De ville skära upp magen på mig

Jag åkte från Opdöl sjukhus till Molde sjukhus för att träffa överläkaren på förlossningsavdelningen. Han hette Martin Solberg. Jag fick prata med honom ensam. De två vårdarna som hade följt med mig från dårhuset fick snällt vänta i korridoren. Läkaren kollade först att allt var bra med barnet. Jag fick se mitt barn på ultraljudsskärmen. Jag var så lycklig.

Läkaren tittade sen allvarligt på mig och sa. Jag måste berätta en sak för dig, sa han. Jag lyssnade. De två socialsekreterarna från socialkontoret i Molde som handlade mitt ärende hade varit hos läkaren. De hade sagt att socialtjänsten i Molde helst såg att det blev gjort kejsarsnitt på mig när förlossningen skulle ske. Då de var säkra på att barnet skulle adopteras bort så hade de tänkt att det var bäst för mig att inte få se barnet alls. Läkaren hade blivit riktigt förbannad på dem och bryskt förklarat att det var olagligt att förlösa ett barn med kejsarsnitt emot mammans vilja. Vi kan inte söva ner en ung flicka, skära upp magen på henne och ta ut hennes barn och lappa ihop henne och låtsas att ingenting har hänt. Det går inte till så, hade han deklarerat.

Jag var chockad, jag trodde inte mina egna öron. Du måste berätta det här till din advokat, sa han. Mina tårar rann, jag kände ångesten krypa upp i halsen på mig. Socialkärringarna hade alltså försökt att beställa ett tvångskejsarsnitt. Vilka djävla sadister. Läkaren berättade också att han hade sagt att jag skulle behandlas som alla andra blev på hans förlossningsavdelning. Du är stark, sa han. Du klarar detta. Du är en ängel, sa jag till honom. Jag tackade för att han lät mig få den här fruktansvärda informationen.

Här satt jag 18 år gammal. Har precis fått veta att socialtjänsten inte ens kan de norska lagarna samt att de är beredda att göra precis vad som helst för att ta barnet jag bär på ifrån mig. Jag kände att jag nu verkligen skulle haft någon att prata med. De två muskelknuttarna som hade väntat på mig i korridoren reste sig direkt när jag kom ut och vi reste tillbaka till dårhuset. Jag sa inget i bilen. Jag var livrädd. Jag är ju verkligen med i en skräckfilm på riktigt, ingen tvekan om det! När jag sen ringde till min advokat så sa han att han redan hade fått veta om idiotin socialkontoret i Molde höll på med. Han hade inte sagt något till mig för han ville inte skrämma mig. Han hade tänkt berätta det ansikte mot ansikte nästa gång han kom till Molde. Precis som läkaren hade gjort så försäkrade han mig om att det är olagligt att göra så här. Jag förstod det, men samtidigt så förstod jag att socialsekreterarna verkligen var desperata och desperata människor kan vara farliga.

Inte nog med att jag bodde ihop med dårar på ett dårhus så hade jag alltså fått två riktiga stolpskott, två knäppgökar, till handläggare också. Överlever jag det här så överlever jag allt, tänkte jag med en djup suck.