fredag 25 september 2009

Välkommen tillbaka Ann Landerholm (M)!

Den 18 september skriver Strengnäs Tidning om att Ann Landerholm (M) kandiderar till moderaternas gruppledarpost. Så bra, tänker jag. Jag beundrar människor som har viljan och förmågan att resa sig igen efter att ha blivit slagna till marken. Ann Landerholm fick lämna kommunalrådsposten med buller och bång våren 2008, när alliansen föll. Ann Landerholm berättar i tidningen den 30 september 2008: "Det som hände då är det värsta som har hänt mig i hela mitt liv. Det var superjobbigt. Men jag är ju inte en person som gräver ner mig". Min beundran för dessa modiga stridskämpar är lika starkt, som mitt förakt är för olyckskorpar och människoätande gamar, som aldrig kan sluta hata och förpesta luften kring sig. Enough is enough!

Tidningen skriver: "Avgående moderata gruppledaren Arne Arvidsson är tveksam till om Landerholm är mogen för comeback. – Det är inte så länge sedan alliansen sprack, det är självklart ett frågetecken om hon är mogen, säger han". Det tillhör historien att Arne Arvidsson, fast han var en politisk dununge, gick direkt in på tunga poster för moderaterna i Strängnäs när han började i politiken för några år sedan. Ingen frågade då om han var mogen! Han var ju en gammal man. Arvidsson var moderaternas gruppledare när Ann Landerholm hamnade i blåsväder. Han skulle alltså vara hennes högra hand och vapendragare. Hur bra skötte han det? Ingen inom moderaterna i Strängnäs i dag, har mig veterligen, så bred och lång politisk erfarenhet som just Ann Landerholm har.

Vänsterpartiets gruppledare David Aronsson skriver också om detta på sin blogg. Aronsson skriver: "Är det någon som på allvar tror att allt är Ann Landerholms fel? Nog för att hon klantade sig en del, men det kan hon inte ha gjort ensam. Det var inte hon som ensam var Moderaterna, eller för den delen alliansen. Det var inte hon som styrde den kommunala förvaltningen och det praktiska arbetet, det gjorde och gör kommunens tjänstemän".

När jag läste krönikan "Kvinna i finländsk machopolitik" skriven av Anna-Lena Laurén, tänkte jag att det här känner jag igen. Laurén skriver: "Det är ingen tacksam sak att vara kvinnlig ordförande för ett stort parti, speciellt inte i Finland. Av alla nordiska länder är det kanske i Finland som machotendenserna är som starkast. Det märker man som tydligast när kvinnorna börjar komma högre upp på rangskalan". Jag tror att många kvinnor i svensk politik också kan berätta ett och annat om machotendenser och manligt revirpinkande. Fråga Kia Hjelte (M) och Ann Landerholm (M)!

Till Ann Landerholm vill jag säga GRATTIS till gruppledaruppdraget och lycka till!

5 kommentarer:

Mats Werner sa...

Har alltid gillat Ann som rak och ärlig politiker. Och som Du ju vet har jag också försvarat hennes roll i frågan om första skolutredningen (även om - visst - vissa köksbordsamtal kanske inte borde nått omgivningens vetskap). Beslutet som då togs i KS togs i gemenskap och var - också om man tittar i backspegeln, det bästa beslutet!

Dock är jag inte riktigt lika säker som Du på att Ann är rätt ledare av en komplicerad allians som vår var. Och där bär hon givetvis inte heller ensam ansvaret.

Också sett i backspegeln, skulle vi behållit våra kommunalråd (och ni skulle då också haft ett), Kostnadsmässigt hade detta kunnat kompenserats, men ur alliansfunktionssynpunkt hade det varit klart bättre.

Nu fick Ann en dominerande huvudroll. Men jag är inte riktigt säker på att hon är såpass inkännande och lyssnande att hon kan läsa av sin omgivning på ett sätt som en person i den ställningen måste kunna göra. Och detta gällde i lika hög grad de båda andra i tvisten inblandade kvinnorna.

Ann är en stark kvinna och jag är övertygad om att hon lagt detta bakom sig. Däremot är jag långt irån säker på att övriga inblandade gjort det. Om hon är mogen för comeback är en sak, men kan hon bli ett hinder för en ny borgerlig allians efter valet?

Jag är rädd för att hennes återkomst just nu cementerar tuttifruttialliansen inför kommande mandatperiod vilket inte är till borgerlighetens fördel.

Ledsamt, men så tror jag det är.

Margit Urtegård sa...

Hej Mats.

Du skriver: "Ann är en stark kvinna och jag är övertygad om att hon lagt detta bakom sig. Däremot är jag långt ifrån säker på att övriga inblandade gjort det. Om hon är mogen för comeback är en sak, men kan hon bli ett hinder för en ny borgerlig allians efter valet?"

Svårt att spekulera i. Men, både FP och C kommer nog att byta ut flera av sina framträdande företrädare tills nästa val, det är i alla fall vad som sägs, och då kan delar av det problemet vara löst.

Jag är övertygad om att har man fått en sådan smäll som Ann fick förra året, klarat av det och rest sig så klarar hon allt hon vill. Det är inte vem som helst som klarar något sådant. Ann är tuff och stark, något som självklart gör andra mindre tuffa politiker både rädda och avundsjuka. Jag föredrar dock de raka och ärliga!

Jag har känt Ann sedan valrörelsen 1994. Vi har jobbat ihop politiskt under många år. Hon tabbade sig rejält förra året och jag var en av de som kritiserade henne.

Det hela gick och har gått för långt. Under alla mina år i politiken så har jag aldrig sett någon bli förföljd på det sättet som Ann blev och fortfarande blir. Man skulle tro att hon hade rånat en bank eller något ännu värre. Hon gjorde ett misstag och hon har betalat ett högt pris för det.

Jag tänker på den norska sången: "du skall få en dag i morgon..." Ja, tänk om vi kunde få en ny dag i morgon.

Trevlig helg.

Klem
Margit

Mats Werner sa...

Jag minns att jag sade när det begav sig att det som vanligt var den moderata gruppen som egentligen saknade den där nödvändiga insikten om sin egen dödlighet. Hade gruppen på ett tidigt stadium insett situationen och istället för att "100%igt ställa sig bakom Ann" som man sade ända tills det var för sent och hon tvingades bort, göra en rockad i uppdragen, hade dagens situation aldrig uppstått. Så felet att det blev som det blev var ingalunda Anns allena utan hela den moderata gruppens.

Trevlig helg Du me´!
Klem
MATS

Dag Bremberg sa...

Om man är stark måste man också vara snäll. Starka personer kan i bästa fall få mycket uträttat på kort tid, men på längre sikt är det viktigast att demokratin fungerar, att beslut fattas öppet och i samförstånd.
Inom M har tyvärr idén om en stark ledare gjort att de personer som varit mer moderna, öppna och resonerande drabbats av interna angrepp.
Jag menar absolut inte attt kritisera personen Ann, men jag vill gärna framhålla att Maria på kort tid skapat en dialog som lett till att fem, ibland alla sex, oppositionspartier kunnat enas, och inte bara enas i kritik, utan i konstruktiva initiativ.
Jag är övertygad om att det är den sortens ledarskap - som även Fredrik R står för - som är framtiden.

Anonym sa...

OJ vad alla gillar Ann !

Att hon skrivit på flera korkade kontrakt som hon tydligen inte kunnat läsa spelar tydligen ingen roll.
Allt som vi S-näs-bor äger skall säljas(skänkas).
Vi kan alltid hyra tillbaka det som sålts.