke till högskolan tycks brantare i dag än för femtio år sedan. Han hade haft en statistiskt bättre chans om han i stället fötts i Belgien. Det verkar som om skolan är i färd med att återuppbygga klassamhället".

Hur ställer sig Fredrik Lundgren till detta faktum? Är det klassresenären han tänker på när han ger direktiv om läxhjälp i den kommunala skolan? Är det kampen för jämlikhet som driver honom? Ser Fredrik Lundgren och den styrande majoriteten i Strängnäs kommun de klasskillnader som finns i samhället? Jag hoppas de ser!

Patrick Baltatzis, oberoende politiker i kommunfullmäktige, har också funderingar kring Fredrik Lundgrens agerande. Läs mer om detta på Patricks blogg.

fredag 1 april 2011

Tack för allt älskade Lena Alun!

Anna Olsson, Margit Urtegård, Peo Wågström och Lena Alun i Eskilstuna 2009
















Underbara
och godhjärtade Lena Alun föddes 18 maj 1966 och lämnade oss 12 mars 2011. Jag är nyss hemkommen från Lena Aluns begravning. Begravningsgudstjänsten var i Fors kyrka i Eskilstuna i morse. En bilkortege gick sedan från kyrkan till S:t Eskils kyrkogård. Det var mycket sorgligt, mycket högtidligt och mycket vackert. Genomsnälla och vackra Lena blev endast 44 år. Hon lämnar efter sig en dotter på 10 år och en son på 8 år. Mina tankar går till barnen. Tack för allt Lena! Jag kommer att sakna dig min goda väninna. Mange tusen klemmer og många tusen kramar till dig.