måndag 28 februari 2011

Till min väninna Lena Alun.


Blott en dag, ett ögonblick i sänder,
vilken tröst vad än som kommer på!
Allt ju vilar i min Faders händer,
skulle jag, som barn, väl ängslas då?
Han som bär för mig en Faders hjärta,
giver ju åt varje nyfödd dag
dess beskärda del av fröjd och smärta,
möda, vila och behag.

Själv han är mig alla dagar nära,
för var särskild tid med särskild nåd.
Varje dags bekymmer vill han bära,
han som heter både Kraft och Råd.
Att sin dyra egendom bevara,
denna omsorg har han lagt på sig.
“Som din dag, så skall din kraft ock vara,”
detta löfte gav han mig.

Hjälp mig då att vila tryggt och stilla
blott vid dina löften, Herre kär,
ej min tro och ej den tröst förspilla,
som i ordet mig förvarad är.
Hjälp mig, Herre, att vad helst mig händer,
taga ur din trogna fadershand
blott en dag, ett ögonblick i sänder,
tills jag nått det goda land.

Hemmafruidealet på väg tillbaka?

"Du skall inte ha betalt för att du sitter hemma och tar hand om dina barn", säger en upprörd Nalin Pekgul (S) till en hemmafru i programmet "Kvällsöppet med Ekdal" förra veckan. Att kommunen fyrabarnsmamman bor i spar 560 000 (140 000 kronor per barn)kronor om året, säger däremot Pekgul inget om. "Vi bidrar och vi gör en samhällsinsats", kontrar Therese Murphy. "Förvänta dig inte att samhället skall vara med och betala att du stannar hemma med dina barn", utbasunerar Nalin Pekgul föraktfullt. Samhället får ofta betala dyrt för de barn som inte har fått en grundläggande trygghet och genom det en stabil självkänsla som barn. Om man räknar bort alla dysfunktionella familjer så mår nog barn bäst av att vara hemma de första åren av sina liv.

Jag har aldrig förstått föraktet för hemmafrun, som så tydligt dominerar i Sverige. Nu när hemmafruidealet tycks dyka upp i Sverige igen, så måste man fundera över varför det händer? Kan det vara så enkelt att det är "dagisbarnen" som nu har blivit föräldrar? De barn som har blivit uppdragna ur sina sängar i ottan för att lämnas på en förskola. Flera av dem har fått tillbringa så mycket som 12 timmar av sin vakna tid i denna institution. Är det de som nu gör revolt? Niclas Järvklo, idéhistoriker från Stockholms universitet, är också tveksam mot att kvinnor tar hand om sina egna barn. Han hävdar att genom hemmafrun kommer söndagspappan tillbaka. Det resonemanget förstår jag inte alls. Papparollen måste väl vara pappans eget ansvar? Huruvida det är kvinnor på en förskola eller om det är barnets mamma som tar hand om barnet under dagtid så spelar väl inte det någon roll för papparollen? Det är väl bra om ett litet barn lär känna åtminstone en av sina föräldrar? Jag skulle önska att hemmaförälder blev ett vedertaget begrepp och en verklighet i Sverige. Barn skulle må bra av att vara hemma i sin trygga miljö sina första levnadsår. Att säga det i Sverige anno 2011 är som att svära i kyrkan, jag vet. Därmed inte sagt att jag har fel!

lördag 26 februari 2011

Är bostäder på Visholmen verkligen nyckeln?

Eskilstuna-Kurirens ledarsida vill gärna debattera Visholmens framtid. Jag tycker det är både charmigt och kul att personer boende i Eskilstuna intresserar sig för vad som händer i vackra Strängnäs. Ledaren skriver: "Den formella gången är klar: Förslagen ska sammanställas och presenteras för politikerna som ska göra politiska prioriteringar. Frågan är dock vad det är de folkvalda nu får veta som de inte visste för två, fem, tio år sedan." Akkurat Voronov och Birgersson, ni har fullständigt rätt. Precis som vi gjorde för många år sedan så skall förslagen sammanställas och presenteras för de folkvalda för att de skall kunna göra politiska prioriteringar. När det gjorde senast i samma fråga så var majoriteten av Strängnäspolitikerna överens om att inga bostäder eller hotell skulle byggas på Visholmen. Men, hotellplanerna levde sitt eget liv eller rättare sagt så fortsatte några tjänstemän att arbeta vidare med hotellprojektet på Visholmen bakom ryggen på de folkvalda. Fast inte riktigt, en liten informell politisk klubb, som kallar sig planberedningen hade också sina fingrar i syltburken/hotellgrytan. Planberedningen bestod (består?) av kommunstyrelsens presidium och plan- och byggnämndens presidium.

I november 2009
skrev jag så här på min blogg: "Ett tänkbart scenario?! Det kan tänkas finnas hotellägare, som är medlemmar i ett politiskt parti, som tror att ett hotell på Visholmen skulle bli en framtida guldgruva då ett hotell där kan framstå mera lukrativt. Det kan även tänkas finnas fastighetsägare, som också är partibundna, som vill komma åt en centralt belägen fastighet och därför driver hotellfrågan. Det kan också tänkas finnas ledarskribenter, som blir blinda av smicker om högt uppsatta tjänstemän beställer en reklamkampanj på deras ledarsida. Men det skulle vara både cyniskt och fel om det skulle vara på detta viset. Så korrupt kan man inte vara i en demokrati. Så så kan det naturligtvis inte vara!"

Ledarsidan skriver: "Flertalet partier har i valet 2010 inte gett några löften om nej till bostäder. Början av mandatperioden är precis rätt tidpunkt att damma av idén om den låga bostadsbebyggelsen, slipa på argumenten och presentera det hela för kommuninvånarna." Visholmsfrågan har ventilerats otaliga gånger under den förra mandatperioden trots att frågan redan var avgjord inför valet 2006. Det har inte kommit fram något som tyder på att det finns någon majoritet vare sig hos politikerna eller hos Strängnäs kommuns inbyggare att det skall byggas bostäder och/eller hotell på Visholmen. Det är antagligen därför frågan inte blev någon valfråga till valet 2010. Men, som sagt nya prioriteringar skall nu göras utifrån ett nytt underlag.

Strengnäs Tidning berättar
: " - Det är en väldig bredd i idéerna, berättar Mikael Rojek som just nu väntar in de sista förslagen från skolorna som också tycker till. Mikael Rojek ska sedan sammanställa alla idéer och presentera dem för politikerna i samtliga nämnder. De ska sedan ta fram en politisk prioritering om vad man vill med Visholmen. Utvecklingen av Visholmen behöver inte heller betala sig själv längre. Istället har man bestämt att det viktiga är att ta ett bra och genomarbetat beslut om vad kommunen vill med området". I en vacker och idyllisk stad som Strängnäs är det viktigt att vi går varsamt fram när vi skall utveckla stadens gemensamma naturområden. Många centrala grönområden har redan bebyggts. Vi måste ha några gröna "lungor" kvar. Det är framtidens generationer vi skall tänka på när vi håller med stadsplanering. Det är inte exploatörernas intressen vi skall bejaka. Motståndet mot bostäder bottnar absolut inte i missunnsamhet, som ledarsidan hävdar. Det är folkviljan/opinionen som tills nu har stoppat hotellplanerna på Visholmen.

fredag 25 februari 2011

"Absolut Sverige - en resa i tystnadens rike"

DN:s Lisa Bjurwald ledare "Danska sjukan" i dagens DN är mycket kritisk mot den danska journalisten och historikern Mikael Jalving. Han har skrivit boken "Absolut Sverige - en resa i tystnadens rike". Bjurwald nämner intervjun den danska tidningen Politiken har gjort med författaren.

Mikael Jalving säger till Politiken: "Der eksisterer en udelukkelseskultur, en selvcensurskultur, som er meget mere udpræget i Sverige end i Danmark. Man forsøger hele tiden at skubbe problemerne ud til siden, enten ved at tie dem ihjel eller ved at dæmonisere de mennesker, som er kritiske over for problemerne eller håndteringen af dem, sådan som man ser det i forhold til Sverigedemokraterna. Man lukker simpelt hen den frie debat." Jalving träffade antagligen en öm tå hos Bjurwald. Hon är mest förnärmad över Jalvings varning att om inte Danmark aktar sig riskerar landet att bli som Sverige; åsiktsförtryckets rike! Bjurwald påstår att svenskar, från höger till vänster, under många år har diskuterat laddade och känsliga frågor. Jag har dock missat den öppenhet och frankhet i den svenska debatten som Bjurwald beskriver. I Sverige anses politisk korrekthet vara den finaste egenskap en människa kan ha. Det politiska etablissemanget och stora delar av journalistkåren är just vad man kallar politiskt korrekta. I "mellanmjölklandet" (som statsministern Fredrik Reinfeldt beskrev Sverige i sitt tal på Gotland i sommar) Sverige skall man akta sig för att säga vad man tycker. Att påstå något annat är absurd. Vilken värld lever Lisa Bjurwald i?

tisdag 22 februari 2011

Lotta Grönblads (S) prestige går före kulturen!

Tidningen skriver: "Paulinska konsertsalen ska bli ny plenisal för fullmäktige. - Som jag ser det kommer det bli bättre för alla, säger Lotta Grönblad (S), kommunfullmäktiges ordförande. I maj tar fullmäktige det slutgiltiga beslutet."

Lotta Grönblad (S) gör som hon brukar göra, hon kör på som en bulldozer i något som mest liknar ett antidemokratiskt beteende. I stället för att ställa in kommunfullmäktiges sammanträde i februari (enligt Grönblad och kompani) på grund av för få ärenden, så kunde kommunfullmäktiges presidium bjudit in de folkvalda och kommuninvånarna till en kulturdebatt. Vi skulle verkligen behöva en kulturdebatt i vår kommun. Låt inte din egen prestige styra även det här beslutet Lotta Grönblad. Kanske dags att börja lyssna på vad andra tycker?

Bobby skriver på nättidningen: "Enligt avtalet med Europaskolan betalar kommunen enbart vissa rörliga kostnader i samband med varje sammanträde - någon tusenlapp per gång för städning mm. Det skulle vara intressant att se den kalkyl som visar att det är billigare att bygga om Paulinska. Som vanligt finns det ingen ekonomisk styrning i Strängnäs utan det är förmodligen prestige som styr. Här blir det väl ytterligare lån som belastar balansräkningen för kommunen. För att kommunens kalkyl skall gå ihop så måste lånet vara amorteringsfritt och praktiskt taget utan ränta. Tar gärna emot tips om hur man kan låna på såna villkor."

Läs vad jag tidigare har skrivit om detta här. Oppositionsrådet Maria von Beetzen (M) bloggar om detsamma här. Maria von Beetzen kallar det hela för signalfel och det med rätta.

måndag 21 februari 2011

P(s)eudofeministerna!

Det var nog flera som drog på smilbanden när de läste DN i lördags. Jag kan inte låta bli att fundera över hur man i Sverige behandlar sina kvinnor eller rättare sagt bedömer sina kvinnors kapacitet och plats i samhällshierarkin. När jag flyttade hit från Norge 1993 så slogs jag direkt av den höga svansföringen man hade här över hur bäst man var på allting i hela den stora vida världen. Det fanns inte mycket till blygsamhet eller ödmjukhet att hitta här inte. Det som det tjatades absolut mest om var att Sverige var bäst i hela världen på just jämställdhet. Det måste vara den största lögn som framförts i modern tid. Eller det kanske bara var/är ett mindre roligt skämt?

Nu skall alltså Sveriges näst största parti, Socialdemokraterna, välja ny partiledare. Deras fyra huvudkandidater är de svenskfödda vita karlarna; Mikael Damberg, Thomas Östros, Sven-Erik Österberg och Tomas Eneroth. Det enda imponerande är att bara en av kandidaterna är en 55-plussare! Nya generationer måste ju också få komma fram någon gång. Men, vart tog alla kvinnor och alla invandrare vägen i detta stora så kallade jämställda och jämlika parti?

Dagens Arena kallar Socialdemokraterna välförtjänt för p(s)eudofeministerna och skriver så här: "Den riktiga humorn stod tidningens redigerare för som lät uppslaget prydas av fyra stora ansiktsbilder på kandidaterna. Fyra vita män i glasögon och bilhandlarslips – lika som bär om det inte vore för det faktum att Mikael Damberg är den enda av dem som har hår på huvudet. Inte sedan Göran Persson förnöjsamt kallade sig feminist samtidigt som han vikthetsade Maud Olofsson har partiets jämställdhetsutfästelser skorrat falskare än nu. Efter fyra år med Mona Sahlin tycks ordningen återställd: S må vara ett parti där alla ska med, åtminstone ska allas röster med, men där ledaren är en man."

Aftonbladet påtalar den manliga maktstrukturen som finns inom Socialdemokraterna i fredagens ledare, men passar samtidigt på att underkänna de kvinnliga kandidater som har framförts, Lena Sommestad och Veronica Palm. Två både duktiga och välkända kvinnor inom svensk politik. Jag har inte förstått vad det är som gör att både borgerliga debattörer och vänstermänniskor underkänner dessa två kompetenta kvinnor? Är det något i svensk mentalitet som kommer upp till ytan här? Jag bara undrar. Då jag själv kommer från ett land, Norge, som fick sin första kvinnliga statsminister 1981 så är det kanske inte så konstigt att jag funderar över vad det är som gör att Sverige inte har lyckats komma dit än?

lördag 19 februari 2011

Rädslans kultur är redan grundmurad i Sverige

LO:s Wanja Lundby-Wedin skriver en tänkvärd artikel om meddelarskydd och yttrandefrihet. Hennes koncentration mot den privata sektorn är dock felriktad eller något orättvis. Det finns lika stora problem för alla whistleblower oavsett om de arbetar inom offentliga eller privata verksamheter. Att tro något annat är antingen enbart ett önsketänkande från Wanja Lundby-Wedins sida på grund att hon som ingrodd socialdemokrat alltid vill kämpa för en stor offentlig sektor eller så är det bara ett tecken på naivitet och okunskap eller en kombination av de båda.

Wanja Lundby-Wedin skriver: "Avsaknaden av meddelarskydd i skattefinansierad privat verksamhet är givetvis helt orimlig. Hur människor vårdas i sjukvården, hur våra gamla tas om hand på äldreboenden och hur våra barn har det i förskolor och skolor får aldrig vara en företagshemlighet. Personalen måste ha rätt att öppet diskutera kvalitet och påtala missförhållanden utan att riskera bestraffning." Hon har helt rätt i att meddelarskydd är viktigt. Men, meddelarskyddet är inskriven i svensk grundlag och skall gälla alla arbetsplatser. Men, problemet är att lagen i praktiken inte fungerar någonstans, vare sig den eller lagen om yttrandefrihet. Man skall kunna med fullt namn och identitet avslöja missförhållande på sin arbetsplats, privat- som offentlig, utan att riskera repressalier. Så rosenröd ser dock inte verkligheten ut.

Jag känner inte till något fall inom något privat företag i Sverige där folk har fått gå på grund av att de har sagt något om sin arbetsplats. Vi är desto flera som har arbetat inom skattefinansierad offentlig verksamhet, som har råkat illa ut när vi har påtalat oegentligheter på våra arbetsplatser. Jag kan nämna Anders Ahlmark, kartografen på sjöfartsverket och Peter Magnusson, undersköterskan på sjukhuset i Södertälje. Båda arbetade inom den offentliga sektorn och båda fick stora problem när de slog larm om missförhållanden på sina arbetsplaster. Så innan Wanja Lundby-Wedin kräver något av privata arbetsgivare skulle hon kanske sopa rent framför den dörren hon så gärna värnar om och vurmar förr; nämligen den offentliga sektorn!

Jag slog larm om missförhållanden på Hallanstalten 2004 och priset jag fick betala var väldigt högt. Jag ångrar dock inget, jag skulle gjort likadant i dag.

LO:basen skriver vidare: "Många är rädda att förlora sitt jobb om de slår larm eller protesterar mot missförhållanden. Och det är tyvärr en befogad rädsla. En privatanställd som går till medierna för att berätta om missförhållanden kan komma att betraktas som illojal och riskerar då att förlora jobbet." Wanja Lundby-Wedin har rätt i detta, men det gäller i så fall lika mycket, om inte mer, inom offentlig sektor som inom den privata dito.

Fokuset på den privata sektorn delar svenska socialdemokraterna med det norska arbeiderpartiet. Siv Jensen (FrP) säger i norska VG: "Hvis det hadde vært et offentlig drevet sykehjem som hadde vært i søkelyset, hadde det ikke blitt noen sak for Kolberg (Ap)."

torsdag 17 februari 2011

Lisa Bjurwald på DN

Lisa Bjurwald på DN skriver: "Varför har vissa unga kvinnor slutat drömma om den stora världen och i stället vänt sig inåt, mot den lilla världen – det vill säga hemmet? Frågan är om de ens hunnit börja drömma om yrkeslivet förrän de väljer bort det. De har definitivt aldrig hunnit bli bittra över det stressiga pusslandet med familj och arbete eller orättvis lönesättning; faktorer som får kvinnor i 30- och 40-årsåldern att krypa tillbaka till hemmets trygga härd." Ja, det tillhör väl inte vanligheterna direkt att 20-åringarna i Sverige drömmer om att skaffa barn, tyvärr vill jag tillägga! Bjurwalds resonemang låter mest som ett antikärnfamiljskrik. Hon talar föraktfullt om hemmet som den lilla värld. Vadå liten värld? Och vad menar hon när hon skriver att kvinnor kryper tillbaka till hemmets trygga härd?

Hon skriver vidare: "Det är inte heller säkert att livspusslet gynnas av att en arbetsför person stannar hemma. Forskning som refereras i Arenaartikeln visar att modellen med två försörjare faktiskt minskar kvinnors upplevda stress. För att inte tala om hur negativt hemmafrun påverkar familjens och, i förlängningen, Sveriges ekonomi." Det låter lyxigt värre: en arbetsför person stannar hemma! Har hon aldrig varit hemma med barn? Jag har varit det under många år. Det är inget för latmaskar kan jag lova. Att ta hand om ett hem och att fostra barn är ett svårt jobb. De lärda tvistas om huruvida förskolan är enbart bra eller ej. Min uppfattning är att det är bra om barn kan vara hemma tills de är åtminstone två år gamla. Man kan ju fråga sig varför vi får barn? Får vi barn för att skicka de till en institution så fort vi kan?

Bjurwald fortsätter: "Jämställdhet mellan könen kan bara uppnås om kvinnorna blir ekonomiskt och socialt oberoende av männen – något som inte är möjligt förrän samhället bestämt avvisat äktenskapet som försörjningsinrättning." Hon är inte lite fräck. Äktenskapet som en försörjningsinrättning. Jag hittar inte ord. Jag har förstått att Lisa Bjurwald inte tycker att föräldrar, som stannar hemma med sina barn, bidrar till samhällsekonomin. Hon kan inte ha mer fel. Trygga barn är den bästa samhällsekonomi vi kan ha eller få. Lisa Bjurwald tycker det är tragiskt om karriärkvinnornas döttrar slutade som hemmafruar. Jag tycker det är tragiskt att kvinnors jämställdhetskamp skall leda till ett förakt mot familjen. Familjen, hur den än ser ut, är samhällets viktigaste fundament. Det har uppenbarligen inte Lisa Bjurwald fattat.

onsdag 16 februari 2011

Kommer Lotta Grönblad (S) att backa?

I dag berättar tidningen att ny paviljong planeras vid Djäknehallen. De skriver: "Kommunens planer på att göra om konsertsalen i Paulinska till plenisal har väckt skarpa protester. Nu visar Europaskolan på nya förslag för att kommunen ska vilja hyra där även i framtiden. Planerna består i att bygga till en modern paviljong på ena långsidan av Djäknehallen. På så sätt får möteslokalen större pausyta och plats för en liten servering som kan användas för att förenkla vid större sammankomster. Något som efterfrågats från kommunens håll."

En anonym person har lämnat den här nätkommentaren: "Ja, det är väl bara att göra som vanligt i Strängnäs kommun. Gynna en privat aktör med skattepengar så denna friskola kan fortsätta få inkomster från kommunen på annat håll än via skolpengen. Antar att ordförande i Barn och Utbildning är mycket positiv till detta förslag och kommer lobba för detta förslag i kommunens lokaler. Om fullmäktige behöver nya lokaler, vilket visst är möjligt, måste detta ske inom kommunens egna lokaler för att det ska vara politiskt riktigt och inte väcker mer ont blod än vad kommunen redan gjort."

Det finns ingen orsak att tro att Fredrik Lundgren (FP) skulle vara något unikum i sammanhanget och lyckas vara objektiv i den här frågan. Han har tidigare inte lyckats skilja på egenintressen och sakfrågorna. Det kunde han i alla fall inte när Europaskolan ville köpa marken vid Benninge och jag har svårt att tro att han har bytt skepnad nu. Jag hoppas och tror att den sittande majoriteten är medveten om de särintressen som finns hos deras företrädare och ser till att just de inte får ha fingrarna för långt ner i syltburken. Samtidigt skall jag säga att om det är så att det är den bästa lösningen för kommunen är att hyra Djäknehallen så skall så göras. Men, som den anonyma så klokt påpekar så borde fullmäktige använda kommunens egna lokaler först och främst. Parallellt med att titta på Europaskolans erbjudande eller kommande förslag så borde kommunen kolla upp hur mycket en eventuell utbyggnad/ombyggnad eller förbättring av Gyllenhjelmssalen skulle kosta. Det är alltid bäst att använda egna lokaler om det är möjligt. Det uppdraget har Jens Persson (C) redan gett och det borde rimligen följas.

Det är viktigt att konserthallen i Paulinska räddas.

söndag 13 februari 2011

Paulina Neuding om Rosengård

Paulina Neuding har i SvD skrivit artikeln "Vår generositet präglar Rosengård". Den artikeln har fått vänstermänniskor på facebook att gå i taket. Jag har läst texten flera gånger för att hitta något upprörande i den, men inte lyckats. Ali Esbati tolkar henne så här: "Blattar får socialbidrag och är ändå inte tacksamma och självutplånande, menar Paulina Neuding. Svensk höger blir allt mer oreserverat obehaglig."

Paulina Neuding beskriver den svenske generositeten: "Vi tar emot människor i nöd för att vi betraktar det som vår medmänskliga plikt. Enligt de attitydundersökningar som har gjorts tycks denna syn prägla svenskars inställning i allmänhet. Denna generositet visar sig inte bara i hur många invandrare vi tar emot, utan också i det sätt på vilket man blir mottagen i Sverige. Svenska för invandrare är gratis, och man får betalt om man slutför kurser (6000, 8000 eller 12000 kronor beroende på kurs). Man kan få boende och dagersättning. Anhöriga kan få flygbiljett av Migrationsverket för att ta sig hit. Har man inget jobb får man försörjningsstöd som beräknas för att täcka livsmedel och övriga hushållsutgifter, hälsa och hygien, kläder, skor, 'normala kostnader' för fritid och rekreation, dagstidning, telefon och tv-licens. Lägg till gratis skola och högskola, sjukvård till låga kostnader och gratis tandvård till nitton års ålder."

Direkt när någon försöker beskriva det svenska samhället som generöst gentemot sina nya landsmän så ser vänsterdebattörer bara högerspöken och annat elände. Varför då?

fredag 11 februari 2011

En stor dag för friheten i Arabvärlden!

Per Gudmundson skriver i SvD: "Att Egyptens diktator sedan 1981 – Hosni Mubarak – avgår är inget mindre än en milstolpe i Arabvärldens historia. Det har förvisso skett revolutioner förr i närområdet. Men Egypten är något annat än det persiska och shiamuslimska Iran, som reste sig mot shahen 1979, och tyvärr därefter grundade den islamiska republiken. Egypten är också något annat än det etniskt och religiöst diversifierade Libanon, som hade sin Cederrevolution 2006 och då kastade av sig Syriens tentakler.

Egypten är en av centralmakterna i den dominerande islamiska trosriktningen, och en av Arabvärldens mest tongivande nationer. Vad som händer i Egypten spelar på så sätt roll för alla sunnimuslimer och alla araber. Den som ritar en karta över Mellanöstern och färglägger länderna efter graden av ofrihet får en deprimerande monokrom bild. Israel avviker, som det enda land där den arabiska befolkningen har fullständiga demokratiska fri- och rättigheter."

Det är helt underbart att få uppleva detta, fast man har även blandade känslor inför händelserna i Egypten. Jag känner en fantastisk glädje över att få se hur människor reser sig mot förtrycket och lyckas avsätta en diktator, samtidigt känner jag en rädsla över vilka som ställt sig i frihetens led. Frågan om vem det är som kommer att forma morgondagens Egypten vill inte släppa taget. Mubarak har lämnat över makten till militären och militärer vid makten brukar inte vara någon hit för demokratin. Sen får vi se vilka militären i sin tur vill ha som landets ledare. De kanske väljer folk från det Muslimska brödraskapet. Hur blir det då med de mänskliga rättigheterna, demokrati, Israel och rätten att slippa religiöst förtryck? Det blir spännande att följa utvecklingen i Egypten.

Hans Noreen (SP)

Hans Noreen (SP) polisanmälde mig ju för förtal då det kom in en anonym kommentar på min blogg som hade negativa synpunkter på just herr Noreen. Fallet är nu nerlagd, det bidde inte ens en förundersökning. Noreen uppnådde alltså bara att jag blev uthängd som människa på tidningens löpsedlar över hela stan. Vi får hoppas att min mans frimurarbroder nu slutar med sin häxjakt på mig.

torsdag 10 februari 2011

Nu behöver vi lite Rudyard Kipling!

HVIS

av Rudyard Kipling, oversatt av André Bjerke

Hvis du kan bli på post når man forlot deg
og holde hodet klart når alt slår klikk,
hvis du kan tro når alles tvil slår mot deg,
men også våkent lytte til kritikk,

Hvis du kan gå i ventetidens lære,
og møte løgn – med sannhet som ditt svar
og møte hat – du ikke selv vil nære,
men tie med hvor klok og god du var.

Hvis du kan ferdes fritt i drømmesfæren
og tenke – uten tanken selv som mål,
hvis du kan ta triumfen og miséren
med samme ro og samme rygg av stål,

Hvis du kan tåle at ditt ord forvrenges
til usselt pjatt i demagogens munn,
hvis du kan se ditt livsverk søndersprenges
og atter bygge det på naken grunn.

Hvis du kan våge alt på samme terning,
- et enkelt kast på livets spillebord -
tape alt – og gjenoppta din gjerning,
men aldri nevne tapet med et ord,

Hvis du kan ta din tørn og ikke gi opp,
men sette inn hver fiber i din kropp
og holde ut når alt forstummer i deg
unntagen viljens røst: «Gi aldri opp».

Hvis du kan si til massen hva du mener
og selv blant konger åpent mene ditt,
hvis du er alles hjelper, ingens tjener,
hvis du mot venn og uvenn kan stå fritt,

Hvis du kan fylle hvert minutt av tiden
med seksti solsekunder, – da som lønn
er jorden din med alt som finnes i den,
og – enda mer – du er en mann, min sønn.

Svenskar (storebror) skalar bananer i Norge!

Svenskar skalar bananer i Norge och det är uppdrag granskning tvungen att göra reportage om, herregud, ungdomsarbetslösheten är 9 procent i Norge och 27 procent i Sverige. Då är det väl bra att svenska ungdomar åker till Norge och får jobb? Min granne sa att när han var ung på 90-talet åkte svenska ungdomar till Norge och rensade fisk. Vad är problemet? Arbetslösheten i Norge är mycket låg, det är svårt att hitta arbetskraft och då är det ju inte så konstigt att arbetskraftsinvandringen ökar. Uppdrag granskning borde kanske granska varför ungdomsarbetslösheten är så stor i Sverige jämfört med andra länder i stället. Om det enbart var tex ryssar och polacker som tog okvalificerade arbeten i Norge skulle det då vara intressant att rapportera det i svensk media? Antagligen inte. Under 20 års tid har den norska ekonomin varit bättre än i Sverige. Då är det väl helt naturligt att folk vandrar över gränsen för att hitta jobb. Tänk vilken investering det är för framtiden att unga svenskar lär sig lite om det lilla land som ligger västerut. För 133 kronor i timmen, mer än vad många tjänar i Sverige, kan man nog även skala bananer, eller?

Johan Ingerö skriver på newsmill: "För de allra flesta av oss har ju haft precis den här sortens jobb, bott huller om buller hemma hos varandra och i största allmänhet haft det lite rörigt i perioder. Det gör nästan alla ungdomar någon gång. Man går nämligen inte från hjälplöst barn till mogen vuxen natten innan man fyller arton. Det är en process, och den inkluderar ofta ett och annat trist jobb, ett och annat slitet boende och en och annan pank månad. Det är inte hela världen, och för de allra flesta varar det inte för evigt. Det är definitivt inte något som kan vara värt en hel timmes ältande, på bästa sändningstid i en av landets största kanaler." Ja, vad är det för snobbism som ligger bakom den uppmärksamhet svenskars bananskalande i Norge har fått? Är det bättre att de lever på bidrag i Sverige? I Norge äter vi bananpålägg på mackorna. Det är både sunt och gott!

Jonas Gahr Støre, en duktig norsk politiker.

Norges utrikesminister Jonas Gahr Støre (Ap) är en glimrande politiker. Hade socialdemokraterna i Sverige haft en sådan person i sitt parti hade det inte varit svårt att hitta ny partiledare. I det här talet om integration jag har länkat till så säger Jonas Gahr Støre att vi behöver tydlige normer och gemensamma värden i samhället. Han säger flera saker man inte får säga i det politiskt korrekta Sverige. Han påpekar att det behövs lagstiftning mot kusinäktenskap. Han tycker att man skall kunna det norska språket innan man kan få medborgarskap i Norge. Han säger en massa självklarheter som det är tabu att säga i Sverige.

onsdag 9 februari 2011

Med rätt att tycka!

Strängnässonen, Socialdemokraten och proffsbloggaren Peter Andersson kallar sin blogg "Peter Andersson - med rätt att tycka". Jag gillar de orden; med rätt att tycka. De är djupa, starka och vill säga oss något. Det är inte självklart överallt i världen att man får tycka fritt. Det är inte ens 100 år sedan kvinnor i Sverige fick rösträtt. I flera länder har kvinnor fortfarande inte fått rösträtt. Hur fritt får vi då tycka i Sverige? De som tycker till på arbetsplatser och liknande kallar vi för whistleblower och de förlorar som oftast sitt jobb efter att de har påtalat missförhållanden på sin arbetsplats. De kan bli hela folkets hjältar, men det ger ingen mat på bordet direkt. Här tänker jag först och främst på min vän och hjälte Anders Ahlmark. Kartografen som blev Sverige första kända whistleblower och som tack så placerade hans arbetsgivare honom ensam på en fyr. "Mannen på fyren" blev min ledstjärna; min förebild.

Härom kvällen såg jag en dokumentär om vad som hände i Iran efter valet 2009, där flera fredliga demonstranter blev fängslade, torterade och dödade. De hade inte rätt att tycka. Jag följer nyhetsrapporteringen från Egypten med stort intresse. En diktator har styrt i deras land i över 30 år. De vill ha frihet och rätt att tycka. Västvärlden vill ha stabilitet i arabvärlden och många av västvärldens ledare föredrar därför att arabländerna styrs av diktatorer. Vad är det för människosyn? Varför skulle det vara omöjligt att få demokrati även i dessa länder?

Det fria ordet är som sagt ingen självklarhet. Kampen för demokrati, yttrandefrihet och mänskliga rättigheter måste utkämpas varje dag. Det blir jag påmind om varje gång jag läser Peter Anderssons ord "Med rätt att tycka". Tusen tack för det Peter!

Jag blir oberoende politiker; såkallad politisk vilde

Så här säger jag till tidningen: "Jag kommer fortsätta vara en glad, hurtig blåslampa som verkligen behövs i det konservativa Strängnästräsket." Jag lämnar härmed Strängnäspartiet.

Jag skriver bland annat detta till Strängnäspartiets medlemmar: "Under två valrörelser så har Hans Noreen ägnat mycket kraft och tid till att smutskasta mig helt öppet till Gud och var man. Folk från andra partier har då reagerat och sagt ifrån till Erik och mig. Erik har inte mäktat fått stopp på detta. Kanske inte så konstigt då han uppenbarligen själv har hållit på med samma sak. Något jag verkligen är besviken över. Erik sa dock att han var mycket glad över att Hans Noreen lämnade partiet i höst. Jag har många fel och brister, men jag har aldrig ljugit eller lurat folk. Ohederlighet är det fulaste jag vet." Erik Berg (SP) är den mest ohederliga politiker jag någonsin har mött. Jag började med politik redan när jag var bara femton år gammal så jag har mött många politiker under mina dagar.

Men, jag stannar alltså kvar i politiken som politisk vilde. Jag tänker föra mitt politiska arbete vidare och vara språkrör för de som inte har en röst. Strängnäspartiet har varit ett antietablissemangsparti, den epoken är nu över, det är sorgligt.

tisdag 8 februari 2011

Kultur behöver plats!

Representanter för Lövsångarna, Roggekören och Orkesterföreningen skriver i ett brev till kommunstyrelsen: "Vi är upprörda över den respektlöshet som visas mot de ideella krafter, som försöker hålla igång ett levande kulturliv i en stad som annars med förkärlek vill påstå att kulturen utgör en viktig del i stadens varumärke." Jag vet inte vad som är fel på Djäknehallen där vi har våra kommunfullmäktigesammanträden i dag. Lotta Grönblad (S) kanske har svårt för kopplingen till den fristående gymnasieskolan Europaskolan? Jag förstår inte heller varför vi inte kan bygga om Gyllenhjelmssalen som ligger i kommunhuset? Det jag allra minst förstår är varför inte frågan tas upp med övriga partier innan Lotta Grönblad dundrar på i vanlig ordning? Det hade i alla fall gett demokratin en chans.

Jag har skrivit om det här ärende på bloggen tidigare. Då skrev jag bland annat så här: "Så vitt jag vet har demokratiberedningen, under ledning av Leif Lindström (S), förordat Gyllenhjelmssalen. Det skulle vara intressant att veta varför det har ändrats?" Den frågan borde besvaras.

Christer Alvin (M) skriver i en nätkommentar: "Anonym medborgare har fel! Konsertsalen används av två körer och en orkester minst tre gånger i veckan. Dessutom används den av kulturskolan. Det är också den enda salen i kommunen med möjlighet till konserter. Den får inte förstöras som sammanträdeslokal. Det finns tillräckligt med sammanträdeslokaler i kommunen. Kommunfullmäktige sammanträder inte i en gymnastiksal, de sammanträder i Djäknehallen som fungerar utmärkt för det ändamålet." Han har helt rätt. Djäknehallen duger bra som möteslokal för oss fullmäktigeledamöter. Och vill man på död och liv byta sammanträdeslokal får man byta till en annan än Strängnäs perfekta konserthall. Då får man ta Gyllenhjelmssalen, tycker jag.

torsdag 3 februari 2011

"Den modigaste flickan i Egypten"


DN skriver: "I knallrosa hijab (slöja) och lika rosa tröja står hon vid kravallstaketen, 'Den modigaste flickan i Egypten' som hon kallas på Youtube. Poliser i kravallutrustning stirrar uttryckslöst när hon med armen i luften hoppar omkring och rytmiskt ropar slagord, som de unga männen runt henne upprepar i talkör. 'Vad vill du, Mubarak? Att alla egyptier ska kyssa dina fötter?' Nu har kvinnorna tagit plats på gatorna. Unga, medelålders, gamla. Och arga. För nästan exakt 32 år sedan gjorde Azar Mahloujian samma sak i Iran. Hon var ute på gatorna och protesterade mot schahens envälde. 1979 var den iranska revolutionen ett faktum. Azar Mahloujian var vänsteraktivist, och hade stora förhoppningar om framtiden. Drömmar som krossades nästan direkt."

Nu är det viktigt att man arbetar för att få till en riktig demokrati i Egypten, utan diskriminering mellan män och kvinnor, kristna och muslimer, heterosexuella och homosexuella. Azar Mahloujian säger till DN: – Det är viktigt att det finns ickereligiösa alternativ. I Iran sitter ledarna troligen bara och väntar på att få stödja Muslimska brödraskapet, både ekonomiskt och militärt. Religion är en privatsak, inte något man kan styra ett land eller ett folk med." Den "modigaste flickan i Egypten" och alla andra frihetskämpar i Egypten vill ha demokrati och frihet.

Dilsa Demirbag-Sten skriver i Expressen: "I Sverige har Mattias Gardell lanserat Muslimska brödraskapet som 'folkhemsislam' och ser det som ett demokratiskt alternativ utan att fästa avsikt vid partiets judehat och samarbete med nazister. Genom att erbjuda ett socioekonomiskt skyddsnät för den hårdast utsatta befolkningen har islamistiska rörelser och partier gjort sig populära bland de unga och fattiga och på så sätt kunnat bredda sin medlemsbas. Ett bekant mönster i arabvärlden som är världens kanske mest demokratiresistenta region.

Mubaraks regim har i 30 år och med västs goda minne mördat och förföljt sekulära oppositionella och därigenom hejdat framväxten av de demokratiska krafter som skulle kunna ta över efter hans avgång. Med samma hårda nypor har Mubarak och andra diktatoriska ledare i Mellanöstern och Nordafrika hållit islamisterna i hårda tyglar, men efter behov släppt odjuret loss för att skrämma den egna befolkningen och stärka sympatierna för det egna styret i väst. I alternativet mellan islamister och fortsatt stabilitet under en sekulär envåldshärskare är valet lätt att förutsäga. De folkliga upproren i Tunisien och Egypten påverkar grannländerna och islamisterna vädrar morgonluft."

Det är alltså för tidigt att jubla över det som händer i Egypten, alldeles för tidigt!

onsdag 2 februari 2011

Barnfattigdom i Sverige

Hanne Kjöller, ledarskribent på DN, ifrågasätter Rädda Barnens årliga rapport om barnfattigdomen i Sverige eller snarare deras användning av begreppet barnfattigdom. Hanne Kjöller skriver: "Sedan var det detta med begreppen. Jag vet inte om det är för att jag på andra kontinenter kommit i kontakt med verklig fattigdom – där man varken har mobiltelefon, gymnastikskor eller mat på bordet – som jag tycker att Rädda Barnens ordval förfelar sitt syfte. Visst finns armod. Men det handlar mindre om att familjer inte skulle ha mat för dagen och mer om en mer övergripande resurssvaghet."

Jag studsade också till över begreppet barnfattigdom. När jag hör ordet fattigdom går mina tankar tillbaka till min barndom då vi i skolan fick se bilder på "biafrabarnen". På slutet av 70-talet hade min klass ett fadderbarn i Afrika. Jag tror jag har kvar passfotot på den lilla killen som vi var med och ge pengar till så han kunde få gå i skolan med mera. När barn inte gillade maten eller av andra orsaker inte ville äta upp den så fick man oftast höra: "Ät upp maten din, tänk på barnen i Afrika som inte har mat".

SvD skriver att allt flera barn lever i fattigdom. De berättar ur Rädda Barnens rapport: "Cirka 220 000 barn i dag lever i familjer som inte har råd att betala för det allra mest nödvändiga, som mat och kläder." Om det finns 220 000 barn i Sverige som inte får mat på bordet så är det fruktansvärt. Om organisationen Rädda Barnen har rätt i detta påstående så måste regeringen självklart göra något bums.

tisdag 1 februari 2011

Revolution i Egypten!

2008 åkte jag till Egypten tillsammans med min son Emil. Det är nog delvis för att jag har varit i Egypten som gör att jag nu noga följer frihetskampen som pågår där. Det som nu händer i Egypten är helt fantastiskt. Men, det kan också bli en katastrof om Muslimska brödraskapet blir den styrande makten. Då kan man räkna med en kopia av Iran i Egypten, vem vill det?

Magda Ayoub, tidigare riksdagsledamot för kd och kristen egyptier, skriver på newsmill: "Om muslimska brödraskapet tar över makten blir Egypten en teokrati, i likhet med Iran. Man kommer att införa sharialagar, kvinnors rättigheter kommer att inskränkas, den frihet som trots allt funnits i Egypten vad gäller media, musik, utbildning och kultur kommer att rullas tillbaka och pressen på den kristna minoriteten kommer att öka ännu mer. Den nuvarande situationen är mycket farlig och jag är mycket orolig för mina släktingar."

Folkpartisten Fredrik Malm skriver på SVT-debatt: "Om Väst nu väljer att satsa sina kort på islamisterna, i vällovlig förhoppning att de ska modereras till sammetslena äppelkindade Göran Hägglundare, så innebär detta i klartext att vi sviker demokraterna ännu en gång. Det vore ett historiskt misstag." Som sagt ett nytt Iran är knappast vad världen behöver.

Islamologen Jan Hjärpe ser annorlunda på det hela: "De senaste årens utveckling visar på att det Muslimska Brödraskapet och liknande organisationer närmast kan jämföras med de kristdemokratiska partierna i Europa, i sin syn på demokrati och i synen på religionens roll i samhället, och i engagemanget för social välfärd – och i familjepolitiken." Att jämföra det Muslimska Brödraskapet med Kristdemokraterna måste väl vara den största bluff eller överdrift man sett på länge; nästintill skrattretande. Jag ser framför mig Usama bin Ladin och Göran Hägglund och funderar på var Jan Hjärpe hittar likheterna?

Många i västvärlden tänker som PM Nilsson om arabvärlden. Han skrev i en ledare i Expressen 2006: "Efter decennier av förtryck är arabvärlden ett sorgligt torftigt samhälle. Här finns ingen utbildad medelklass, inga fria medier, inget civilsamhälle, ingen sanning att lita på, bara rädsla och konspirationer – och moskén." Låt oss hoppas att just Egypten blir allt annat än det. Låt oss hoppas att de kvinnorna som nu är med och demonstrerar också kommer att få vara med att styra landet i demokratisk anda.

Avslutar med Fredrik Malms (FP) kloka ord: "De som protesterar vill inte bryta banden med oss. De vill att vi bryter banden med deras förtryckare. Alla vet att samhällena i Väst är mer framgångsrika än arabstaterna. Miljoner och åter miljoner ungdomar vill emigrera hit. Det vi måste göra är att stödja dem som vill utveckla sina samhällen till att bli mer demokratiska, mer liberala och mer handelsvänliga. Då finns det betydligt bättre alternativ att stödja än Muslimska Brödraskapet."