måndag 27 juli 2009

"Vem kan skiljas från vännen sin utan att fälla tårar?"

Margit Urtegård och Siv Tyldum.
















Siv och jag var bundisar i sjuan och åttan. Vi kom samtidigt till ön Giske utanför Ålesund i Norge. Hon var ett skilsmässobarn, jag var föräldralös. Det fanns inga andra barn i vår situation på ön. Vi hittade varandra; utanförskapet vi både upplevde förenade oss. Vi tappade dock kontakten efter åttan och först nu efter 26 år har vi äntligen återförenats. Vi skulle rymma till Amerika tillsammans när vi var 14 år. Vilka drömmar, vilken fantasi! Jag skrev en krönika om Giske 2005, läs nedan.

Perspektivspalt i Eskilstuna-Kuriren 9 november 2005:

Segregering finns många i former.

När jag som barn blev föräldralös placerades jag som fosterbarn hos släktingar på ön Giske utanför Ålesund i Norge. Min farbror och faster hade sex egna barn. I somras besökte jag min släkt där. Vi pratade om hur det hade varit under de år jag var deras fosterbarn. På ön Giske bodde det ca 600 personer och den enda fastlandförbindelsen, som fanns där då, var en färja mellan Giske och staden Ålesund samt till de andra öarna i kommunen. Nu finns det broar samt tunnlar under havsytan, som binder ihop öarna med fastlandet.

Medan färjan fanns var den öarnas nyhetscentral och allt skvaller spreds på de dagliga turerna. Befolkningen på ön var uppdelade i två grupper; de kristna och hedningarna. Midsommarafton firade de kristna runt en brasa på ena sidan ön och hedningarna eldade sin brasa på andra sidan. På färjan till och från staden satt de kristna tillsammans och hedningarna höll sig på sin sida av salongen.

Det fanns två samlingslokaler på ön, församlingshemmet och idrottsföreningens klubbhus. Dessa låg självklart på var sin sida om ön. Jag som alltid har haft svårt att inrätta mig i ledet och acceptera regler och normer som jag uppfattar som idiotiska och förkastliga vistades i båda miljöerna. Min farbror, som var en av ledarna i församlingshemmet, uppmuntrade mig till att sjunga i kören och min idrottslärare fick mig att börja träna wolleyboll.

Genom kören och idrotten hade jag ett naturligt tillträde till de båda lägren. Mitt sociologiska intresse väcktes av denna tydliga segregering.

Min farbror var bekymrad över att jag vistades så mycket i klubbhuset och därför fick jag inte arbeta i klubbhusets kiosk på kvällarna. Jag arbetade i kiosken ändå tillsammans med en väninna (Siv Tyldum) och när det kom någon som kunde tänkas skvallra till min farbror, gömde jag mig under disken. Predikanterna, som talade i församlingshemmet flera kvällar i veckan, predikade ofta om vad som var syndigt att göra. Om man trots allt syndade skulle man brinna i helvetet och domedagen vara nära.

Många med mig tyckte, att allt det här om synden och domedagsprofetior var rätt skrämmande. Varje sommar kom ett frälsningstält till öarna. Det slogs upp och flyttades till olika platser. Där hölls det frälsningsmöten med karismatiska och starka predikanter ungefär som pastorer från Livets ord.

När man stod där mitt i mellan människor som sjöng, grät och fäktade med armarna framför en suggererande ledare som skrek och ropade halleluja, blev man nästintill berusad av alla känslor inom sig och runt omkring. Det sägs att Helge Fossmo, den livstidsdömda pastorn från Knutby, kommer från en kommun i samma län som Giske. Det skulle inte förvåna mig om det stämmer. Saker har dock hänt på ön sedan jag rymde därifrån som tonåring.

I dag samlas alla på ön runt samma bål på midsommarafton och folk har börjat umgås över gränserna. Tack vare bron har integreringen mellan de kristna och hedningarna börjat. Min slutsats blir: Vi får börja bygga flera broar i samhället; mellan samhällsklasserna, generationerna, regionerna, religionerna och folkgrupperna. Så kan vi alla i framtiden sitta runt samma brasa.

PS: Jag skrev en artikel om Siv förra året på min blogg:DS

2 kommentarer:

Cattis Hellmark-Eriksson sa...

Hej Margit!

Mycket bra läsning, man kan se framför sig när du gömmer dig i kiosken ;)


Nu ska jag ut och kolla kottarna!

Kram Cattis

Margit Urtegård sa...

Hej Cattis.

Vi fick äta så mycket godis och korv vi ville när vi jobbade i kiosken, det var gött det!:-)

Snart måste vi träffas igen.

Kramizar margit