onsdag 15 april 2009

Skuld och skam!

newsmill pågår en debatt om hederskulturer. De lärde tvistas om hur man skall angripa problemet och huruvida det är ett globalt patriarkalt problem eller om det faktiskt är värre i vissa kulturer än andra. Utan någon jämförelse i övrigt vill jag berätta om hur det kan se ut i vår egen kultur.

Från jag var 12 till 15 år bodde jag i en fosterfamilj. Pappas yngre bror och hans fru tog mig till sig när jag blev föräldralös. De hade även 6 egna barn. Min farbror tillhörde den mer religiösa grenen av min släkt. Allt som inte var tillåtet var synd och den som syndade skulle brinna i helvetet i all evighet; smaka på den karamellen! Vi var på gudstjänst varje vecka i både kyrkan och i församlingshemmet. Otillåtna saker var t e x att ha sex före äktenskapet, dricka alkohol, dansa, spela kort, titta för mycket på TV, att missbruka Guds namn (svordomar) och att överhuvudtaget tänka syndiga tankar.

Det fanns olika predikanter, som kom till vårt församlingshem och höll predikan och det var mycket snack om att syndare skulle brinna i helvetet. Folk blev rädda, fick religiösa grubblerier och vissa blev tokiga och inlagda på sinnesjukhus. Jag tackar Gud fortfarande för att han skapade mig till rebell. Jag gjorde uppror och rymde därifrån när jag var 15 år. Jag kände att jag inte dög. Jag visste att jag aldrig skulle lyckas att bli en av dem. Det var lika bra att sticka. Nu riskerade jag inte mitt liv genom att rymma, inte på något sätt. Jag blev placerad, av de sociala myndigheterna, på en institution; ett ungdomshem för flickor. Mitt liv blev inte enkelt för att jag rymde från allt detta, inte just då i alla fall. Men, jag slapp de dömande blickarna från vissa församlingsmedlemmar, jag slapp att bli en själsstympad person och jag slapp att bli påmind stup i kvarten om att syndare skall brinna i helvetet. Helvetet får vänta! Halleluja!

Rörande rapporten, som nu diskuteras, så skriver Susanna Birgersson på ledarbloggen om det här att flickor nekas vara med på sexualundervisningen i skolen: "Kanske rör det sig bara om en prydhet, en ovilja mot att sådana saker ska läras ut i skolan i stället för i familjen". Tror verkligen Susanna Birgersson att det pågår någon form av sexualundervisning i hem där sex är skam- och tabubelagt? Det låter något naivt, tycker jag.

Sevda och Martin Svensson berättar på newsmill hur deras kärlek vann mot hederskulturen. De säger: "För oss är det viktigt att visa att det går att frigöra sig från hederskulturen. Vårt äktenskap är onekligen ett bevis på det. Men från samhällets sida krävs det större integrationspolitiska insatser om Sverige på allvar ska bryta med hederskulturen. Och om kampen mot hedersvåldet ska lyckas måste de modiga döttrar och söner, mödrar och fäder som vill och vågar trotsa den egna gruppen oreserverat få samhällets stöd".

Kanske dags att dessa modiga döttrar, söner, mödrar och fäder får plats i TV-sofforna och i debatten förövrigt? I dag är det mest extremisterna som får det utrymmet. Till vilken nytta då?!

Sevda och Martin Svensson påpekar: "Socialdemokratins största misstag när det gäller svensk integrationspolitik är att de har varit alldeles för rädda att prata om hederskulturen. Detta har i slutändan lett till att Sverigedemokrater och andra främlingsfientliga krafter har fått ett stort genomslag i Sverige".

18 kommentarer:

lenaalun sa...

Jag förstår inte debatten. För mig är det ett kvinnoförtryck som tar sig olika kulturella uttryck. Det är naturligtvis värre att ha en hel släkt som hjälps åt för att kontrollera en kvinna än för en normal svensk kvinna som normalt bara har en misshandlande man som hon känner skräck för.

Hittade en förberedelse inför ett seminarium på kursen makt, våld och livsvillkor som jag gick 2006.

Heder och hedersvåld

Kontrollen och bestraffningen av invandrarflickorna tilltar i puberteten. Föräldrarnas
(ofta fädernas) kontroll bottnar i en stark oro för att döttrarna ska betraktas som ”dåliga flickor”. Kontrollen över flickornas beteende, umgänge och anseende blir en familjeangelägenhet. Latenta dödshot kan finnas inom ramen för familjerelationen där även kärlek och tillgivenhet finns. Denna dubbelhet försvårar flickornas möjligheter att göra motstånd och ifrågasätta förövarens handlingar. Bröder, far-och morbröder ingår i bilden.
De som gör sig skyldiga till misshandel av hedersskäl utmärker sig inte när det gäller boende, utbildning eller arbetssituation. Föreställningen att förövaren skulle vara en nyanländ invandrare som inte har kommit in i det svenska samhället bekräftas inte av enkätsvaren.

Detta saxar jag ur Schymans artikeln på Newsmill; Idén om hedersvåld är rasistisk;

"Definitionen av mäns våld mot kvinnor inkluderar, enligt kvinnokonventionen (CEDAW) och handlingsplanen från FN:s kvinnokonferens i Peking, fysiskt och psykiskt våld som kvinnor utsätts för i olika former.

Precis som FN, så skiljer inte jag våld och förtryck i hederns namn från könsförtryck.
Nu när Feministiskt initiativ sätter fokus på mäns våld mot kvinnor inför valet till Europaparlamentet 7 juni, så inrymmer det alla former av patriarkalt våld. Mäns våld mot kvinnor är Europas största säkerhetsproblem och utgör systematiska kränkningar av mänskliga rättigheter. Fler kvinnor dör av mäns våld, än det totala antalet som dör i väpnade konflikter. Genom att lyfta frågan till den högsta politiska nivån kan EU bidra till framsteg i många medlemsländer och sätta högre tryck på frågan globalt."

Vad är man oense om??

Anonym sa...

Nu kommer ju inte (fi) få några mandat till EU-parlamentet.
Framförallt inte om de driver denna korkade fråga.
En röst på (fi) är en bortkastad röst, så är det bara...

lenaalun sa...

Hittade också en tentafråga om två norrmän;

"Männen Isdal och Råkil som arbetar med ”Alternativ till våld” (ATV) i Oslo hävdar att våldsamma män är problemets kärna och orsaken till att barn tvingas leva med våld. Det är männen som måste förändra sitt beteende om barn ska få växa upp i trygghet. Isdal och Råkil pekar på det stora gapet mellan kvinnans upplevelse av ett äktenskapligt helvete med våld, kränkningar, dominans och terror och mannens mycket lilla erkännande av misshandeln som ett problem. Han framställer snarare kvinnan som orsaken och mannen själv som offret!!!! Kvinnans beskrivning av sin ångest, maktlöshet, förtvivlan och utsatthet för våldet bagatelliseras av mannen som frånsäger sig sitt ansvar och visar en stor brist på empati och sympati för kvinnan. Mannen uppfattar att kvinnan provocerar honom till våld, och på så sätt är han ett offer och kvinnan ansvarig för våldet.

ATV har sex grundläggande antaganden om vad mäns våld mot kvinnor är för ett slags samhällsproblem. 1) Utövaren ansvarar för våldet. Våldet har sitt ursprung i utövarens behov och uppfattas som funktionellt .2) Våld är ett könstypiskt och manligt problem. Kulturen som män fostrats i accepterar och legitimerar makmissbruket mot kvinnor och barn. Det finns både en samhällskulturell orsaksdimension och en individuell orsaksdimension som innefattar mannens erfarenheter av våld och kärlek under sin uppväxt. Våldet är ett reaktionsmönster som uppstår i skärningspunkten mellan samhällskulturen och individens omständigheter.
3) Upplevelsen av vanmakt hanteras genom våld. Att känna sig maktlös, liten, otillräcklig och svag definieras i de flesta kulturer som ”omanligt”. Att använda våld representerar motsatsen till sådana ”omanliga” känslor. 4) Våldet är ett avsiktligt och funktionellt försök att bemästra
och kontrollera vanmaktsproblematiken. Våldet är inte resultatet av att mannen tappar kontrollen. Han har socialt och känslomässigt tappat kontrollen innan han använder våld. Våldet är ett sätt att ta tillbaka kontroll och värdighet. 5) Våldet spelar en viktig roll i den sociala konstruktionen av manlighet och maskulinitet. Det påverkar även relationen till hans barn och den rollmodell han bli för hur barnen, vad de tänker om hur män är och bör vara.
6) Våld är alltid ett brott mot varje människas rätt till säkerhet och trygghet.

Margit Urtegård sa...

Hej Lena.

En svensk kvinna som bryter upp eller ur en sjuk relation har oftast någon att få stöd och hjälp i från, i alla fall det svenska samhället; socialen, grannar med flera. En kvinna från en annan kultur har som du skriver ofta en hel släkt efter sig plus att hon möter ett svenskt samhälle som inte vill eller törs förstå vilken hjälp och vilket stöd hon behöver. Där har du den största skillnaden.

Man skall inte blanda ihop äpplen och päron.

Du skriver: "Precis som FN, så skiljer inte jag våld och förtryck i hederns namn från könsförtryck". FN har jag inte mycket förtroende för när det gäller den här frågan. Vilka länder dominerar där?

Mord är mord, där är vi överens. Men, jag hävdar att svenska kvinnor har en större möjlighet att få den hjälp de behöver än vad en invandrartjej har.

Sen har kvinnor som kommer från familjer där man ser på sex som något man bara har inom äktenskapet, i alla fall när det gäller kvinnorna, en skam- och skuldkänsla som de flesta svenska kvinnor slipper.

Familjens betydelse får man inte heller glömma. Jag hade en väninna som fick rymma från sin familj, börja ett nytt liv på hemlig ort. Hennes familj kom från Grekland. Hon saknar så klart sin familj, det skulle alla göra oavsett ursprung. Men, i hennes kultur så betyder familjen allt, släkten är så viktig. Där skiljer det sig mycket från hur vi umgås och lever, vi har oftast vänner utanför familjen och släkten som är väl så viktiga, ofta viktigare, än släkten.

MVH Margit

Cattis Hellmark-Eriksson sa...

Hej Margit!

Tror att man måste uppmärksamma de bakomliggande orsakerna till att så många kvinnor mister sitt liv, dessa modiga och starka kvinnor. Vilken styrka vilket mod och livsvilja att göra något för att förändra för sin egen skull vilka vägvisare för mänskligheten.
Vilken stark tro de har om vad som är rätt för dem….
Sammanhållningen i byn bygger broar för att andra skall våga det omöjliga.

De är kvinnorna som gjorde det otänkbara. I ett samhälle där kvinnorna systematiskt förtrycks gjorde några kvinnor från Samburu-folket i norra Kenya uppror. De sade ifrån mot månggifte, misshandel och könsstympning och skapade sig en kvinnoby, en fristad från förtrycket.
http://svt.se/2.22584/1.1520805/de_gjorde_det_otankbara?lid=puff_1520867&lpos=lasmer

Tack för att du skriver om detta viktiga ämne.

Kram Cattis

lenaalun sa...

I Eskilstuna började man med gemensamma krafter arbeta mer engagerat med hedersproblematiken i höstas, tror jag. Jag tror vi ligger bra till, i framkant, precis som med mäns våld inom STOPP.

Det kan naturligtvis bli bättre över hela samhället. Gudrun Schymans poäng är ju att vi riskerar att bli rasistiska när vi utdefinierar hedersvåldet som något kulturellt fenomen. Det är samma könsförtryck. Det gäller att socialtjänsten är utbildad i hedersvåldsproblematik. Det förutsätter jag att de har skaffat sig i dagsläget. Ämnet är ju gammalt. Alltid bra att aktualisera debatten och problemen.

Margit Urtegård sa...

Hej Lena.

Att kämpa för att alla kvinnor oavsett var de kommer ifrån, oavsett vilken kulturbakgrund de har och vilken religion de tillhör eller tror på skall få vara fria individer, kan aldrig ses som något rasistiskt. Det är bara i ett land som Sverige det kan ske, tror jag. Här är man så rädd för att bli anklagad för att vara rasist att man är beredd att offra allt; även våra medsystrar från andra länder. Sorgligt!

MVH Margit

Margit Urtegård sa...

Hej Cattis.

Tack för länken. Att dessa kvinnor i Kenya lyckades ger andra kvinnor ett stort hopp. Jag har läst många böcker om könsstympning och jag förstår inte varför världssamhället inte gör mycket mera för att stoppa dessa fruktansvärda övergrepp mot kvinnor.

MVH Margit

lenaalun sa...

Jag upplever det helt annorlunda. Det som redan sker är att vi projicerar ut en våldproblematik, som vi har själva, och pekar finger åt "de där med sitt hedersvåld". I stället för att orka ta in att vi sitter i samma båt. Sedan ska det givetvis finnas hjälp, stöd och kunskap inom kvinnojourerna och socialtjänst.

I Eskilstuna på kvinnojouren Moa finns kunskapen som sagt. Men vilka kvinnor känner till Moa? Inte ens jag visste att den fanns för fem år sedan.

Margit Urtegård sa...

Hej Lena.

Jag har talat med flera män som har mördat i hederns namn, deras förklaringar till varför de har gjort som de har gjort skulle skrämma de flesta. Det är inte samma sak, Lena. Det är planetskillnader mellan hederskulturer och vår kultur. Du kanske inte vill förstå det, men så är det. Det är inte detsamma som att jag inte förstår dig och andra som har upplevt hämska saker i den kultur som råder här. Jag förstår.

MVH Margit

Cattis Hellmark-Eriksson sa...

Skulle gärna vilja veta mer om dessa kvinnor i Kenya.

Tänk om man kunde omsätta deras kunskap så att vi här i vårt land kunde skapa ett synligt och ett lättåtkomligt nätverk för kvinnor som av någon anledning ville bryta sig loss, från män som slåss, utsätter kvinnor för förtryck, verbalt och fysiskt, det är ju inte bara den slagna som behöver hjälp..
En mer öppenhet om de problem som finns i hela vårt land.
Vi kan ha hur många jourer som helst, det viktiga är hur man når ut och kan förmedla sin hjälp och kunskap.
Vi kan tillsätta utredningar till ingen nytta, men resultatet av utredningar leder inte så ofta till ett reelt handlingspaket som skapar resultat och verkligt förändrar. Skulle mer än gärna åka till Kenya för att träffa dessa kvinnor på plats för att ta med mig kunskapen hem.

Kvinno och mans jourer är bra men hur når man ut i förebyggande syfte.
Hur ändrar man tänket i dessa frågor om kvinnor och mäns val av handlingar, såväl i religion och övertygelse i fyllan och villan i svartsjuka och i dåligt självförtroende.

I den goda världen behövs inga jourer om vår tro på det goda, där varje människa kan leva i harmoni med sig själv och andra.

Man behöver inte vara religiös för att hoppas på ett rikt och fritt liv där såväl kvinna som man har ett lika värde, där vi når ett samhälle där varje individ kan fatta beslut som gagnar livet för oss alla.

Det gäller bara att hitta vägen dit, kanske kvinnnorna i Kenya har svaret.

Jag har en tro och den är öppen för förändring.

Må gott och lev väl

//Cattis

Margit Urtegård sa...

Hej Cattis.

Du skriver: "Man behöver inte vara religiös för att hoppas på ett rikt och fritt liv där såväl kvinna som man har ett lika värde, där vi når ett samhälle där varje individ kan fatta beslut som gagnar livet för oss alla".

Nej, man behöver inte vara religiös för att vlija att alla människor skall ha samma möjligheter och rättigheter. Det har du helt rätt i. Alla religioner är patriarkala i grund och botten; alla religioner är konservativa i sitt ursprung.

Jag säger som en väninna av mig; ingen har monopol på Gud! Min barndomstro hjälper mig mycket, på söndagsskolan fick jag lära mig om Jesus och det han sa om att den som är utan skull får kasta den första stenen. Värd att tänka på.

MVH Margit

lenaalun sa...

Nu har Kvällsöppet fastslagit att det är en skam och ett nederlag för Sverige 2009 att vi inte kan ta hand om en våldtagen flicka. Det handlade om Sofie som tog livet av sig innan rättegången.

Katarina Wennstam deltog i diskussionen. Man skiljer på fina och sämre flickor i rättsalen, sa de hon. Nonsens , sa domaren Hjalmar Forsberg.

Cattis Hellmark-Eriksson sa...

Lena!

Det är för jäkla eländigt i ett land som vårt.
För det spelar ingen roll hur fin eller hur sämre man är som flicka det känns och gör lika illa ändå.
Det har inget att göra med samhällsklass eller hur man upplever en smärta.
Det gör ont så jäkla ont.
Om man är rik eller vanlig eller fattig spelar ingen roll.
Smärta gör ont och den träffar ens själ.

Bara man vågar vara medmänniska skapar förändring
//Cattis

peowagstrom sa...

Jag tycker att vi kastar sten i glashus, vi som anser oss inte lida av denna hederskultur....

Vi har liknande tendenser, vi lider av inbillad skräck för hur farligt livet är och för över den på våra barn. Många tror att om man går över torget efter mörkrets inbrott så blir man nerslagen om man är karl och våldtagen om man är kvinna.

I grunden är det samma rädsla för det vi inte förstår.... glöm int att också vi västerländska urbaniserade också har våra "koranläsare" som skrämmer oss fast hos oss köper vi det och kallar det för kvällspress eller tittar på Hasse Aro på TV3.

Rädda människor är obehagliga människor, sen må det vara en svensk villafarsa eller en muslims tenstafarsa.

I grunden vet de lika lite om världen båda två och regerar inte intelektuellt utan med lillhjärna.

Problemet, är som alltid, bristen på kunskap och all villfarelse som sprids för att det säljer och stryker våra fördomar medhårs.

Margit Urtegård sa...

Hej Peo.

Du skriver: "Jag tycker att vi kastar sten i glashus, vi som anser oss inte lida av denna hederskultur...."

Jag håller inte helt med dig. Läs boken till Pelas syster, den ger en inblick i vad hederskultur handlar om. Om vi blundar för detta och bara säger att vi har samma problem i vår egen kultur, då sviker vi de som har dött i denna kamp för frihet. Hade jag varit en av dessa flickor som hade fått sätta livet till för en sådan banal sak som att vilja leva som jag själv vill, då hade jag vridit mig i graven av förbannelse och tyckt att alla hade svikit min kamp. Låt oss inte göra det.

MVH Margit

lenaalun sa...

Jag ser ingen motsättning! Vi har problem med könsförtryck, hela mänskligheten. Ett av de tre haverierna i guds skapelse.

Självklart är invandartjejernas helvete mycket värre. Det finns kunskap och hjälp, och en offentlig debatt blir en välbehövlig blåslammpa att intensifiera intergrationspolitiken.

Ditt blogginlägg är verkligen angeläget. Förstår bara inte varför vi ska sätta svenska kvinnors helvete mot invandrartjejers helvete. Same shit, different days, typ.

Ser vi grundproblemet löser vi lättare upp könsförtycket. Arbete med hedersförtryck gagnar kvinnomisshandeln och viceversa.
En korsbefruktning kan ske.

Ska kolla den grekiska genusrelationen och lära av dem nu i två veckor. :-) Varje land har sin egna kulturella könsordning, som säger mycket;

"Den viktigaste upptäckten om något folk är upptäckten av förhållandet mellan dess män och kvinnor" Sade Pearl S Buck

Nu bränns det! Vad är vi så rädda för att upptäcka om förhållandet mellan svenska män och kvinnor??!!

lenaalun sa...

Hej Cattis,

I Sverige har vi vårt egna hedersförtyck, som bl a tar sig ett uttryck i sexbrottsmålen. Nu valde Sofie själv att ta livet av sig. På sitt sätt kan jag se det som en allvarligare konsekvens. Hennes lidande var så enormt.

Det är väl det jag vill säga; I Sverige sviks kvinnor vare sig de är invandrare eller ej. Det är medmänniskor som gör skillnaden. Politiska satsningar görs. Regeringen är medvetna om kostnaden med mäns våld och har därför tagit i tu med problemen, betydligt bättre än vad s gjorde.
Om jag nu ine har blivit felindokrinerad av mina partivänner, ska kanske tilläggas.

Vi har fått kvinnofridslinjen. Det är stort.

Stegen att ringa och besöka en kvinnojour är dock svårt att ta. Medvetna medmänniskor är det som krävs.