Några ord om min mamma Margit

Min semester i Norge är snart slut för denna gång. I kväll var jag och min storasyster Laila på middag hos vår faster och farbror som bor i samma kommun som min syster. Faster Else-Marie tog hand om mig från jag var ca två månader tills jag var lite mer än ett år gammal. Min mamma Margit dog när jag föddes på grund av en alkoholiserad läkare,som inte gav henne rätt behandling, hon var endast 32 år gammal. Det är ofattbart att en alkoholist fick praktisera som läkare. Hon lämnade efter sig en man och tre barn. Det var tufft på 60-talet.

Pappas systrar ställde upp. Först kom pappas då ogifta syster Oddny, sen kom faster Else-Marie. Hennes man skulle arbeta till sjöss ett år och då bodde hon hos oss tillsammans med hennes lilla son. När hon berättar om allt blir jag tårögd, varje gång, fast hon har berättat historien många gånger nu. Min faster har kärlek i sina ögon när hon talar om sin storebror, min pappa, som dog för 31 år sedan.

Varje gång jag behöver tid för eftertanke åker jag hit till Norge, till mina nära och kära som har gjort så ofantligt mycket för min familj. Politiskt tjafs och politiska intriger, som vi har rikligt av i Strängnäs kommun, blir så smått och så oerhört futtigt mitt i alltihopa. De nära ting, det är vad människan behöver. Vi finns här en liten minisekund i världshistorien. Ta hand om den tiden är min uppmaning till de som lyssnar.

Jag sitter just nu och läser brev som min mamma skrev på 50-talet. Jag har aldrig tidigare sett breven, jag har aldrig tidigare sett hennes handstil. Hon känns nära när jag läser. Det gör ont och gott på samma gång. En fantastisk kvinna det var hon, det säger alla, det säger breven. Det att jag aldrig fick se henne är min största sorg här i livet!

Jag var på graven till min mamma och pappa förra veckan. Det är så lugnt och skönt att åka dit. Tid för eftertanke, det är viktigt. Snart är det dags att åka hem till Strängnäs, hem till min familj. Jag har under mina två veckor här skrivit på min bok om den norska barnavården, på norsk kallad barnevernet. Det är en trist historia, men också en solskenshistoria därför att den slutar bra!