söndag 27 mars 2011

Sommaren 1979 blev jag placerad i fosterhem.

Sommaren kom och det gjorde också mina släktingar från Giske utanför Ålesund, så som de hade gjort i flera somrar de senaste åren. Min faster Ingeborg, farbror Leif och mina fem kusiner Signe, Lars, Kurt, Heidi och Mirjam blev ett trevligt återseende för mig. Leif var min pappas yngre bror. Lars och Kurt var i min ålder och vi hade alltid lekt bra ihop. Jag tyckte det var roligt att äntligen få vara barn igen tillsammans med mina bästa kusiner.

Min farbror Leif var helt annorlunda än min pappa, men jag tydde mig mycket till Leif när han kom den sommaren. Leif berättade riktiga rövarhistorier om sig och min pappa från när de hade varit små pojkar. Allt Leif berättade svalde jag med hull och hår, jag var väldigt upptagen av allt som handlade om pappa och allt som påminde mig om honom. I mina tankar var han inte död, jag klarade inte av att tänka det eller se realiteterna i vitögat.

Jag hade alltid varit undernärd på positiv vuxenkontakt och nu var det ännu värre efter förlusten av min far. Men, jag ville inte lyssna på andra vuxna nu, jag ville inte riskera att förlora det jag hade lärt mig av pappa. Jag tordes heller inte komma folk nära, att bli glad i någon igen, jag var rädd för att förlora de då. Separationsångesten hade kommit inuti mig för att stanna. Jag ville inte släppa någon inpå mig, jag var rädd för att bli sårad igen. För det var det som hände när pappa dog, jag kände mig lämnad i sticket och var mycket sårad över detta. Jag var bitter över att jag behövde leva vidare utan den jag var mest glad i och som jag beundrade över allt på denna jord, min egen pappa. För mig var han enastående och unik, han var den jag kunde lita på, den som var där när jag behövde någon. Plötsligt var det inte så längre.

Jag lekte mycket tillsammans med mina kusiner denna sommar och jag var väldigt ledsen när de skulle åka hem igen när sommarlovet gick mot sitt slut. Dagen innan de skulle åka hem började jag gråta. Min faster Ingeborg höll mig tätt intill sig och sa: ”Jag trodde att du var så stark och att du tacklade allt så bra. Om du vill kan du få följa med hem till oss och bo där”. Jag visste inte vad jag skulle säga, jag tänkte på allt ansvar jag hade på gården. Vem skulle hjälpa min bror med matlagning och städning om jag åkte därifrån? Efter att Ingeborg och Leif hade pratat med Roald, blev de överens om att jag skulle följa med till Giske och bo där. De har vattenklosett, tänkte jag, nu slipper jag gå ut på gården mitt i natten för att gå ner till utedasset i ladugården. Vilken lyx!

I början gick det väldigt bra för mig i min nya familj. Jag hittade snabbt vänner på denna lilla ö, med endast 600 invånare. Jag började i sjunde klass tillsammans med min kusin Kurt. Kurt och jag var jämngamla och hade gemensamma vänner. Det gick bra för mig i skolan och jag blev snart vald till klassens förtroendeman i skolans elevråd. Jag var också aktiv inom idrotten, jag joggade på morgnarna innan skolan startade, jag cyklade runt hela ön flera gånger på kvällarna och jag började träna för ett volleybollag i Ålesund.

Jag sjöng i en kvintett som solist, vi övade på öns församlingshem, där vi för det mesta sjöng på möten, men vi reste också runt till kristna lägerträffar med mera och underhöll med kristna sånger. Alla fritidsaktiviteter skulle tyda på att allt var bra, men jag hade många problem både hemma och bland vänner. Jag var väldigt rotlös och rastlös. Jag kände mig som ett främmande element i min nya familj, mycket därför att jag kände mig annorlunda än de övriga barnen i familjen.

Jag var mitt i puberteten och var i opposition mot allt det nya i livet mitt. Huvudorsaken till detta var nog alla de oarbetade känslorna jag hade till min pappas död och också min problematiska uppväxt. Jag överförde all denna förtvivlan och sorg på min faster och farbror. Jag blev aggressiv mot dem och kunde inte prata ordentligt med dem. De skickade mig till en psykolog när jag var 13 år och det gjorde inte det hela bättre.

Jag skämdes mycket över detta och tordes inte berätta för mina vänner att jag hade blivit ett psykfall som behövde gå till en hjärnskrynklare. Jag fick åter en sak jag behövde hålla hemligt för omvärlden. Och det var inte lätt i en ålder där öppenhet är väldigt viktigt. Jag kände mig mera otrygg än någon gång tidigare i mitt liv. Gamla problem och dåliga minnen rasade över mig. Jag blev aldrig klar med problemen från barndomen och detta ledde till att jag ständigt fick nya problem att handskas med. Jag hade en fix idé om att ingen var glad i mig och att ingen brydde sig om mig på riktigt.

Inga kommentarer: